Är tiden redo..?

Som jag tidigare skrivit så börjar allt falla på plats. Äntligen går livet som det ska - även om det alltid kommer mer eller mindre vara som en berg- och dalbana.

Med de underbara personer som finns runt omkring mig - det kanske är redo att vara ärlig och öppna pandoras ask?

Ikväll har det iaf blivit ett uppfriskande dopp tillsammans med "Sune" i Hampen. Var rätt kallt men efteråt kände jag mig som en ny människa och aningens piggare innan tröttheten gjorde sig påmind.

Nya lugnare och bättre tider..

För drygt fem år sedan när min moster dog hände något.. Det var det första dödsfallet inom familjen som jag var med om. Jag tror att det var ännu mer traumatiserande att hon dog så ung.. bara 40 år gammal och lämnade två små barn och make efter sig..

Jag hade ingen aning om hur man skulle hantera en sådan sorg. Jag var sjukskriven en kort period från arbetet. Min dåvarande biträdande chef frågade mig hur jag skulle hantera sorgen. Jag svarade att jag bara visste att jag behövde åka hem till Skellefteå till familjen och vänner.

Det jag i efterhand och några ytterligare dödsfall senare inom släkten lärt mig är att det tar betydligt hårdare när någon ung som inte levt klart sitt liv dör - smärtar mer. Även om man kan sakna de gamla som försvinner.

Därefter har det följt en del röriga år med en del kaotiska inslag. Nu äntligen känner jag en sinnesro, lycka och glädjen börjar komma åter. Det känns bra. Jag har bra arbete, bra arbetskamrater, bra familj och underbar pojkvän.

Jag är en person som upplevt mycket, känner mycket och definierar mig som livsnjutare. Jag uppskattar underbara människor, händelser och lycka.

Känns skönt att äntligen leva det liv jag vill leva..