Funderat en del sista tiden. Bearbetat en del.. och mer finns kvar. Men det är bara att inse att det tar tid. Jag behöver tiden - så ge mig den.
Hur kommer det sig att saker upplevdes som enklare att bearbeta när man var yngre? Är det bara en upplevelse eftersom att man glömmer en del med tiden?
Eller är det så att det som inte dödar - det härdar. O att det med tiden krävs mer för att få oss ur balans eftersom att vi ständigt blir starkare av alla erfarenheter?
Jag har iallafall personer runt om kring mig som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Personer som gjort det där speciella för just mig. O jag hoppas att jag ska kunna finnas där för dem.
Önskar att allt kändes som vanligt nu. Men det är bara o inse att det tar tid - och det måste det även få ta. Någon dag är tiden mogen och livet känns som vanligt.
