Att leva livet i cykler av tre veckor..

Tänk så lätt vi glömmer. Smärtor, jobbiga händelser, känslor.. Så är det för mig nu känns det som. För varje vecka som passerar så glömmer jag hur den som passerat varit.

Jag har glömt från första svängen med cellgifterna, exakt hur dåligt jag mådde av dem då. Jag har vaga minnes bilder och kan säga att det var ett helvete men helvetet mer utmålande är svårt att beskriva tillräckligt bra för att någon annan inklusive mig själv skulle kunna förstå det.

Nu får jag andra cellgifter jämfört med tidigare. Andra biverkningar. Jag slipper iallafall illamåendet som var värst första svängen. Mitt liv kretsar enligt ett schema på tre veckor förutsatt då att mina blodvärden är som de ska.

Vecka 1 får jag cellgifter med en kombination av två sorter. Jag blir JÄTTE trött. Känns som om jag sover igenom hela veckan typ med undantag av några korta stunder som jag orkar vara vaken men somna varsomhelst och närsomhelst känns inte som ett problem. Inte någon rolig vecka - även om jag slipper illamåendet så är det psykiskt påfrestande att bli så slut. Mycket tankar som kommer i kapp mig..

Vecka 2 (förutsatt att mina blodvärden är som de ska). Då får jag endast en av sorterna av cellgifterna som jag fick vecka 1. Hittills har jag upplevt att den veckan är lite enklare men jag har ju bara genomgått en sådan vecka. Får se efter denna vecka om min uppfattning förändras. Lite piggare upplevde jag mig själv men jag måste även denna vecka medicinera för att motverka illamående.

Vecka 3 är min lediga vecka och den vecka som är min bästa. Då hinner jag återhämta mig och glömma bort hur första veckan var och kommer att kanske bli. Men det kan även innebära för mig senare att vecka 1 blir desto tyngre psykiskt. Det är även den här veckan jag kan passa på att göra saker som jag kanske övriga veckor inte orkar med.

Jag vill vara ärlig och säga att när det är tyngre psykiskt eller fysiskt så är jag nog svårare att få kontakt med. Jag svarar på de sms etc som jag orkar med. Sen kanske jag inte riktigt är i rätt form för att vara social och det ber jag om ursäkt för - det känns som om såna sms etc kan lätt hamna i glömska hos mig.

En annan sak som även är annorlunda nu för mig jämfört med annars och med tidigare cellgifter är att förmiddagar går i snigelfart för mig. Jag försöker att ha så lite "MÅSTEN" som möjligt. Sen måste mina förmiddagar få ta den tid de tar - annars blir det illamående, orken tryter och det blir jätte tufft psykiskt. Inte kul men sant.

Jag vill även säga att jag är så tacksam att jag fått AHS - avancerad hemsjukvård. Det är inte alla landsting som har såna insatser. Vetskapen att de finns att nå dygnet runt för mig per telefon, att de kan hjälpa mig exempelvis genom att ge enklare vård i hemmet som ex dropp när jag inte fick behålla någon mat. Eller det faktum att de kommer hit, tar de prover som ska tas, hjälper mig att dela dosett etc - det underlättar verkligen. Framförallt blir det en trygghet, bara vetskapen av att de finns som ett skyddsnät för mig.  

Angående min behandling så ska jag antagligen ha tre omgångar med ovanstående tre veckor av varje. Jag hoppas ni förstår hur jag menar nu. Därefter gissar jag att det blir röntgen av kroppen igen. Jag tror att gifterna tar på för jag upplever att jag har mindre ont i bröstbenet etc. Så det är vad jag håller tummarna för. Jag är och har iallafall hela tiden varit inställd på krig mot cancern.

De gånger jag har mina svackor och livet känns orättvist och som att det suger - då tänker jag på er. Alla ni som hejar på mig. Alla ni som laddar mina batterier med positiv energi. Ni är ovärderliga. Tack för att ni finns och hejar på mig, stöttar mig och pushar på när det behövs.