Även om jag i backspegeln kan se vilken (ursäkta språket) jävla resa jag har gjort och vara glad över att jag är genom den, så är minnena tuffa. Riktigt tuffa. Saker som påminner om cellgifter, hur illa jag mådde osv. Spontant kan jag tycka att nu ska det bara vara medvind i seglet men det kommer käftsmällar ibland med flashbacks. Smällar som gör att vardagen blir tuffare än vad den egentligen borde vara. Men vem går oberörd och inte har behov att bearbeta saker när man genomgått en sån här upplevelse?
Jag tror på att vara ärlig. Hittills har det underlättat på min "resa". Min förhoppning är även att genom att prata om det - underlätta för andra om smällarna som kan komma efter en sån här resa. Bearbetning och psykiska smällar är nog ett ämne som vi talar för sällan om men som många säkerligen upplever. Jag tror inte att jag är ensam i att uppleva det jag upplever nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar