Livet är verkligen inte rättvist..

Som jag antagligen nämnt tidigare så har jag upplevt värk i benen efter att ha åkt en massa snowboard. Mina blodvärden har varit dåliga, både blodplättar, vita- och röda blodkroppar. Så förra veckan fick jag blod på fredagen. Söndagen tog de prov hemma för att kunna avgöra om de kunde göra benmärgsbiopsi. Onsdagen tog de vanliga prover på mig samt magnetröntgen för att förhoppningsvis få lite svar på värken i benen.

Igår ringde min läkare från Umeå och pratade om att de ville ha mer koll på mig. Att de skulle ta fler kontroller och att eventuellt lägga in mig i Umeå på NUS från idag (torsdag).

Min bonuspappa körde mig dit eftersom Patrik skulle på eget möte i Umeå. Jag lämnade blodprov och sedan anslöt Patrik till mig och Ingo inför läkarbesöket och få reda på sanningen.

Här kommer den jävla sannningen: metastaserna har spridit sig till benmärgen. Imorgon påbörjas nya cellgifter igen. Jag kommer antagligen tappa håret...igen.

Varför är livet så oerhört jävla orättvist? *gråter*

Jag ska spöa den här jävla sjukdomen men den skrämmer mig..

Jag längtar tills jag är frisk..

Jag tänkte förra försommaren att jag nu efter strålningen skulle vara frisk. Nu var det bara att återhämta sig. Samla orken, göra sig redo för jobb igen och det kändes bra!

När jag 10 januari i år fick veta att jag fortfarande hade metastaser i kroppen blev känslan en annan. Krigaren inom mig kom tillbaka. Självklart ska jag spöa cancern men jag är så less på det här. Jag vill ju inte annat än att vara frisk.

Jag har under den här tiden också fått uppleva en hel del överraskningar även om de aldrig kan ersätta eller få mig att må bättre i min sjukdom. Jag blev så oerhört rörd över alla som hjälptes åt och samlade ihop pengar till oss. Det underlättar - vi behöver inte oroa oss ekonomiskt nu på samma sätt som jag gjort tidigare.

Några av mina underbara kollegor kom med massa färdiglagad mat - det underlättade verkligen. Min kollegas man skickade med "fiskgratäng" (-läs, enorma fiskedrag). Så nu när isen gått så är det planerat att vi tre ska fara ut och fiska. Det känns jätte trevligt! Jag har själv för små spön men det lät som om jag skulle få låna av dem och fiska med.

En annan sak som jag skulle vilja uppleva är att få åka dragracingbil. Jag har ju stått starter i flera år men aldrig åkt med - det skulle vara en upplevelse också.

Jag längtar tills jag är tillräckligt pigg för att kunna vara ute i backarna och åka snowboard - men den tiden kommer ju också.

Jag längtar även efter min egna styrka. Att orka ta i, att känna mig stark. För det gör jag vanligtvis..

Omgång 2/2 avklarad

Cellgift 2/2 blev av i fredags. Sköterskan trodde att jag skulle må bättre av den än första delen men på kvällen kom det lite illamående. Som tur var hade de skickat med mig tabletter hem i förebyggande syfte. Det kanske är så att varje gång får jag ta det som finns att få för att slippa illamåendet.

Sedan tror jag att strålningen mot huvudet också kanske börjar ge med sig lite. Jag upplever lite mer och mer att jag återfår orken på dagarna även om jag sover stundvis. Nätterna är inte fullständiga men som sagt, det kan jag ta åter på dagarna.

Jag har hittat några säkra matkort - nyponsoppa för att skölja bort äckliga smaken på kortizonet, nudlar till lunch och sedan får P bestämma middag. Äpplen - Royal Gala är riktigt smaskiga också. Cola och glass kommer alltid vara ett säkert kort att få ner i magen trots cellgifter..

Vardagarna nu försöker jag att inte boka upp allt för mycket - någon liten utflykt i sakta mak är det jag klarar. Ingen stress för då vill jag kräkas. Ska försöka fixa min bil nu närmsta tiden. Pyspunka på ett däck skulle vanligtvis inte störa men nu behöver allt bara funka felfritt. Och sedan besiktningen - det är ungefär lika jobbigt mentalt som att gå till tandläkaren..

I övrigt så går mitt mående upp och ner.. vissa dagar vill jag bara gråta. Andra dagar funkar bättre. Men jag är rätt nöjd så länge jag får äta och behålla maten. Sen uppskattar jag alla gulliga som vågar höra av sig.. men de som ifrågasätter varför jag drabbats, socker, vitaminer, mineraler och droger - Nä, jag kommer inte svara. Inte nu, inte någonsin på något sådant. Jag har ingen aning vad ni förväntar er för svar heller för den delen.

Jag tycker att jag levt ett bra liv. Jag har tagit hand om mig själv, jag är mån om andra och finns för de som betyder för mig. Livet är inte rättvist. Cancer borde inte få finnas..

Livet med sina svängar..

Barnmorskorna som jag träffade vid aborten här i Skellefteå var bland de proffesionellaste vårdpersonalen jag träffat. Blev glad när min dagens applåd kom med i Norran till dem. 

Jag kan så här i efterhand tänka på SÅ många hemskare scenarior som hade kunnat ha varit. Att vi planerat graviditet, vetat om det och att graviditeten varit mer långt gången. Men nu var det inget svårt val när det gäller mitt liv och vi har den historian i familjen. 

Jag har tänkt kämpa för att bli frisk och cancerfri - sen kan vi försöka skapa familj. Jag och min älskling. 

Så som min höst sett ut så har jag mått illa sedan november - mycket har påmint om perioden i fjol när jag mådde som sämst av cellgifter. Juldagen slutade jag må illa. Allt kom tillbaka med käftsmällen från läkaren när jag fick veta att det var metastaser i bröstbenet, sjunde ryggkotan och någon förändring i höften. Dagen efter det fick jag inte behålla något. Oavsett vad jag stoppade i mig så kräktes jag upp det..

Dagen för abborten kräktes jag två gånger hemma, en gång i bilen och en på avdelningen. Snälla personalen satte dropp med näring och mot illamående på mig. Sedan återkom livet lite. Sen efter det så har det varit samma visa så fort det blivit för mycket känslor och då har jag bara kräkts... utan att kunna stoppa det. Ärligt - det är SÅ pinsamt!

I söndags var det en brunch hemma hos min syster och hennes sambo. Sista brunchen innan lillbebzor skulle komma till världen. Hips vips dyker det upp flera socialsekreterare och poliser där som gjort en insamling till oss!

Jag blev så rörd och hallen blev full med folk så jag kunde inte komma åt badrummet.. så skamset sprang jag in i köket och bara kräktes.. Jag blev så rörd. Bara grät glädjetårar över hela min hejarklack! Att komma på en sån fin idé och nu inte heller behöva oroa sig lik mycket ekonomiskt.  Ärligt så är det jävligt pinsamt att hålla på att kräkas till höger och vänster utan att kunna styra det men oro och ångest över allt det här är en bidragande faktor i det här..

Nu jävlar ska jag spöa cancern!

Måndagen åkte jag och sambon till Umeå för näst sista strålningen. Redan hemma kräktes jag, sen i bilen och sedan vid läkarbesöket.. så då bestämde min läkare sig för att lägga in mig över natten på NUS.

Livet är verkligen inte rättvist! Att behöva genomgå det här EN GÅNG räcker mer och tillräckligt. Det positiva i allt är att jag blev utskriven på tisdagen efter sista strålningen och därefter har jag blivit inskriven i AHS (Avancerad Hem Sjukvård) så om kräkningarna inte ger med sig så slipper jag in på sjukhus - de kan komma hit hem och ge mig medicin samt hjälpa mig med dosett etc sen när cellgifterna sätter igång. Om jag nu återhämtar mig är planen att de börjar till veckan. Och de finns dygnet runt för mig. Det känns som en livlina! Utöver det underbara nätverk jag har runtomkring mig och min familj. Alla som hejar på oss och stöttar på alla sätt.

Måndagen fick även en underbar kontrast - då föddes min systerson och gudson. Vilken skönhet! Och efterlängtad har han varit. Har fått behålla all mat idag så har haft ork att besöka honom uppe på sjukhuset. Vilken myspropp!

Ursäkta om dagens inlägg handlat så mycket om kräk men det är min sanning just nu. Jag läser alla sms och gulliga hälsningar jag får. Om ni inte får svar så är jag inte i rätt skick men jag uppskattar er alla. Sen galna idéer om att hash skulle bota det här eller såna som inte accepterar när jag säger "stopp, det här vill jag inte prata om" - det kommer jag inte bemöta varesig nu eller senare..

 Tack alla ni som hejar på mig, delar och följer. Jag finns på instagram också: cerranw.

Det är tufft..

Även om jag i backspegeln kan se vilken (ursäkta språket) jävla resa jag har gjort och vara glad över att jag är genom den, så är minnena tuffa. Riktigt tuffa. Saker som påminner om cellgifter, hur illa jag mådde osv. Spontant kan jag tycka att nu ska det bara vara medvind i seglet men det kommer käftsmällar ibland med flashbacks. Smällar som gör att vardagen blir tuffare än vad den egentligen borde vara. Men vem går oberörd och inte har behov att bearbeta saker när man genomgått en sån här upplevelse?

Jag tror på att vara ärlig. Hittills har det underlättat på min "resa". Min förhoppning är även att genom att prata om det - underlätta för andra om smällarna som kan komma efter en sån här resa. Bearbetning och psykiska smällar är nog ett ämne som vi talar för sällan om men som många säkerligen upplever. Jag tror inte att jag är ensam i att uppleva det jag upplever nu..

Försöker hitta en ny vardag..

Det har varit en tung period sedan snön kom. Det har gett så mycket minnen från cellgifts-perioden. Jag har känt mig illamående och mer passiv än vad jag skulle önska. Ärligt så har det varit jätte jobbigt!

Jag kan även känna en stor frustration över att inte vara "tillbaka" än. Jag är SÅÅÅÅ less på det här. Att inte ha ork. Jo, jag märker att det går framåt men det känns som myrsteg.. Frustrationen.. Det blir too much..

Längtar ärligt efter att få känna ett lättare liv. Att få skratta så mycket att jag inte kan stå upp och att tårarna sprutar av skratt. Jag vet att det kommer och att det tar tid.. men jag blir otålig..

Angående snön och vintern så försöker jag hitta en ny vardag. En vardag som fanns förut. Att bara känna harmoni när jag lunkar till jobbet i snön. Inte sitta inne och bli påmind om cellgifter och därigenom fysiskt må illa av "no reason". I veckan känns det som en bra jobbvecka också. Kommit igång med en del administrativt och det känns bra. Ännu ett steg i rätt riktning.

Minnen från cellgifterna väcks..

Jag minns att när min mamma var klar med sin cellgiftsbehandling så hade hon svårt för olika dofter som hon kommit i kontakt med under behandlingen. Hon kunde till exempel under flera år inte dricka jordgubbs te - för det smakade cellgifter för henne. Under cellgiftsbehandlingen hade jag betydligt mycket bättre luktsinne än vad jag vanligtvis har. Jag minns att inför behandlingarna så såg jag till att tvätta upp sängkläder och vanliga kläder.

Men så här efter avslutade cellgiftsbehandlingar så upplever jag inte att just dofter väcker minnet av cellgiftsbehandlingen. Snarare bildminnet av saker väcker minnen. Vi pratade om serien House of cards här om dagen och för mig påminner det om cellgifter - bara för att jag såg flera säsonger under behandlingen. Jag såg en bild på ett snötäckt Kanalgatan i Skellefteå och det väcker också minnen om cellgifter och illamående. House of cards kan jag undvika men ett snötäckt Skellefteå är desto svårare. Börjar känna mig lite illamående bara jag tänker på det - ärligt!

Jag tänkte häromdagen på att jag genom att titta på bilder som jag tagit kan minnas var jag befann mig i livet när bilderna togs. Det kan alltså vara både i positiv och negativ bemärkelse. Jag som hittills varit nöjd över att klara den mat jag även ätit under cellgifterna.. Det här blir något nytt för mig. För nu närmar vi oss den årstid när cellgiftsbehandlingen påbörjades i fjol.. Vi får se hur det tar sig..

2 veckor med biverkningar väntar..

Jag har flera gånger under min resas gång hoppats att mitt bloggande ska hjälpa andra i liknande situation - genom att dela med mig av den information och tips jag fått och får.

Idag åkte älsklingen med till Umeå eftersom det utöver strålningen vankades läkarbesök. Det känns bra med lite stöd då samt att man är fler som hör informationen och kan ställa frågor.

Det blir inget tamoxefen för min del. Alltså det syntetiska östrogenet. Min läkare har samrått med andra specialister och min cancersort var så pass lite hormonkänslig så biverkningarna kontra den nytta medicinen skulle göra resulterar i att jag inte behöver äta den. Det känns bra. Både utifrån att jag tål hormoner dåligt men även att cancern hade varit så pass lite hormonkänslig.

Nu har jag två dagar kvar med strålning. Fick veta idag att biverkningen av strålningen dröjer med ca 2 veckor. Så jag kan räkna med biverkningar i ytterligare 2 veckor. Förhoppningsvis ska jag lyckas hålla armhålan i ordning. Jag ska även hålla mig från att sola överkroppen just nu. Så får väl bada i t-shirt eller så om jag känner för det. Vätskan jag fått från sjukvården att badda med i armhålan hjälper iallafall att lugna ner huden där lite.

Det som jag i övrigt märker nu under strålningen är att jag är TRÖTT. Men det kan även bero på att jag stiger upp jätte tidigt varje vardagmorgon för att resa till Umeå. Denna vecka kör jag bil vilket ändå ger mig lite mer sovmorgon och mer ledig tid eftersom jag slipper invänta bussar.

Jag och min läkare fick veta idag att de senaste bestämmelserna är att venporten inte behöver spolas så vida den inte används fortfarande.

Sjukskriven nu till sista augusti - kommer träffa min läkare i Skellefteå i mitten av augusti och prata hur arbetsträning ska se ut osv. Sedan fick jag veta idag att det framöver endast kommer vara kliniska undersökningar av mina "icke-bröst". Dvs, att läkare känner igenom där brösten satt. Jag ska fortsätta vara duktig på att känna igenom min kropp.

Jag skulle vilja tipsa alla er kvinnor som läser min blogg att använda exempelvis Dove:s duschcreme - jag upplever att man blir så glatt i huden när man duschar med den. O jag är övertygad om att den hade del i att jag hittade min tumör. Utan att jag tänkt på det så har jag haft koll på mina bröst när jag tvålat in kroppen med den. O min tumör syntes aldrig på mamografin. Läkaren kände inte heller knölen själv först när han kände igenom bröstet och när jag visade var jag känt den så var läkarens första reaktion att det var en bröstkörtel - vilket det inte var. Mamografin är så himla trubbigt instrument så det är otroligt viktigt att hålla koll på sin egna kropp. Så ni som inte testat Doves duschcreme - gör det! Se om det blir omedveten "undersökning" av dina bröst etc.

Jag är snart i mål..!

Idag slänger jag min "sjuka låda"..

Cellgifter är något jag aldrig mer vill behöva uppleva. Självklart väljer jag livet om cellgifterna är ett måste för att klara det. Men det är så överjävligt att gå igenom så det går inte att beskriva för den som inte varit där.

Det har varit några tuffa dagar. Att veckan före cellgifterna ligga i feber och sedan bli däckad av cellgifterna har varit tungt psykiskt. O är fortfarande. Men idag försöker jag rensa upp här hemma. Jag har "städat" i min medicinlåda. Den kartong med alla mediciner mot illamående osv som är kopplat till cellgifterna åker i soporna idag. Medicinerna får en egen låda tills dess att jag kommit igång med strålningen. De får ligga i en egen medicinlåda - inte samma där jag har exempelvis alvedon. Jag vill inte se eländet.

Jag har även tagit mig för att maila försäkringsbolaget idag för att försäkra mig om att inget mer ska behöva inkomma annat än det samtal de haft med min läkare.. Får se vad de säger..

Jag längtar så otroligt nu tills strålningen är över, jag är pigg och kan arbeta och leva livet som vanligt igen..

Flyttade gifter.. suck

Stickningarna/domningarna är kvar i min vänstra hand.. dessutom var mitt blodvärde lite lågt.. Läkarna ville prata ihop sig om hur de ska tänka kring resterande del av behandling samt att de vill ha ett nytt blodprov på torsdag för att se om värdet är på väg upp eller ner. I dagsläget är cellgifter preliminärbokade på fredag. Vad det blir för något vet jag inte än..

I dag orkar jag verkligen inte vara positiv. Nu är jag less. Jag vill bara veta när cellgifterna ska vara klara. Hur många gånger är det ens kvar?

Hyresvärden har även aviserat om att det ev blir visning här på fredag också.. Jag orkar inte.. Hur blir det om jag får cellgifter? O mycket beror ju på vad jag får. Vissa gånger har jag ju varit relativt pigg iaf. Medan andra gånger har jag inte ens fått köra bil efteråt..

O spänningen för katterna att byta miljö.. Sally får plötsligt mer humör och är mer osäker på sig och fräser åt sin bror och kan ge honom någon smäll.. Idag orkar jag inte.. snark..