Jag har länge funderat på om jag skulle ta mig modet att dela med mig. I dag kom beskedet som gör att jag väljer att berätta.
När personer i ens umgängeskrets väljer döden framför livet. Att vara den som lever kvar. Den som fått stå där nära när det händer - det är tungt och hemskt!
För drygt två år sedan, några dagar efter att min mormor dött efter en olycka så valde en person som levde nära mig att försöka ta sitt liv. Jag var den som hittade hen. Chocken. Att inte förstå annat än att något var FEL. Att ta förnuftet till fånga och ringa 112. Svara på ambulansmännens frågor. När är hen född? Jag hade bara koll på vilket årtal - i chocken försvann allt annat. Att svara på vad personen stoppat i sig och inte kunna svara - bara visa vad som fanns kvar. Att plocka ihop kläder för att personen sen skulle ha något ombyte på sjukhuset.. ambulanspersonalen fick föreslå att jag kanske skulle ta med en tröja.. - Det gick bara inte att agera logiskt hur mycket jag än kämpade.
Jag tackade nej till samtalsstöd från sjukvården. Jag hade ju familjen och annat nätverk. Men när chocken släpper och man inser att det privata nätverket inte kan vara tillräckligt stöd för att komma vidare och börja om att hitta livet igen.. Det är då man egentligen skulle få frågan igen. Tack och lov har jag familj som styrde upp det.
Att flera månader senare inse att jag i chocken tappat SÅ mycket hår över hela huvudet - det har jag aldrig varit med om. Att förlora min mormor och nästan en person som levt nära mig. Det blev too much. Det tog mer än ett år att komma tillbaka någorlunda - och då var jag ändå inte tillbaka till där jag var innan allt hände.
I dag fick jag beskedet att en kompis till mig lämnat jordelivet genom egen vilja. Jag visste att hen inte mådde så bra i perioder. Men alla mår vi ju upp och ner. Jag förstod aldrig att det var så illa. Jag tyckte om våra diskussioner om förhållanden, livet, bilar osv. Jag kan än inte förstå att du inte längre finns och att jag aldrig mer kommer att få prata med dig. Det smärtar!
Jag hade önskat att du hade kunnat säga något - jag hade absolut kommit och stöttat dig det jag kunnat.
Med detta inlägg vill jag belysa hur personer i omgivningen också drabbas av andras val att begå självmord. Jag tror på att prata, dela med sig och stötta. Jag är själv tacksam i det stöd som jag haft från mina vänner och familj. De som kommit och tagit ut mig på olika saker när jag själv inte förmått.
Jag vill även belysa hur svårt det kan vara att se när någon mår riktigt dåligt.. tyvärr..
Jag kommer att sakna dig min vän!
