Gränslös eller gränslös tillit?

Ibland funderar jag på var gränsen mellan gränslöshet och tillit går. Kan det vara en hårfin gräns mellan att vara gränslös som i att man säger för mycket till dem man litar på som mest?

Eller är det bara så att man känner en gränslös tillit till vissa?

Tilliten och behovet att berätta för dem som står en närmast. För att kunna övervinna allt - kan det vara så?

De vänner som jag har närmast får mig stark. O jag vet vilka som finns där för mig.. o jag vet vilka som får komma mig närmast..