Jag har fått mycket respons på mitt förra inlägg som var både brutalt och ärligt. Sanningen smärtar ibland extremt mycket men jag tror på att visa hur sanningen kan se ut. Det har varit intressant att se vilken respons jag fått. Både från personer som för mig är helt nya, från personer som inte haft något intresse på flera år att ha något med mig att göra men som nu känner för att höra av sig och många som blir ledsna över det jag går igenom. Det är tragiskt och tungt.
Nu kommande vecka blir min första behandlingsvecka. Jag har tidigare fått lite vaga besked från sjukvården om hur behandlingen skulle påbörjas. När jag fick kallelse från Umeå med annan information blev det för mycket för mig - då bad jag mina underbara föräldrar att ta "föräldrarollen" och kontakta sjukvården för att ta reda på hur behandlingen skulle se ut och sedan låta mig bara få vara "barn". Att genomgå behövlig behandling men med deras hjälp att hålla reda på var jag ska vara, när jag ska vara där och att framföra mina önskemål på vården. Mina föräldrar och familj är helt underbar. De har verkligen hjälpt mig.
Sedan aborten har jag haft helg för mig själv. Tagit hand om mig. Bara fokuserat på mig själv och inte tänkt något på kommande behandling utan kunnat lämna det till dem. Idag fick jag veta att på tisdag bär det av till Umeå för träff med läkare, datortomografi och annan provtagning. Onsdag-tisdag kommer jag genomgå fem strålningstillfällen. Min familj kommer att ta mig till Umeå de här dagarna så jag slipper åka buss. Det känns så lättande och skönt att ha dem med mig. Längre än så har jag inte tänkt tänka nu. Mitt nästa önskemål när det blir cellgifter är att få dessa behandlingar i Skellefteå.
Sedan aborten har jag fysiskt börjat må bättre. Jag spyr inte varje dag nu heller så fort det blir jobbigt. Jag har även försökt fokusera på positiva saker för att ladda mina batterier. Jag har bett vänner att hjälpa mig komma på saker som jag vill göra tillsammans med dem och saker som jag kan se framemot att få uppleva.
Jag har umgåtts massor med mina syskon och skrattat mycket tillsammans med dem åt galna skämt. Men det bidrar till mer värk på nätterna i bröstkorgen men det är skrattet värt. Alla behöver vi skratta.
Jag kommer fortsätta att hålla er uppdaterade på min resa - för jag ska fixa det här. Fick ett underbart gulligt mail igår av en fd arbetskamrat till min mamma som frågade om hon fick vara med i min hejarklack. Självklart svarade jag! Ni alla gör mig starkare. Tack för alla peppningar och var rädda om er själva!
söndag 22 januari 2017
lördag 21 januari 2017
Livskänslan när förutsättningarna i livet vände totalt på en dag..
Sedan operationen i november 2015 har jag haft inställningen att jag varit frisk. Jag har genomgått cellgifter och strålning bara för säkerhetsskull - så ingen cancer skulle finnas kvar. Jag har mått bokstavligen APA av cellgifterna och när det var som värst grät jag i min mammas knä och sa att jag ville få vara nedsövd resterande del av behandlingen. Därefter fick jag mer hjälp av sjukvården så dagarna iallafall blev hanterliga. Strålningen gick bättre än cellgifterna. När behandlingen var klar så kom det psykiska - att ställa om från att kämpa för sitt liv till att hitta tillbaka till att leva. För att sedan lära sig att orka och komma igång och jobba igen.
I november när snön kom så började jag må dåligt. Minnen från fjolårets jobbiga tid gjorde sig påminda. Illamåendet och den psykiskt jobbiga perioden höll på fram till juldagen. Då kändes livet lättare igen.
Sedan jag började om att arbetsträna och senare arbeta deltid så har det känts bra och framförallt FRISKT. Mina kollegor har verkligen fått mig att känna mig frisk och hjälpt mig på bästa tänkbara sätt att komma tillbaka till jobbet. Saker jag glömt under min livskamp har de hjälpt mig med stort tålamod att söka fram i minnet igen.
Ni som bor i Skellefteå kanske även minns att i november 2016 så kom det som en snökanon till Skellefteå. Denna period arbetade min sambo mycket natt och tjurig som jag är var jag ute flera gånger per dag med snöslungan och kämpade på med att röja undan snön både för mig och delvis lite för grannarna. Därefter började jag få smärta i bröstmusklerna. Med tiden har det inte gett med sig och jag har känt att jag inte kan lyfta tungt för då blir smärtan värre. Jag kunde till en början ligga på sidan och på mage med hjälp av en extra kudde när jag skulle sova. Det kunde jag efter en tid inte längre göra.
Vid en återkontroll hos min läkare påtalade jag att om värken som uppkommit. Han var rätt säker på att det var i brosket mellan revbenen och bröstbenet som värken kom ifrån - det kan tydligen bli som kroniskvärk som en biverkan på cellgifterna men det ska med tiden ge med sig men jag skulle inte ha så ont som jag beskrev det sa min läkare. Han skickade mig på MR. 10 januari var jag kallad att träffa min läkare igen för återkoppling. Som vanligt hade jag med mig familjen. Jag for dit med inställningen att jag skulle bli remitterad till en sjukgymnast och få övningar. Istället blev det en käftsmäll. På MR syns förändring på mitt bröstben, 7 ryggkotan och på höftbenet och de misstänker att det är metastaser. Det har inte spridits via lymfkörtlarna eftersom det inte var någon spridning den vägen när jag opererades. Det måste alltså spridits via blodet. Min läkare ville undersöka det vidare och remitterade mig till datortomografi för att få bättre koll och skulle därefter göra en biopsi.
De kommande dagarna efter beskedet om vad MR:en visade så fick jag inte i mig något alls. Mat, vatten och allt jag stoppade i mig kräktes jag upp när ångesten kom i kapp mig. Jag fick behålla en middag hemma hos mina föräldrar när de hjälpte mig att fokusera på trevliga minnen under middagen.
Några dagar senare kommer nästa käftsmäll från sjukvården. De ser förändringar på lunga, lever och i hjärnan. Dessutom är jag tydligen gravid?! Jag var helt övertygad om att läkaren skojar. Under den tid som jag väntat på att mensen skulle komma igång så har jag flertalet gånger gjort graviditetstester och SAMTLIGA har varit NEGATIVA. Jag har ju inte ens fått igång min mens ordentligt sedan cellgifterna. Informationen jag får är att om läkarna ska kunna ge mig cellgifter med fullkraft för att rädda mig så kommer barnet inte att klara sig. Jag skickas till kvinnokliniken efter läkarbesöket och får veta att jag är gravid i vecka 14. Jag sa till både min läkare och läkaren på kvinnokliniken att vi får göra abort - för jag måste först överleva själv innan jag/vi kan fundera på att skaffa familj. De ville gärna att jag skulle få fundera på saken men vi var tydliga med att med den historia vi har i vår familj så är det inget att fundera på. Livet först - sen när jag är frisk kan vi skaffa familj.
Efter besöket på sjukhuset samlade vi vår gigantiska familj med alla föräldrar och syskon hemma hos oss och vi informerar de som inte varit närvarande om läget.
I måndags var jag och träffade en kurator som skulle kolla av om jag var säker på mitt och vårt beslut och jag gjorde klart för henne att det var jag absolut. Samt att jag inte heller känner något samtalsbehov om det. Situationen hade varit helt annorlunda om jag först fått veta att jag var gravid, hunnit bli glad och senare fått veta om metastaserna och då tvingats göra abort. Men jag hade ju ingen aning. O utifrån hur situationen nu faktiskt ser ut så finns det inget val för mig. Jag ska slåss för mitt liv.
Den brutala sanningen är att om jag inte skottat i november och fått ont så hade de fortfarande inte känt till metastaserna. Mina blodvärden är bra, vita blodkropparna är bra, leverproverna ser bra ut. Ultraljudet av bröstkorgen vittnar inte om att något skulle vara fel.. Det är i princip andra gången som jag själv upptäcker cancern..
I onsdags satte de in venport på mig igen och tog en biopsi av min lever. Kräkningarna har fortsatt så fort jag blivit stressad och ångesten kommit. På torsdagen skulle aborten göras. Jag hann kräkas två gånger hemma, en gång i bilen och en gång på avdelningen och då hade jag inget kvar i magen att kräkas upp. När barnmorskan kom in grät jag och sa som det var att jag inte får behålla något sedan beskedet om metastaserna, att jag kräks upp allt. Jag bad henne sätta dropp på mig vilket hon gjorde samt gav mig medicin mot illamåendet. Någon timme senare var livet tillbaka i mig. Sov typ hela dagen där.. Vi fick vara där från 8 på morgonen till drygt 21 på kvällen innan allt var klart. Jag fick de mest underbara barnmorskorna - som de tog hand om mig. De var även rörda över vilket helvete det blivit för mig och hur tajt stöd och nätverk jag hade med mig. Både Patrik och syster var där. Stundvis låg både jag och syster i sängen och sov tillsammans.
Igår var jag bara mentalt slut och fysiskt slut. Jag känner ingen sorg över aborten - jag hade inget val som jag ser det. Det enda positiva, om jag får säga så är att jag nu iallafall vet att jag kan bli med barn - jag har hunnit tänka att jag kanske inte kan bli det. Och jag har aldrig varit det förr.. men nu vet jag..
Jag vill även passa på och belysa alla underbara människor som än en gång slutit upp bakom oss i detta kaos. Känns som om halva polisstationen varit hit, visat omtanke på olika sätt och kramats med mig. Flera kollegor till mig har hört av sig. Två kollegor var hit med två kassar färdig mat som vi frusit in. Min låtsas syster kom med en hel form lasagne - så mat är det sista vi behöver fundera på nu. Jag är så rörd över all omtanke från alla som kommit på olika sätt. Jag vill även be om ursäkt om jag inte svarat på sms etc men så fort det blir för jobbigt så kräks jag. Jag har bett de som varit hit att kramas med mig och prata trevliga minnen så jag får ladda mina batterier. För jag ska spöa cancern. Jag kommer behöva alla ni som finns i min hejarklack - det känns som om ju fler ni blir desto starkare blir jag. Jag har en underbart stor familj också som finns och hjälper. Jag har bett dem främst att ta mig till och från olika sjukvårdsinstanser och hålla reda på vars jag ska vara så ska jag se till att klara behandlingen. Inget annat än att spöa cancern finns på min agenda.
Att jag delar med mig om aborten och allt annat är att jag tycker det är en viktig del att belysa. Min upplevelse är att emellanåt får man höra om dem som väljer att fortsätta graviditeten trots cancern men jag vill förklara mitt val - att jag måste välja livet.
Jag tar en vecka i taget nu också för att orka med och för att slippa kräkas. Nu har jag helg och imorgon ska jag ta reda på hur kommande vecka ser ut och var vi börjar i behandlingen så fråga inte hur behandlingen ska se ut. Jag informerar er eftersom här. Berätta hellre trevliga minnen eller bjud upp till trevliga händelser som vi kan hitta på de stunder som jag sen är pigg. Sånt behöver jag.
Jag vill även säga att utifrån mitt mående och för att inte missa några viktiga samtal från sjukvården så har jag vidarekopplat min mobil till sambon så svarar inte jag så kopplas det vidare till honom. Kan vara bra att veta så ni inte tror ni ringt fel.
Sen om och när det blir cellgifter - vill ni komma med något så säger min erfarenhet mig att cola zero alltid går hem. Det var en av de få saker som smakade som det skulle när jag fick cellgifter förra omgången. ;)
I november när snön kom så började jag må dåligt. Minnen från fjolårets jobbiga tid gjorde sig påminda. Illamåendet och den psykiskt jobbiga perioden höll på fram till juldagen. Då kändes livet lättare igen.
Sedan jag började om att arbetsträna och senare arbeta deltid så har det känts bra och framförallt FRISKT. Mina kollegor har verkligen fått mig att känna mig frisk och hjälpt mig på bästa tänkbara sätt att komma tillbaka till jobbet. Saker jag glömt under min livskamp har de hjälpt mig med stort tålamod att söka fram i minnet igen.
Ni som bor i Skellefteå kanske även minns att i november 2016 så kom det som en snökanon till Skellefteå. Denna period arbetade min sambo mycket natt och tjurig som jag är var jag ute flera gånger per dag med snöslungan och kämpade på med att röja undan snön både för mig och delvis lite för grannarna. Därefter började jag få smärta i bröstmusklerna. Med tiden har det inte gett med sig och jag har känt att jag inte kan lyfta tungt för då blir smärtan värre. Jag kunde till en början ligga på sidan och på mage med hjälp av en extra kudde när jag skulle sova. Det kunde jag efter en tid inte längre göra.
Vid en återkontroll hos min läkare påtalade jag att om värken som uppkommit. Han var rätt säker på att det var i brosket mellan revbenen och bröstbenet som värken kom ifrån - det kan tydligen bli som kroniskvärk som en biverkan på cellgifterna men det ska med tiden ge med sig men jag skulle inte ha så ont som jag beskrev det sa min läkare. Han skickade mig på MR. 10 januari var jag kallad att träffa min läkare igen för återkoppling. Som vanligt hade jag med mig familjen. Jag for dit med inställningen att jag skulle bli remitterad till en sjukgymnast och få övningar. Istället blev det en käftsmäll. På MR syns förändring på mitt bröstben, 7 ryggkotan och på höftbenet och de misstänker att det är metastaser. Det har inte spridits via lymfkörtlarna eftersom det inte var någon spridning den vägen när jag opererades. Det måste alltså spridits via blodet. Min läkare ville undersöka det vidare och remitterade mig till datortomografi för att få bättre koll och skulle därefter göra en biopsi.
De kommande dagarna efter beskedet om vad MR:en visade så fick jag inte i mig något alls. Mat, vatten och allt jag stoppade i mig kräktes jag upp när ångesten kom i kapp mig. Jag fick behålla en middag hemma hos mina föräldrar när de hjälpte mig att fokusera på trevliga minnen under middagen.
Några dagar senare kommer nästa käftsmäll från sjukvården. De ser förändringar på lunga, lever och i hjärnan. Dessutom är jag tydligen gravid?! Jag var helt övertygad om att läkaren skojar. Under den tid som jag väntat på att mensen skulle komma igång så har jag flertalet gånger gjort graviditetstester och SAMTLIGA har varit NEGATIVA. Jag har ju inte ens fått igång min mens ordentligt sedan cellgifterna. Informationen jag får är att om läkarna ska kunna ge mig cellgifter med fullkraft för att rädda mig så kommer barnet inte att klara sig. Jag skickas till kvinnokliniken efter läkarbesöket och får veta att jag är gravid i vecka 14. Jag sa till både min läkare och läkaren på kvinnokliniken att vi får göra abort - för jag måste först överleva själv innan jag/vi kan fundera på att skaffa familj. De ville gärna att jag skulle få fundera på saken men vi var tydliga med att med den historia vi har i vår familj så är det inget att fundera på. Livet först - sen när jag är frisk kan vi skaffa familj.
Efter besöket på sjukhuset samlade vi vår gigantiska familj med alla föräldrar och syskon hemma hos oss och vi informerar de som inte varit närvarande om läget.
I måndags var jag och träffade en kurator som skulle kolla av om jag var säker på mitt och vårt beslut och jag gjorde klart för henne att det var jag absolut. Samt att jag inte heller känner något samtalsbehov om det. Situationen hade varit helt annorlunda om jag först fått veta att jag var gravid, hunnit bli glad och senare fått veta om metastaserna och då tvingats göra abort. Men jag hade ju ingen aning. O utifrån hur situationen nu faktiskt ser ut så finns det inget val för mig. Jag ska slåss för mitt liv.
Den brutala sanningen är att om jag inte skottat i november och fått ont så hade de fortfarande inte känt till metastaserna. Mina blodvärden är bra, vita blodkropparna är bra, leverproverna ser bra ut. Ultraljudet av bröstkorgen vittnar inte om att något skulle vara fel.. Det är i princip andra gången som jag själv upptäcker cancern..
I onsdags satte de in venport på mig igen och tog en biopsi av min lever. Kräkningarna har fortsatt så fort jag blivit stressad och ångesten kommit. På torsdagen skulle aborten göras. Jag hann kräkas två gånger hemma, en gång i bilen och en gång på avdelningen och då hade jag inget kvar i magen att kräkas upp. När barnmorskan kom in grät jag och sa som det var att jag inte får behålla något sedan beskedet om metastaserna, att jag kräks upp allt. Jag bad henne sätta dropp på mig vilket hon gjorde samt gav mig medicin mot illamåendet. Någon timme senare var livet tillbaka i mig. Sov typ hela dagen där.. Vi fick vara där från 8 på morgonen till drygt 21 på kvällen innan allt var klart. Jag fick de mest underbara barnmorskorna - som de tog hand om mig. De var även rörda över vilket helvete det blivit för mig och hur tajt stöd och nätverk jag hade med mig. Både Patrik och syster var där. Stundvis låg både jag och syster i sängen och sov tillsammans.
Igår var jag bara mentalt slut och fysiskt slut. Jag känner ingen sorg över aborten - jag hade inget val som jag ser det. Det enda positiva, om jag får säga så är att jag nu iallafall vet att jag kan bli med barn - jag har hunnit tänka att jag kanske inte kan bli det. Och jag har aldrig varit det förr.. men nu vet jag..
Jag vill även passa på och belysa alla underbara människor som än en gång slutit upp bakom oss i detta kaos. Känns som om halva polisstationen varit hit, visat omtanke på olika sätt och kramats med mig. Flera kollegor till mig har hört av sig. Två kollegor var hit med två kassar färdig mat som vi frusit in. Min låtsas syster kom med en hel form lasagne - så mat är det sista vi behöver fundera på nu. Jag är så rörd över all omtanke från alla som kommit på olika sätt. Jag vill även be om ursäkt om jag inte svarat på sms etc men så fort det blir för jobbigt så kräks jag. Jag har bett de som varit hit att kramas med mig och prata trevliga minnen så jag får ladda mina batterier. För jag ska spöa cancern. Jag kommer behöva alla ni som finns i min hejarklack - det känns som om ju fler ni blir desto starkare blir jag. Jag har en underbart stor familj också som finns och hjälper. Jag har bett dem främst att ta mig till och från olika sjukvårdsinstanser och hålla reda på vars jag ska vara så ska jag se till att klara behandlingen. Inget annat än att spöa cancern finns på min agenda.
Att jag delar med mig om aborten och allt annat är att jag tycker det är en viktig del att belysa. Min upplevelse är att emellanåt får man höra om dem som väljer att fortsätta graviditeten trots cancern men jag vill förklara mitt val - att jag måste välja livet.
Jag tar en vecka i taget nu också för att orka med och för att slippa kräkas. Nu har jag helg och imorgon ska jag ta reda på hur kommande vecka ser ut och var vi börjar i behandlingen så fråga inte hur behandlingen ska se ut. Jag informerar er eftersom här. Berätta hellre trevliga minnen eller bjud upp till trevliga händelser som vi kan hitta på de stunder som jag sen är pigg. Sånt behöver jag.
Jag vill även säga att utifrån mitt mående och för att inte missa några viktiga samtal från sjukvården så har jag vidarekopplat min mobil till sambon så svarar inte jag så kopplas det vidare till honom. Kan vara bra att veta så ni inte tror ni ringt fel.
Sen om och när det blir cellgifter - vill ni komma med något så säger min erfarenhet mig att cola zero alltid går hem. Det var en av de få saker som smakade som det skulle när jag fick cellgifter förra omgången. ;)
söndag 15 januari 2017
2017 som skulle bli så bra verkar bli ett jävla år..
Jag tänkte på nyårsafton att 2017 skulle bli ett kanonår. Hittills ärligt men kortfattat så har det varit ett kaotiskt helvetesår som en del av er redan förstått. Livet känns bara kaos och stundvis vet jag inte var jag ska ta vägen. Men jag har min fighterspirit.
Det är så mycket kaos och ångest just nu att exakt vad som händer och pågår orkar jag inte dra just nu men jag kommer berätta när orken finns. För nu behöver jag min hejarklack igen och hittills verkar den vara större än någonsin.
Jag inser även att ju större hejarklack jag har - desto starkare känner jag mig. Sen har jag världens bästa superfamilj som nu är samlad med ett ända mål.
Så som sagt, när måendet är tillräckligt bra så ska jag försöka uppdatera er. Jag vill tacka alla som hittills både varit förbi och skrivit och visat omtanke på så många olika sätt. Jag känner verkligen att jag inte kan tacka er nog. Det ni gör är "priceless" och jag blir så rörd.
Det jag även behöver nu är doser av trevliga minnen, roliga historier och oändligt många goa kramar.
Det är så mycket kaos och ångest just nu att exakt vad som händer och pågår orkar jag inte dra just nu men jag kommer berätta när orken finns. För nu behöver jag min hejarklack igen och hittills verkar den vara större än någonsin.
Jag inser även att ju större hejarklack jag har - desto starkare känner jag mig. Sen har jag världens bästa superfamilj som nu är samlad med ett ända mål.
Så som sagt, när måendet är tillräckligt bra så ska jag försöka uppdatera er. Jag vill tacka alla som hittills både varit förbi och skrivit och visat omtanke på så många olika sätt. Jag känner verkligen att jag inte kan tacka er nog. Det ni gör är "priceless" och jag blir så rörd.
Det jag även behöver nu är doser av trevliga minnen, roliga historier och oändligt många goa kramar.
tisdag 3 januari 2017
Prover, cortison och MR
Var på återbesök igår hos min läkare. Tog upp med honom om den värk jag upplevt dagligen sedan början av november då det snöade så mycket. O att värken blivit värre. Jag vaknar på natten och har ont och kan inte sova utan smärtstillande. Tydligen kan man få en form av kronisk värk som en biverkan av cellgifterna. Nu har jag fått en dos cortison för att försöka få ordning på det här. Jag fick även lämna prov för sköldkörteln, levern och blodvärdet. Det kan tydligen vara så att jag har dålig ämnesomsättning. Så här i efterhand tänker jag att det skulle kunna förklara det stora behovet jag har av sömn just nu. Det är SÅ galet många fler timmar än vanligtvis.
Idag har vi även varit förbi veterinären med Nitro. Han har haft som en bubbla längs sidan som är fylld med luft. Nu hade veterinären fått råd att punktera den och ta prov ifall det fanns vätska - vilket det gjorde så nu väntar vi svar på det. O under tiden får Nitro bo i eget terrarium. Tur att jag har två!
Imorgon blir det dags för MR av bäcken, rygg och bröstkorg. Då kan min läkare sedan se om det är en inflammation som är orsaken till den värk som jag har.. Jag känner mig inte hypokondrisk i allt det här. Jag är bara tacksam om sjukvården tar mig på allvar och styr upp så jag slipper allt elände.
Tänk så mycket och så länge biverkningar av cellgifter kan sitta i. Läkaren säger att det kan ta ända tills efter sommaren 2017 innan jag fysiskt känner mig helt som vanligt. Stark och så.
Idag har vi även varit förbi veterinären med Nitro. Han har haft som en bubbla längs sidan som är fylld med luft. Nu hade veterinären fått råd att punktera den och ta prov ifall det fanns vätska - vilket det gjorde så nu väntar vi svar på det. O under tiden får Nitro bo i eget terrarium. Tur att jag har två!
Imorgon blir det dags för MR av bäcken, rygg och bröstkorg. Då kan min läkare sedan se om det är en inflammation som är orsaken till den värk som jag har.. Jag känner mig inte hypokondrisk i allt det här. Jag är bara tacksam om sjukvården tar mig på allvar och styr upp så jag slipper allt elände.
Tänk så mycket och så länge biverkningar av cellgifter kan sitta i. Läkaren säger att det kan ta ända tills efter sommaren 2017 innan jag fysiskt känner mig helt som vanligt. Stark och så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)