söndag 22 januari 2017

Första behandlingsveckan börjar..

Jag har fått mycket respons på mitt förra inlägg som var både brutalt och ärligt. Sanningen smärtar ibland extremt mycket men jag tror på att visa hur sanningen kan se ut. Det har varit intressant att se vilken respons jag fått. Både från personer som för mig är helt nya, från personer som inte haft något intresse på flera år att ha något med mig att göra men som nu känner för att höra av sig och många som blir ledsna över det jag går igenom. Det är tragiskt och tungt.

Nu kommande vecka blir min första behandlingsvecka. Jag har tidigare fått lite vaga besked från sjukvården om hur behandlingen skulle påbörjas. När jag fick kallelse från Umeå med annan information blev det för mycket för mig - då bad jag mina underbara föräldrar att ta "föräldrarollen" och kontakta sjukvården för att ta reda på hur behandlingen skulle se ut och sedan låta mig bara få vara "barn". Att genomgå behövlig behandling men med deras hjälp att hålla reda på var jag ska vara, när jag ska vara där och att framföra mina önskemål på vården. Mina föräldrar och familj är helt underbar. De har verkligen hjälpt mig.

Sedan aborten har jag haft helg för mig själv. Tagit hand om mig. Bara fokuserat på mig själv och inte tänkt något på kommande behandling utan kunnat lämna det till dem. Idag fick jag veta att på tisdag bär det av till Umeå för träff med läkare, datortomografi och annan provtagning. Onsdag-tisdag kommer jag genomgå fem strålningstillfällen. Min familj kommer att ta mig till Umeå de här dagarna så jag slipper åka buss. Det känns så lättande och skönt att ha dem med mig. Längre än så har jag inte tänkt tänka nu. Mitt nästa önskemål när det blir cellgifter är att få dessa behandlingar i Skellefteå.

Sedan aborten har jag fysiskt börjat må bättre. Jag spyr inte varje dag nu heller så fort det blir jobbigt. Jag har även försökt fokusera på positiva saker för att ladda mina batterier. Jag har bett vänner att hjälpa mig komma på saker som jag vill göra tillsammans med dem och saker som jag kan se framemot att få uppleva.

Jag har umgåtts massor med mina syskon och skrattat mycket tillsammans med dem åt galna skämt. Men det bidrar till mer värk på nätterna i bröstkorgen men det är skrattet värt. Alla behöver vi skratta.

Jag kommer fortsätta att hålla er uppdaterade på min resa - för jag ska fixa det här. Fick ett underbart gulligt mail igår av en fd arbetskamrat till min mamma som frågade om hon fick vara med i min hejarklack. Självklart svarade jag! Ni alla gör mig starkare. Tack för alla peppningar och var rädda om er själva!

3 kommentarer:

Carina Hedlund sa...

Kram, skönt att få vara barn en stund och få släppa kontrollen till någon annan en stund❤️. Jag är varken bra på att laga mat eller baka, men du vet vad du kan be mig om. Och det kan vara till/på vad som helst. Kraaam

Unknown sa...

💓👍💪

Lena Parpis sa...

Det är tungt att läsa om vad Du är med om och vad Du har framför Dig.
Måste få säga att Du skriver både jättefint och väldigt bra. Det är lätt att läsa och det känns som Du förmedlar hur Du känner så att jag förstår. Ja, Du är rak, men det är också bra.
Kram