Jag har haft en period som jag varit väldigt trött! Det blir lätt så att man glömmer hur tidigare cellgifter och tidigare omgångar varit för mig. Men det är bra och uppmuntrande när familjen finns där, påminner och påpekar hur mycket bättre det är nu.
Att jag är tröttare och sover ca 10 timmar per natt av Taxolen - det får jag ta. Det är ju en fis i rymden jämfört med hur jag mått av EC och Taxoteren.
Det jag lärt mig hittills av cellgiftsbehandlingarna är att det är tidigast vid omgång två av en sorts cellgift som man kanske har lite kläm på hur man kommer må och strategi. Varje gång cellgifterna byts till en annan sort är som att famla lite i mörker igen - du vet inte vad som väntar till fullo.
Nu under påsken har jag följt familjen och vänner till Hemavan under några dagar - brummade ner till kusten igår med pärlan igen. Det har varit så trevligt med miljöombyte och trevligt sällskap! Jag har även känt mig väldigt pigg - jag har nog lärt mig att sova alla de timmar som behövs per natt för att orka. Jag längtar på ett sätt redan till nästa vinter då jag kan åka bräda också - nu är jag för svag kroppsligt och vågar inte chansa ifall jag skulle skada mig i backen.
Kände glädje när jag hörde att Pettersson inte var svår på att haka på nästa vinter till Bygdsiljum eller Nalovardo för att åka utför. Även om min behandling blivit förlängd när de bytte cellgifter så ser jag ändå ljuset i tunneln - snart, snart är det här över. O så länge jag slipper illamåendet och värken så är det okej.
Jag försöker vara så öppen och dela med mig så mycket som möjligt om mina tankar, strategier kring cellgifter som möjligt. Tanken och förhoppningen är dels för att ni som läser ska veta lite vad jag går igenom men samtidigt förhoppningen om att kunna stötta andra i samma situation. Jag har bra stöd i mina "bröstsystrar" som kunnat stötta och guida mig genom en del av det här också.
Jag vill önska er alla en trevlig påsk :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar