Jag skulle önska att livet och allt kring det här eländet bara gick rakt framåt utan några som helst hinder. Men nu gör det ju inte det och det är därför jag inte haft varken ork eller styrkan att skriva på ett tag.
Som en del av er kanske vet eller hört så har jag haft ont i benen (främst) under ett antal veckor, så min läkare har bokat in en röntgen av det. Min upplevelse efter mycket experimenterande är att värme och kyla verkar hjälpa/försämra. Det är även klart att det väcker oro hos mig. Jag har även avstått från att åka pga smärtan samt att jag inte vet vad smärtan beror på.
Förra onsdagen fick jag veta att mina vita blodkroppar var lägre än tidigare, någonsin (78). Snabbsänkan var inte heller som den skulle så jag har fått hålla koll på min temp - så jag inte skulle drabbas av feber. Överenskom med AHS att jag skulle ringa ifall jag fick feber och så det blev inbokat med blodtransfusion på fredagen.
Sjukvården har frågetecken till mina låga och återkommande låga värden på vita blodkroppar. Så söndagen kom AHS och tog några prover på mig. Idag skulle jag lämna benmärgsprov. Aldrig gjort det tidigare och även om jag fått beskrivit av flera personer att det inte skulle vara någon att oroa sig över så är det klart att jag oroar mig. Har lyckats sova i natt iallafall men morgonen bestod av oro och ångest. Tackar vet jag Sally som kom när jag ropade på henne, la sig på min mage och lugnade mig. Samt min snälla mamma som följde med som stöd till sjukhuset.
Är det inte så att oavsett ålder så känns det bra att ha med sin mamma när man ska göra något läskigt inom sjukvården?
Bedövningen var värre än själva ingreppet, men det var klart lindrigare än vad jag hade föreställt mig. Nu är det avklarat iallafall. På onsdag den här veckan ska jag på röntgen för bäckenet och mina ben. Förhoppningsvis ger det lugnande besked. Sedan är det den veckovisa provtagningen och dosettdelningen. Vi får hålla tummarna att det är det sista "mötet" avseende sjukvård för den här veckan.
Nu vet ni iallafall att när det är fullt upp eller när det blir för mycket för mig så då blir det tyst på bloggen tills jag har orken både fysiskt och mentalt att skriva igen. För det är skönt att uppdatera er - då kan man prata om annat när vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar