Kroppen behöver vila från gifterna..

Jag har varit inställd på att få cellgifter i veckan med två olika varianter.. men så blev det inte i slutändan. Det blev en vilovecka för min kropp från gifterna. Däremot till veckan så "kör" vi igen om nu proverna är som de ska.

I övrigt så bråkar min mage.. av någon anledning så håller jag på av och till och kräks. Bara sådär.. Jag har försökt beskriva det för min sjuksköterska men hon har aldrig fått uppleva det förrän nu i veckan - att det bara kommer jätte fort och sen går över typ lika fort igen.. Det är inte kul att ha det så! Jag vill ju kunna styra min egna kropp och sen att inte veta när det "kommer".. Nä, usch och fy.

I övrigt så har jag bytt till sommardäck på min cykel i veckan så tänker att jag ska försöka komma mig ut och cykla lite framöver..

Hoppas att allt är bra med er.

Det gäller att ha koll..

Mitt inlägg idag är inte för att beskylla någon.. utan mer för att belysa att det kan bli tokigt och hur viktigt det är att ha koll.

Jag får ju X antal olika tabletter varje dag utdelat i en dosett. Det är ett önskemål som jag själv bett om - det är så många olika tabletter och att hålla reda på vad som ska tas och NÄR. Men nu senast så hade några av mina tabletter tagit slut innan veckan var "slut". Problemet som sedan uppdagades igår kväll var att jag fått utdelat dubbelt så mycket morfintabletter i min dosett som jag egentligen ska ha.

Tur nog var att jag tyckte det såg lite konstigt ut i dosetten och kunde ta kontakt med dem som delar och som kunde komma och se över dosetten och det hade blivit galet. O ännu mer tur att jag inte hade stoppat i mig galet mycket morfin.. Jag är tacksam att jag hade lite koll.

Som sagt, jag är inte ute efter att beskylla någon utan mer bara belysa - det är bra att försöka ha lite koll själv även om det inte är så lätt. Alla mediciner som byter namn, utseende osv.

Hoppas ni alla får en trevlig helg.

Jag längtar tills jag är frisk..

Jag tänkte förra försommaren att jag nu efter strålningen skulle vara frisk. Nu var det bara att återhämta sig. Samla orken, göra sig redo för jobb igen och det kändes bra!

När jag 10 januari i år fick veta att jag fortfarande hade metastaser i kroppen blev känslan en annan. Krigaren inom mig kom tillbaka. Självklart ska jag spöa cancern men jag är så less på det här. Jag vill ju inte annat än att vara frisk.

Jag har under den här tiden också fått uppleva en hel del överraskningar även om de aldrig kan ersätta eller få mig att må bättre i min sjukdom. Jag blev så oerhört rörd över alla som hjälptes åt och samlade ihop pengar till oss. Det underlättar - vi behöver inte oroa oss ekonomiskt nu på samma sätt som jag gjort tidigare.

Några av mina underbara kollegor kom med massa färdiglagad mat - det underlättade verkligen. Min kollegas man skickade med "fiskgratäng" (-läs, enorma fiskedrag). Så nu när isen gått så är det planerat att vi tre ska fara ut och fiska. Det känns jätte trevligt! Jag har själv för små spön men det lät som om jag skulle få låna av dem och fiska med.

En annan sak som jag skulle vilja uppleva är att få åka dragracingbil. Jag har ju stått starter i flera år men aldrig åkt med - det skulle vara en upplevelse också.

Jag längtar tills jag är tillräckligt pigg för att kunna vara ute i backarna och åka snowboard - men den tiden kommer ju också.

Jag längtar även efter min egna styrka. Att orka ta i, att känna mig stark. För det gör jag vanligtvis..

Från att erbjuda omtanke till att i princip bli beskylld..?!

Är det något som skulle kunna göra mig riktigt arg så är det om någon skulle exempelvis göra en skada på min bil och sedan inte lämna något meddelande. Det är inte okej!

Mina föräldrar flyttade för snart ett år sedan till en ny bostad. Nyligen fick de en ny granne - jag har sett de gånger jag varit dit att grannen fått ett dörruppslag på ena framskärmen. När jag kom dit här om dagen stod (vad jag antog var mannen i hushållet) och polerade på uppslaget. Ni som känner mig vet att jag har diverse bilsaker i min bil så jag frågade snällt om han fått dörruppslag och sökte i minnet samtidigt om jag hade någon polertrasa i bilen. Då svarar mannen: att det är en smitning och frågar därefter om det är MIN MAMMA som kört på den?!

Kände bara hur arg jag blev. Svarade att mina föräldrar har sin bil i garaget och inte ens står i närheten av den där bilen.

Berättade senare för mamma och min låtsas pappa om vilken bil det var och vi kollade upp ägaren. Mamma gick ner för att prata med den kvinnliga ägaren och hon såg ut som ett frågetecken och mamma fick förklara allt. Då visar det sig att det tydligen var vaktmästaren som "antagligen" skulle skoja till det. Men jag kan inte se något kul i det där. Jag har ju ingen aning i om vem han är.

O som sagt, jag frågade ju bara av omtanke.. Så tips till er som ska dra skumma skämt - säg till sen att ni skojade.

Tystnad och ångest..

Jag är fullt medveten om att jag varit väldigt tyst och frånvarande på ett tag på här bloggen. Sanningen - ångest. Ovisshet att inte veta hur cellgifterna tar. Att inte veta om metastaserna minskar eller växer.

Jag har själv försökt hitta strategier för att klara av vardagen och tagit hjälp av nära och kära. Det är inte lätt. Jag har lättare att ta hand om andra än att bli omhändertagen själv. Jag saknar att jobba. Att jobba tills man är så där härligt men friskt trött. Nu är jag ju periodvis mest cellgiftstrött - men jag tål de här cellgifterna bättre än dem jag fick för ett år sedan.

Idag fick jag iallafall veta att ALLA metastaser har krympt. Vissa från 14mm till 4mm. Så nu blir det att fortsätta med cellgifter i iallafall sex tillfällen till och sedan röntgen igen. Jag har bett om ett under och det här känns som en bra början. Jag har varit så rädd.

Jag är tacksam för alla hejarop jag får från er även om jag är dålig på att svara - men jag har inte varit i skick..

Tack för allt stöd..