Michael Nyqvists död kom nog som en chock för många. Att han ens var sjuk - var okänt och hans vilja att hålla cancern hemlig. Nä, jag förstår den inte. Hade han själv en uppfattning om att det skulle vara det enda som pratades om då och inte honom i övrigt? Jag tror inte det. Jag tror att sjukdomen är något som måste pratas om.
Jag som själv drabbad i återfall hade uppskattat om han berättat. Det hade visat mig att alla drabbas vi. Kända som okända. Det låter kanske konstigt men det hade varit skönt och lite normaliserande. Det är inte bara jag som drabbats.
Jag upplever att många inte vågar visa sig utan hår. De skäms för att behöva operera bort kroppsdelar.. Men vad är det mot för att få leva?
Jag har som en kiwi-frisyr nu.. gulligt små fjun över hela huvudet som växer för varje dag. Jag kommer till och med behöva gå till frissan innan bröllopet och ansa lite - det känns bra. Det känns även bra att människor runt omkring mig ser att det växer och vågar prata om det.
Jag är tacksam för den hejarklack jag har och jag har aldrig ångrat att jag började berätta för er om bröstcancern som drabbade mig och upptäcktes hösten 2015 och sedan återfallet som upptäcktes januari 2017. Ni gör mig starka när jag varit som svagast. Jag har fått så mycket hjälp och stöttning och jag vet att ni är så många som jag kan be om hjälp. Det uppskattas.
Jag önskar att fler kändisar vågade också vara öppna om ex cancer. Jag tror inte att hela fokuset hamnar på sjukdomen och då får man säga till! När jag ser Bengt Magnusson på nyheterna så ser jag en man som vunnit mot cancern och att han är tillbaka, det peppar mig. Så kom igen, prata om eländet och låt oss hjälpas åt i kampen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar