Ärrad för evigt..

Första gången jag verkligen insåg hur sårbar fysiskt vi människor är, var när jag och en kompis åkte av vägen med mc. Jag bröt fotleden, fick hjärnskakning mm. Vägen tillbaka var tuff och än idag kan jag känna av fotleden och ha bekymmer med den.

Att inse att vissa saker förändrar livet för evigt.. det är tufft på ett sätt. Att kroppen aldrig kommer bli så skadefri som den var innan, även om sjukvården är fantastisk. Såna saker tänker man aldrig på när man är frisk och hel.

Men det är något som man bör tänka på emellanåt och uppskatta när man är hel och frisk!

Hjälpa, stjälpa eller bara...näthata?

Jag vet att det är många som har misstro till socialtjänsten för de kommer oftast in i personers liv när det är rörigt och väldigt känsligt.

Nu när jag är sjukskriven så har jag surfat runt lite på nätet för att fördriva lite tid. Den tanke som då väcks hos mig när det gäller de grupper etc som säger sig finnas för att stötta andra människor i sina problem med socialtjänsten är att det är mest smutskastning och enligt min tolkning näthat.

Om jag själv hade problem med en myndighet, då skulle jag vilja ha konkreta råd och kanske stöd av andra med erfarenhet för att det skulle bli så smidigt som möjligt. Det blir ju inte bättre av att bara skriva att alla som arbetar inom myndigheten är dumma i huvudet - det löser ju inte problemet.

Om jag går till mig själv både som socionom och privatperson så har jag flera som jag privat väglett kompisar i kontakten med socialtjänsten. För oss som arbetar inom socialtjänsten är mycket självklart, men för den som aldrig haft med socialtjänsten att göra - så blir det lätt en djungel. Alla frågor, upplägg, insatser osv. Som vän och med den arbetserfarenhet jag har så har jag då försökt förklara hur arbetet går till etc. Att bara säga skit och vara hatisk - det hjälper ju ingen.

Jag har svårt att förstå hur man kan skapa samtalsforum som sägs vara till för att hjälpa den enskilde när det enligt min mening är i princip bara innehåller näthat. Jag kan förstå människors ilska men att hata så mycket - det måste ju äta upp en inifrån och jag kan inte se hur det skulle hjälpa andra..  

Bra helg mentalt..

Ni får ursäkta om jag emellanåt säkert återupprepar mig själv flera gånger. Jag berättar återkommande för människor i min omgivning om min resa, vad som hänt, vad som händer osv. Så det blir svårt att veta vem jag sagt vad till. Men som sagt, jag uppskattar att ingen hittills vad jag märkt undvikit mig. Snarare tvärtom och det känns bara bra.

I helgen var älsklingen ledig från jobbet. Vi hade en trevlig lugn kväll på fredagen och såg film tillsammans med R. Framåt kvällarna brukar min ork ta slut och det är även då det är som jobbigast i armhålorna. Att ha bh under dagen går bra men framåt eftermiddagen så börjar det värka. Det är där jag är känsligast sedan operationen.

Lördagen blev det Norrbotten för oss. Lunch och fika i Luleå med en kompis till P och hans familj. Sedan ner till min "andra familj" i Piteå på middag och mys med familjen Worrsjö.

Så här dagen efter känns det som en jätte bra helg mentalt. Det var så skönt att komma ut, göra en stor utflykt. Mysa och umgås med gulliga personer under lugna omständigheter. Känns dock av fysiskt idag att jag fejjade på lite för mycket igår. Jag ska nog inte ta några längre promenader. Men känslan av lycka tar ut det. Det var värt det.

Jag vill även säga att det finns personer i min omgivning som vågar fråga och har egna tankar om vad det är för resa som jag genomgår och hur den kan tänkas påverka mig. Det kan vara skönt att höra andras tankar och vissa delar kan sätta ord på hur jag känner och upplever det. Även om jag själv inte kan sätta rätt ord på det. Men det blir svårt att bekräfta vilka ord som instämmer med min upplevelse. Jag vet inte om det är för att inte riva min egna lilla fasad eller om det är för tungt för mig själv. Min familj är ju dem som står mig närmast och får se alla nyanser av mig utan någon fasad men de känner mig ju så väl.

Avslutningsvis, fortsätt vara så underbara som ni är. Behöver jag lite hejjarklack någon gång så hojtar jag till och så hoppas jag att ni finns där då som en hejjarklack.

En bild..

Svacka..

Haft en handfull med nätter då jag vaknat 2-3 gånger per natt.. dels pga smärta.. men bara det faktum att inte få sova en hel natt. Det bäddar ju inte för några bra dagar. Då har jag mest känt mig låg, ledsen och saknat ork.

Ärligt så tror jag inte att innebörden av hela resan mot friskhet har slagit mig ännu. Inte vad det faktiskt kommer innebära. Men det är nog bra - annars tror jag inte det vore hanterbart.

Jag har fått mycket beröm över min öppenhet med den bröstcancer som drabbat mig. Men sanningen är också att öppenheten gör det enklare för mig att hantera det här. Jag vet att om jag behöver hjälp och stöd och en hejarklack - så har jag så otroligt många som skulle mer än gärna ställa sig bakom mig och peppa!

Jag vill även förtydliga med mitt förra inlägg att det inte var någon "skam" för dem som inte mailat osv. Det var mer en hyllning för alla er som inte undvikit, utan vågar komma fram, vågar ta kontakt osv. Sen har jag inte träffat på alla jag känner heller.. men som sagt - mer känslan att inte bli undviken, det uppskattar jag.

Anledningen till att jag också känner ett behov av att berätta är för att väcka tankar hos andra. Vad vore mina bröst utan jag? Då tror jag de flesta skulle välja mig livs levande utan bröst..
O den dagen håret faller av cellgifterna - då hoppas jag att mina "kloka tankar" ska ha spridit sig och att det ska finnas stöd, förståelse, och att det inte väcker konstiga blickar hos folk. (Det är något jag kan föreställa mig hos dem som inte känner mig och min "resa"). Jag kommer nog ha tillräckligt jobbigt själv med att ta in att förlora håret under en tid..

Tack alla ni som finns och stöttar!

Ni vågar - jag uppskattar det!

Det känns som om jag varit instängd och borta lite från omvärlden lite nu sedan operationen. Jag har varit rätt slut, haft en del ont och ätit smärtstillande så har låtit bilen fått stå och mest hållit mig hemma och läkt.

Idag var vi in på stan med mina svärföräldrar för att shoppa lite. Vilken shoppingtur det blev! Jag hann träffa på flera olika kollegor till mig, alla kom fram såg mig, kramade och vågade fråga och se mig!

Överhuvudtaget uppskattar jag, förundras och imponeras jag över alla som vågar se, fråga och finns där! Min tidigare erfarenhet när något kaotisk händer är att många drar sig undan för de vet inte hur det ska hanteras. Men så är det absolut inte nu. O det gillar jag. Ni som vågar, ni gör mig starkare. Jag vet att om jag skulle ha en pissig dag eller hamna i en svacka och behöva lite uppmuntran så har jag en gigantisk hejjarklack som mer än gärna skulle finnas där. Jag blir så rörd!

Jag har även förundrats över de personer som är bekanta med mig men som jag inte har en daglig dialog med - att ni också vågar höra av er och visa stöd. Jag känner mig verkligen rik med alla ni som står bakom.

Min upplevelse är att jag varit lite frånvarande från livet utanför bostaden men som sagt jag har varit rätt trött efter operationen. Jag har blivit tömd två gånger på vätska som jag samlat på mig och nu börjar jag må bättre, sova bättre och ha mindre ont. O därigenom blir även orken bättre. Så nu är min plan att bland annat besöka arbetsplatsen inom kort.

O var inte fega att höra av er om ni känner för det. Sms, mail osv är fortfarande bästa sättet för om jag mot förmodan är trött eller sover så kan jag svara vid tillfälle. Men nu vet ni - jag börjar bli piggare ;)

Att vara öppen stärker..

Jag har valt att vara öppen med de som finns runt omkring mig att jag drabbats av bröstcancer och min tanke är att när jag orkar så kommer jag uppdatera var jag är i min resa. Öppenheten gentemot dem runt i kring mig har gjort mig starkare. Jag har fått en hel del beröm från jobbet att jag varit stark som själv berättat om vad som hänt.

Min tanke är att med dem som står närmast vara helt öppen och ärlig om var jag är just där och då. Jag har haft sämre dagar. Dagar som jag gråtit och inte känt mig vacker.. dagar som jag gråtit för att jag absolut inte förtjänar detta. Dagar som jag gråtit för att jag är less på att vara slutkörd och ha ont. Men i allt det här kaoset så känner jag mig ändå stark. Jag har en underbar sambo, flera underbara familjer, mitt jobb och massa andra underbara personer bakom mig som kommer med hejjarop och omtanke.

Det har känts rätt att vara öppen för nu vågar även dem som inte står mig närmast komma fram och småprata. Det finns inget bra att säga när något sånt här händer. Eller som en kollega skrev till mig: "Alltså jag blir så djävla förbannad..".  Det är skönt att inte känna känslan av att människor runt om mig undviker mig utan snarare tvärtom. De vågar komma..

Det gäller det att hitta det positiva i den situation som är nu - nyopererad och allt. Just nu tänker jag att jag ser rätt vältränad ut. De som är på elitnivå har ju sällan speciellt stora bröst. Man måste ju hitta något positivt ;)

O ärligt, vad är ett par bröst egentligen jämfört med att leva?  - INGET!

Försöker sikta in mig nu på roliga saker jag skulle vilja orka med under min jobbiga resa. Och saker som jag skulle vilja uppleva när resan är över.. Jag har ju till exempel stått starter flera år på dragracing-tävlingar men aldrig åkt med i en dragracing bil. Tänk att få uppleva det!

Fullspäckad vecka avslutas nu..

Så blev det fredag och helg igen.. Första veckan avklarad. Operation i måndags. Hemkomst i onsdags. MR idag.

Det har varit och är en tuff vecka.. stundvis känns tillvaron okej medan andra stunder så hinner sanningen i kapp mig. Men jag hade inget val - annat än att välja livet. Jag är tacksam över min sambo och "alla" mina familjer som står bakom mig, peppar och stöttar.

Det som förundrat mig och glatt mig är alla som vågat höra av sig. Både de som skänkt styrkekramar, tankar och de som vågat fråga. 

Det finns säkert dem som tycker att jag lämnar ut mig själv för mycket som säger och delar med mig i denna tid om hur det är. Men sanningen är den att den omtanke och omsorg jag får av alla ni - det stärker mig. Skulle jag hymla om allt så skulle det nog kännas mer som om jag skämdes. Vad ska jag skämmas för?
Det är en tragisk jävla resa som jag/vi måste gå igenom och det finns ingen rättvisa i det här tycker jag.

Imorgon tänkte jag bli frisk..

Imorgon är det operationsdag.. En klok kvinna sa till mig att jag får tänka att när jag vaknar upp efter operationen så är jag frisk. Jag är fri från cancer. O det är ju sant - så jag försöker hålla mig till den inställningen nu.

Det kommer bli en tuff resa sen med cellgifter osv. Men datatomografin såg bra ut. Ingen spridning.

Jag uppskattar verkligen alla positiva tillrop och alla gulliga sms. Jag blir rörd och känner att jag får lite styrka. På mitt förra inlägg så dök en person upp som jag haft mycket kontakt med tidigare och bara den kommentaren - det värmde.