Det har varit och är en tuff vecka.. stundvis känns tillvaron okej medan andra stunder så hinner sanningen i kapp mig. Men jag hade inget val - annat än att välja livet. Jag är tacksam över min sambo och "alla" mina familjer som står bakom mig, peppar och stöttar.
Det som förundrat mig och glatt mig är alla som vågat höra av sig. Både de som skänkt styrkekramar, tankar och de som vågat fråga.
Det finns säkert dem som tycker att jag lämnar ut mig själv för mycket som säger och delar med mig i denna tid om hur det är. Men sanningen är den att den omtanke och omsorg jag får av alla ni - det stärker mig. Skulle jag hymla om allt så skulle det nog kännas mer som om jag skämdes. Vad ska jag skämmas för?
Det är en tragisk jävla resa som jag/vi måste gå igenom och det finns ingen rättvisa i det här tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar