Jag har valt att vara öppen med de som finns runt omkring mig att jag drabbats av bröstcancer och min tanke är att när jag orkar så kommer jag uppdatera var jag är i min resa. Öppenheten gentemot dem runt i kring mig har gjort mig starkare. Jag har fått en hel del beröm från jobbet att jag varit stark som själv berättat om vad som hänt.
Min tanke är att med dem som står närmast vara helt öppen och ärlig om var jag är just där och då. Jag har haft sämre dagar. Dagar som jag gråtit och inte känt mig vacker.. dagar som jag gråtit för att jag absolut inte förtjänar detta. Dagar som jag gråtit för att jag är less på att vara slutkörd och ha ont. Men i allt det här kaoset så känner jag mig ändå stark. Jag har en underbar sambo, flera underbara familjer, mitt jobb och massa andra underbara personer bakom mig som kommer med hejjarop och omtanke.
Det har känts rätt att vara öppen för nu vågar även dem som inte står mig närmast komma fram och småprata. Det finns inget bra att säga när något sånt här händer. Eller som en kollega skrev till mig: "Alltså jag blir så djävla förbannad..". Det är skönt att inte känna känslan av att människor runt om mig undviker mig utan snarare tvärtom. De vågar komma..
Det gäller det att hitta det positiva i den situation som är nu - nyopererad och allt. Just nu tänker jag att jag ser rätt vältränad ut. De som är på elitnivå har ju sällan speciellt stora bröst. Man måste ju hitta något positivt ;)
O ärligt, vad är ett par bröst egentligen jämfört med att leva? - INGET!
Försöker sikta in mig nu på roliga saker jag skulle vilja orka med under min jobbiga resa. Och saker som jag skulle vilja uppleva när resan är över.. Jag har ju till exempel stått starter flera år på dragracing-tävlingar men aldrig åkt med i en dragracing bil. Tänk att få uppleva det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar