Haft en handfull med nätter då jag vaknat 2-3 gånger per natt.. dels pga smärta.. men bara det faktum att inte få sova en hel natt. Det bäddar ju inte för några bra dagar. Då har jag mest känt mig låg, ledsen och saknat ork.
Ärligt så tror jag inte att innebörden av hela resan mot friskhet har slagit mig ännu. Inte vad det faktiskt kommer innebära. Men det är nog bra - annars tror jag inte det vore hanterbart.
Jag har fått mycket beröm över min öppenhet med den bröstcancer som drabbat mig. Men sanningen är också att öppenheten gör det enklare för mig att hantera det här. Jag vet att om jag behöver hjälp och stöd och en hejarklack - så har jag så otroligt många som skulle mer än gärna ställa sig bakom mig och peppa!
Jag vill även förtydliga med mitt förra inlägg att det inte var någon "skam" för dem som inte mailat osv. Det var mer en hyllning för alla er som inte undvikit, utan vågar komma fram, vågar ta kontakt osv. Sen har jag inte träffat på alla jag känner heller.. men som sagt - mer känslan att inte bli undviken, det uppskattar jag.
Anledningen till att jag också känner ett behov av att berätta är för att väcka tankar hos andra. Vad vore mina bröst utan jag? Då tror jag de flesta skulle välja mig livs levande utan bröst..
O den dagen håret faller av cellgifterna - då hoppas jag att mina "kloka tankar" ska ha spridit sig och att det ska finnas stöd, förståelse, och att det inte väcker konstiga blickar hos folk. (Det är något jag kan föreställa mig hos dem som inte känner mig och min "resa"). Jag kommer nog ha tillräckligt jobbigt själv med att ta in att förlora håret under en tid..
Tack alla ni som finns och stöttar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar