Självklart har jag säkert som alla andra som fått cancerdiagnos hunnit känna rädsla över döden och oro för att inte klara kampen. Men jag vet att min tumör hittades i tid - det fanns inga spår på spridning. Jag blev snabbt opererad av en duktig kirurg som jag har full tillit till. Efter operationen vaknade jag upp och tänkte; nu är jag fri från cancer.
Sen kom cellgifterna som en självklar del i behandlingen - ytterligare ett steg för att försäkra att cancern inte kommer tillbaka. Och det är nu dem som gör mig "sjuk". Att jag tappat håret. Att jag var tredje vecka mår skit och typ bara ligger. Ärligt, det är så jävla drygt att veta att var tredje vecka ska man bli däckad och känna sig sjuk. Jag avskyr ju vanligtvis bara att bli förkyld.
Sen resultatet av cellgifterna är ju som sagt att jag inte orkar i samma utsträckning som förr. Jag känner mig fånge i min egna kropp. Det är så mycket jag skulle vilja göra och orka men jag får "vackert" finna mig på denna omväg i livet. Det suger. Inga pengar i hela världen skulle kunna kompensera någon att behöva gå igenom ett sånt här helvete.
Det som sporrar mig och gör mig gott är iaf att jag känner att jag tar mig upp på dagarna när jag inte har en dålig vecka. Jag har hittat åt att motionera regelbundet då. Igår valde jag för första gången att nyttja min arbetsgivares friskvårdspeng så nu blir det simning framledes. Det är min motsvarighet till att springa nu när jag inte har orken att springa.
Stundvis så har jag känt mig svag i anden och det är inte så konstigt med tanke på vad jag går igenom. Igår innan simningen hann jag som tur ladda upp mig. Det är inte lätt att visa sig naken i omklädningsrummet utan hår och utan bröst. Men fördelen som fd tävlingssimmare är att jag har badmössa när jag simmar så slipper känna mig exponerad ute i badhuset iaf. När jag efter simningen kom in i omklädningsrummet och drog av mig badmössan gapar en kvinna till mig: "HAR DU CANCER? VISSA SOM HAR CANCER BRUKAR TÄNKA ATT DE SKA DÖ!"
Jag förklarade för kvinnan att jag haft cancer och att jag nu genomgår cellgifter och tänker att jag är frisk. Kvinnan kan ju inte ha tänkt alls. Vad hade hon förväntat sig för svar?
Allt det här ger mig perspektiv på livet. Tänk hur obekväm man var tidigare över sin kropp i ett omklädningsrum och allas blickar.. Alla har vi olika kroppar och ser olika ut. Det viktiga är att vi lever och har det bra.
Även om jag i detta inlägg kanske var brutalt ärlig med hur jävligt jag tycker det är med cancer så har jag valt livet och är optimistisk till framtiden. Cellgifterna gör mig sjuk. Jag är fri från cancer. Jag ska leva ett långt och lyckligt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar