De tre sista omgångarna cellgifter som jag ska få är en ny sort jämfört med de första tre. Dessa ska ge mindre illamående och mer värk.. Alla reagerar olika på värken.. Okej tänkte jag - och påtalade även för Umeå om hur illa däran jag blev första cellgiftstillfället. Umeå sa att de skulle köra fullt ut på cellgifterna och sen göra eventuell justering trots att jag mått som jag gjort första tillfället.
Min underbara bror stöttade mig både kvällen före, morgonen och vid cellgiftstillfället. Hjälpte mig med kyltofflorna och kylvantarna som man ska ha för att försöka skydda naglarna. Efteråt så var jag piggare än vanligt. Jag har hört av andra att efter en tid blir det värk i kroppen som kan liknas med förkylningsvärk..
Dagarna gick.. jag fick lite värk i benen men kämpade på och tog promenader som vanligt för att motverka och göra gott för kroppen. Tisdagen vaknade jag pga värk i ryggen, stoppade i mig alvedon och morfin, väntade i sängen tills de började hjälpa och sedan kom jag upp.. Tisdagskvällen tog jag värktabletter när jag la mig.. sov nog kanske 2 timmar.. sedan stoppade jag i mig mer morfin. Vid fem hade jag stoppat i mig ytterligare morfin och andra värktabletter utan något resultat. Smärtan var outhärdlig och det fanns inte på kartan att jag skulle kunna ta mig ur sängen. Fick väcka min sambo och be honom ringa sjukvården. På en skala 1-10 så var värken stundvis uppe i 10. Det slutade med att Patrik fick ringa ambulans åt mig - fanns inte på kartan att han skulle kunna få ut mig i bilen.. Sån outhärdlig smärta..! Några timmar på akuten senare och intravenöst morfin så fick jag veta att nu finns det ingen gräns i hur mycket smärtstillande jag får ta - jag ska bara ta tillräckligt och så ofta som det krävs. Samt, självklart att jag inte ska ha så ont som jag haft. Man ska ju kunna leva också trots att de gett cellgifter.
Jag kan ta värk men som sagt, det måste ju vara hanterbart - så man kan leva. Jag tar också hellre värk än illamående men som sagt - det här blev nog inte alls som Umeå hade förväntat sig på hur jag skulle reagera kroppsligt.. Spontant så gissar jag att Umeå till nästa cellgiftsomgång kommer att reducera dosen.. eller rättare sagt - de MÅSTE reducera. Så här kan jag ju inte ska må..
Jag postade ett inlägg på facebook och instagram från akutrummet - skrev inte där hur illa det varit; att jag tvingats åka ambulans till sjukhuset för att komma mig in och att jag inte ens kommit mig upp själv ur sängen. Reaktionerna och kommentarerna jag fick på bilden som var till synes oskyldig var så värmande. Trots att jag knappt skrev något till bilden om läget så finns ni där och hejar på mig och skriver uppmuntrande ord. Det är ovärderligt!
Det är verkligen en tung period nu.. mentalt och fysiskt. Jag uppskattar både att jag tillåter mig själv vara ärlig med er samt att ni tillåter mig vara uppriktig och ärligt kring läget och stöttar mig i det. Tack. Ni finns i mina tankar och ni gör mig gott!
1 kommentar:
💚💚💚💞💞💞💚💚💚
Skicka en kommentar