Fokusera på din egna kropp och låt bli min..

Mitt inlägg idag blir inte för att svartmåla eller hänga ut någon - min mening är att väcka tankar hos er läsare.

Jag blev idag klappad på magen och gratulerad. Det var rätt mycket rörelse i närheten och jag blev rätt paff och sa först tack, men frågade sen till VAD?! Det tog ett tag innan personen fann sig och sa att den nog förväxlade mig med någon annan som var gravid. Det blev verkligen konstig känsla inom mig. Låt bli min kropp! Klappa mig ALDRIG på magen!

Jag kan ta och tycka det är helt ok att de jag känner frågar om de får känna på mitt hår som jag fått. De får de mer än gärna känna på. Men om man tror att någon är gravid och personen inte sagt något så tycker jag att man av respekt väntar tills personen säger något. Vem är vi att bedöma andras kroppar? Vill ni att andra ska bedöma er kropp och fälla kommentarer om den? - KNAPPAST!

För mig blev händelsen idag jobbig. Som bröstlös så kan jag uppleva att jag har en annan kroppsform - det är mina revben som sticker ut mest på bålen istället för ett par bröst. Att då utöver det bli klappad på magen.. Nä, det är inte okej. Jag har fått frågan förr i tiden om jag var gravid. Jag har då starkt ifrågasatt om personen tyckt att jag är tjock?!

Jag tycker inte heller att det ska tas som en självklarhet att i en viss ålder eller i ett visst skeende i livet ska bli gravid. Alla kan inte få barn. Alla vill inte ha barn. Det är upp till var och en och deras ensak. Det viktiga är att man är lycklig med sitt val.

En annan sak jag tänkt på är de som är gravida. Jag har hört många som beskriver att när det är uttalat att de är gravida, då blir deras mage en "attraktion" som är öppen för alla att hur som helst komma fram, känna på och ha åsikter om. Vad hände med respekten att fråga t.ex. om man får känna?

Jag fick beröm idag av en vän som sa att jag inte dömer folk efter hur de ser ut, att jag inte fäller kommentarer. Jag tänkte på det efteråt. Jag säger gärna till personer om de ser glada, fina etc. Men sen tänker jag inte så mycket på andras kroppar. Jag är mer fokuserad på utstrålning, mår personen bra, ser den lycklig ut osv. Såna saker är det jag ser. Jag tycker även att det är helt ok att åka till affären och handla i mjukisbyxor - varför ska man klä upp sig för något sånt?

Som avslut, även om det är min ensak: NEJ, jag är INTE gravid..

Kämpa med vardagslivet räcker..

Att behöva kämpa med vård, försäkringsbolag och nu försäkringskassan - det är inte vad man behöver när det är nog att kämpa med att komma "tillbaka". Min läkare har trots två påminnelser från FK och ett mail från mig inte skickat in begärda kompletteringar. Nu har FK begärt kopia på min journal och förhoppningsvis får jag sjukpenning igen inom en snar framtid. Det är två månader sedan jag ansökte om förlängd ersättning..

En omtanke som värmer så mycket..

Jag var idag på förmiddagen upp på Willys på solbacken för att kompletteringshandla. Det var rätt lite folk i butiken och när jag kom till kassan för att betala mina varor så frågade kassören mig om hur min behandling gick och hur jag mår. Jag blev rätt paff men sedan kom jag på att han frågat förr kring min behandling och hårväxten.

Hur han fått reda på min behandling minns jag inte. Men jag minns hans kvinnliga kollega som tyckte att jag hade tuff frisyr och det var just när håret börjat komma tillbaka. Jag sa som det var, att det inte var frivilligt och att jag haft bröstcancer. Det känns hjärtligt att han vågade fråga (och att han läste in situationen och valde ett tillfälle när det knappt var nå folk där).

Hans fråga idag värmde verkligen. Jag sa att det var lite upp och ner men att jag jobbar 25% och att det sakta går framåt. Sedan önskade jag honom en trevlig dag.

Jag tror på öppenhet - min erfarenhet hittills säger mig att det bara blir enklare då. Jag tycker att jag fått ett sånt enormt stöd av många och jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle finnas så många bakom mig. Men jag tror inte heller att så många vågat fråga etc om jag inte valt att vara så öppen.

"Skotta!"

Som flera av er kanske redan läst på facebook så var jag igår förbannad på både Postnord och Skellefteå kommun. Jag har kämpat på här hemma och skottat och hållit undan på uppfarten och runt brevlådan så fort det snöat och den enda gång plogbilen dragit av gatan.. Men igår när jag kom hem efter kursen så hade plogbilen dragit ihop en snöhög just bortanför brevlådan. Då har brevbäraren skrivit på ett av våra brev: "Skotta!".

Men vad f-n tror du att jag gjort hela vintern?! Må vara om jag inte hade skottat en enda gång men jag har hållit efter så pass mycket här att jag fått ont i bröstmusklerna. Jag är inte lika vältränad som vanligt för jag har genomgått behandling mot bröstcancer.

Men i ilskan mot Postnord för noteringen och mot kommunen, att de plogar först när det är blötsnö - så gick jag ut och hackade i snöhögen och lyfte undan en del.. det fick jag ångra i natt. Haft så ont! Tagit alvedon men trots det vaknat och haft ont.. Så nu blir det vila..

Försöker hitta en ny vardag..

Det har varit en tung period sedan snön kom. Det har gett så mycket minnen från cellgifts-perioden. Jag har känt mig illamående och mer passiv än vad jag skulle önska. Ärligt så har det varit jätte jobbigt!

Jag kan även känna en stor frustration över att inte vara "tillbaka" än. Jag är SÅÅÅÅ less på det här. Att inte ha ork. Jo, jag märker att det går framåt men det känns som myrsteg.. Frustrationen.. Det blir too much..

Längtar ärligt efter att få känna ett lättare liv. Att få skratta så mycket att jag inte kan stå upp och att tårarna sprutar av skratt. Jag vet att det kommer och att det tar tid.. men jag blir otålig..

Angående snön och vintern så försöker jag hitta en ny vardag. En vardag som fanns förut. Att bara känna harmoni när jag lunkar till jobbet i snön. Inte sitta inne och bli påmind om cellgifter och därigenom fysiskt må illa av "no reason". I veckan känns det som en bra jobbvecka också. Kommit igång med en del administrativt och det känns bra. Ännu ett steg i rätt riktning.

Ett år har passerat..

Häromdagen var det ett år sedan jag opererades för min bröstcancer. Jag tänker att det var för ett år sedan som jag blev frisk från cancern. Cellgifterna var bara en garanti och det är den som gjort mig "sjuk". Jag kämpar en mental kamp med mig själv. Vinterlandskapet som vi fått senaste dygnet påminner SÅ mycket om förra vintern, när jag fick cellgifter och mådde apa. Det är nästan så att jag återigen börjar må illa bara av minnet och minnesbilderna..

I övrigt så har jag en trött period. Det krävs inte mycket motstånd i vardagen för att det ska bli tufft.

Häromdagen var jag på en provtagning på lasarettet. Jag fick då en standard fråga, om min mens var regelbunden. Svarade nej till personalen som såg helt oförstående ut. Berättade bara att jag fått cellgifter. Min åsikt är att det är bra om personal inom vård och andra yrken kan hantera livssituationer. Det här mötet slutade med att jag fick som ta hand om vårdpersonalens sorg över att jag som ung drabbats av cancer. Ni kanske vet den där känslan när man inte till fullo kan säga hur saker är eftersom det kan sluta med att man själv får bära både det jobbiga, en själv och den andra personen. Så ska det inte vara med "professionella". Med facit i hand skulle jag inte ha farit på det där ensam..