Häromdagen var det ett år sedan jag opererades för min bröstcancer. Jag tänker att det var för ett år sedan som jag blev frisk från cancern. Cellgifterna var bara en garanti och det är den som gjort mig "sjuk". Jag kämpar en mental kamp med mig själv. Vinterlandskapet som vi fått senaste dygnet påminner SÅ mycket om förra vintern, när jag fick cellgifter och mådde apa. Det är nästan så att jag återigen börjar må illa bara av minnet och minnesbilderna..
I övrigt så har jag en trött period. Det krävs inte mycket motstånd i vardagen för att det ska bli tufft.
Häromdagen var jag på en provtagning på lasarettet. Jag fick då en standard fråga, om min mens var regelbunden. Svarade nej till personalen som såg helt oförstående ut. Berättade bara att jag fått cellgifter. Min åsikt är att det är bra om personal inom vård och andra yrken kan hantera livssituationer. Det här mötet slutade med att jag fick som ta hand om vårdpersonalens sorg över att jag som ung drabbats av cancer. Ni kanske vet den där känslan när man inte till fullo kan säga hur saker är eftersom det kan sluta med att man själv får bära både det jobbiga, en själv och den andra personen. Så ska det inte vara med "professionella". Med facit i hand skulle jag inte ha farit på det där ensam..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar