Möhippa med mig själv x5!

Jag visste idag att mamma skulle hitta på något tillsammans med mig - för jag hade reserverat det i kalendern. Var så trött i morse så var segt att komma upp ur sängen men upp och iväg kom vi oss. Fint i bilen med en massa ballonger.

Efter att ha kört några gator stod det en bil på gräsmattan brevid vägen.. och runt omkring bilen cirkulerade det 4 st JAG!

Ärligt, så var det lite creepy att se fyra stycken som ser ut som mig och inte veta vilka de var..

Sedan åkte vi vidare.. jag hade fått instruktioner att ta med badkläder.. jag hann tänka att vi skulle o bada i Burträsket.. sen åkte bilen norr ut och då tänkte jag att vi var på väg till Piteå.. plötsligt hör jag "buuuu" brevid min axel och där är ytterligare en "Cerran" som klättrat fram från bagaget på bmwn! Gissa om jag hann bli rädd - skrek till och skrämde både mamma och personen i masken. HAHAHA.

Väl framme på Källan så fick jag gissa vilka det var bakom maskerna. Därefter hade vi en underbar dag med spa-behandling och massa bad.

Så nu är jag helt slutkörd men glad - vilken underbar dag och lärorik. Jag tror att en mask på sig själv med en tyst person bakom är mer skrämmande än nylonstrumpor :P

Tack alla inblandade idag!

Att berätta om sin sjukdom gör väl inte att det är det enda som pratas om..?

Michael Nyqvists död kom nog som en chock för många. Att han ens var sjuk - var okänt och hans vilja att hålla cancern hemlig. Nä, jag förstår den inte. Hade han själv en uppfattning om att det skulle vara det enda som pratades om då och inte honom i övrigt? Jag tror inte det. Jag tror att sjukdomen är något som måste pratas om.

Jag som själv drabbad i återfall hade uppskattat om han berättat. Det hade visat mig att alla drabbas vi. Kända som okända. Det låter kanske konstigt men det hade varit skönt och lite normaliserande. Det är inte bara jag som drabbats.

Jag upplever att många inte vågar visa sig utan hår. De skäms för att behöva operera bort kroppsdelar.. Men vad är det mot för att få leva?
Jag har som en kiwi-frisyr nu.. gulligt små fjun över hela huvudet som växer för varje dag. Jag kommer till och med behöva gå till frissan innan bröllopet och ansa lite - det känns bra. Det känns även bra att människor runt omkring mig ser att det växer och vågar prata om det.

Jag är tacksam för den hejarklack jag har och jag har aldrig ångrat att jag började berätta för er om bröstcancern som drabbade mig och upptäcktes hösten 2015 och sedan återfallet som upptäcktes januari 2017. Ni gör mig starka när jag varit som svagast. Jag har fått så mycket hjälp och stöttning och jag vet att ni är så många som jag kan be om hjälp. Det uppskattas.

Jag önskar att fler kändisar vågade också vara öppna om ex cancer. Jag tror inte att hela fokuset hamnar på sjukdomen och då får man säga till! När jag ser Bengt Magnusson på nyheterna så ser jag en man som vunnit mot cancern och att han är tillbaka, det peppar mig. Så kom igen, prata om eländet och låt oss hjälpas åt i kampen!

Underbara människor som är så hjälpsamma..

Som ni kanske förstod på andra inlägget så har jag börjat om med kortisonet och börjat med att trappa ner igen men ska inte trappa ur på samma sätt som tidigare. Nu kommer jag stanna på 2 tabletter tills iallafall efter bröllopet.

Sedan jag började om med kortisonet igen så har fingrarna svällt så jag har inte kunnat få av mig förlovningsringen förrän idag och det var med våld. Tanken var att idag prova ut rätt storlek på ringen och beställa - men snälla personalen sa att vi håller på det ytterligare en vecka och därefter skyndar de sig att beställa ringen så hinner jag gå ner ännu mer till rätt storlek. Det är som svårt att veta vilken storlek man har i ringar i framförallt när man är svullen.

Jag blir som så glad iallafall när det finns alla dessa hjälpsamma människor som på många olika sätt vill hjälpa till och göra det här till vår dag på alla sätt. Det värmer och jag längtar!

Har mitt eget kortison ersatts av medicinskt?

Det blev inga cellgifter i veckan. Mina värden var för låga både blodvärden och vita blodkroppar. Återigen har vården försökt trappa ur mina kortisontabletter som jag ätit under en längre tid. Det gick en dag sedan var kräkningarna ett faktum. Slutade med betapred-tabletterna på måndagen och på tisdagen började jag kräkas igen.. så har fått gå på dropp och fått intravenös medicin mot illamåendet tills igår. Idag, peppar peppar verkar jag klara mig bättre.

Jag hade en teori kring nedtrappningen som min läkare tror på. Det finns ju inget rätt och fel i det här med betapred. Men om man äter dem tillräckligt länge så stänger kroppen ner sin egna produktion av kortisol. Så nu blir det inget mer nedtrappning iaf innan bröllopet. Eller inte under gränsen som verkar vara 2 tabletter för mig hittills.

Nu håller vi tummarna att illamåendet håller sig borta. AHS har stora planer för hur de ska hålla mig i bästa form till bröllopet och hur jag ska få den mest underbara dagen i mitt liv trots de metastaser jag har i kroppen osv. Det känns jätte bra.

Årets första dopp

Idag blev det årets första dopp utomhus. Ett efterlängtat dopp och det var inte alls kallt hör och häpna.

Snart är det dags för nya cellgifter igen - om värdena är som de ska. Ärligt så känner jag mig lite tveksam till hur värdena är - känner mig jätte trött just nu. Men det kan också bero på att jag fick två sorters cellgifter tidigare i veckan och det är den veckan som är tuffast. Om det blir cellgifter till veckan så blir det bara en sort.

Hoppas iallafall på fortsatt fint väder så jag kan ladda om mina batterier i kroppen, vilandes eller sovandes ute i min hängfåtölj.

Nervositeten tar luften ur en..

Förra veckan genomgick jag datortomografi för att kontrollera så att metastaserna i kroppen minskar. Idag träffade vi läkaren för att gå igenom resultatet av röntgen - det ser bra ut. Metastaserna fortsätter att minska och vissa har till och med försvunnit.

Jag blir verkligen jätte superglad över ett sånt resultat. Men nervositeten innan gör också att det tar luften lite ur mig. Att ge mig själv tid och ta in all information som läkaren gav och sedan förstå. Jag kände mig rätt trött efter mötet men glad.

Det jag vet nu är att det är 2 månader till med cellgifter som väntar innan det sker en ny utvärdering igen. Sedan kan det bli tal om någon underhållsbehandling för att kroppen ska få återhämta sig. Men jag har påtalat datum för bröllopet till min läkare och sköterska och önskemål att inte få några cellgifter just den veckan.

Sedan så har det varit skönt sedan de gav mig två påsar blod - jag har haft så mycket mer ork än innan. Då kändes det som om jag bara ville sova. Nu orkar jag ju göra saker och leva livet lite.