Värden i livet

Att drabbas av cancer och ha en problematisk behandlingstid får iallafall mig och säkerligen min familj att omvärdera värden i livet och tänka annorlunda jämfört med innan. Hur viktigt är det att saker och ting verkligen blir som planerat? Måste vi planera allt?

Nä, det behöver vi inte. Vi kan planera lite men sedan kan planerna ändras och då får man tänka utanför boxen. Jag tänkte någon gång att tänk om jag kräks på min bröllopsdag? Jag har ju mått dåligt och kräkts massor när de har trappat ur kortisonet. Men hade jag kräkts på den dagen är jag helt övertygad om att mamma och de andra hade hittat en lösning för att lösa "problemet". Nu gick ju allt som smort men det är ett bra exempel.

Jag tänker även på att här är det forum som jag mest pratar om min sjukdom - att jag har metastaser i kroppen. Övrig tid försöker jag se till att må så bra som möjligt, göra så roliga saker som möjligt och känna mig frisk. Även om jag är tröttare och får anpassa livet lite. Skratta gör gott och goda vänner och familjen är oerhört viktig.

Min upplevelse i den här krisen är inte att majoriteten försvunnit och inte vetat hur de ska bete sig - den är tvärtom. Många som jag inte ens kände till har jag fått veta att de följer mig. De har gett sig till känna och gett feedback att de finns där i min hejarklack. Det är stärkande. Det stärker också att alla de som vanligtvis finns i mitt liv finns kvar vid min sida och vågar finnas där även om cancer är skrämmande.

En annan sak som många nog inte visste om mig - jag var absolut ingen kattmänniska innan sjukskrivningen. Men nu skulle jag inte kunna tänka mig att leva utan katterna. De har tagit hand om mig så mycket. När jag var nyopererad och hade ont - då har Sally kommit på natten. Jag är aldrig ensam hemma. O de märker verkligen av när de behövs nära - då kommer de.

Snart är vardagen tillbaka..

Tidigare i veckan kidnappade vi mamma som i början på året fyllde 60 år. Men av olika skäl har det inte varit läge tidigare att göra denna resa. Vi har vistats fyra dagar i Stockholm med olika utflykter och bara njutit av varandras sällskap.

På måndagen när vi kom ner kände jag mig lite "dålig" för att jag inte har samma ork som alla andra. Ja, jag vet att jag inte ska känna mig dålig för det men jag VILL SÅ MYCKET! Övriga dagar hade jag lite mer ork och hittade en strategi för att orka mer och känna mig mer till freds.

I övrigt så har vi hunnit med att öppna alla bröllopspresenter och bidragen till lycka. Ni som varit så gulliga och gett både saker och bidrag - jag vill att främst ni som gett bidrag ska veta att det kommer gå till saker som gör mig och oss glada. Både ting och exempelvis resa. Investerade igår i en ny resväska - min förra har gett upp och det kändes riktigt trevligt. Jag skulle nog inte komma mig för annars att "bara" köpa en ny.

På tisdag börjar vardagen med cellgifter om igen. Hoppas på att ändå få behålla en del av den ork jag haft nu. För att få skryta lite så hade jag i genomsnitt drygt 14 000 steg per dag i sthlm. Andra veckor kan jag ha haft ca 4 000 så har känt mig hurtig och duktig.

Nu har hon lovat..

Mamma fick tag på Jehovas igår å mina vägnar. Hon fick kvinnan att lova flera gånger att de aldrig mer skulle kontakta mig eller lämna brev i vår brevlåda. Att jag ska få vara i fred. Det känns skönt.

Skulle de inte hålla löftet - då kommer jag göra en polisanmälan om ofredande.

I övrigt känner jag mig pigg, glad och nästintill frisk. Bröllopet gav mig så mycket lycka och energi. Helt underbart att få känna mig som mig själv. Även om jag till fullo inte har riktigt den orken som jag brukar. Det jag lärt mig är att om jag tar i mycket fysiskt så blir jag trött fortare. Men jag har lärt mig att begränsa mig själv så jag inte kör helt slut på mig..

Lyckligaste dagen i mitt liv..

15 juli 2017 var den lyckligaste dagen i mitt liv. Det var då vi båda sa ja till att bli man och hustru.

Vädret var strålande och hela dagen var helt underbar från morgon till kväll. Och jag fick den make som jag älskar och trivs så bra ihop tillsammans med.

Hanna var så gullig och kom hem till min mamma och hjälpte mig med min brudmakeup.

Min arbetskamrat Carina Hedlund fotograferade oss mitt på dagen..
(Det är hon som fotat bilden här i inlägget). Jag tror inte någon annan fotograf kan ta lika fina bröllopsbilder - helt ärligt!

Vid fyra på eftermiddagen var det dags för själva vigseln i Landskyrkan. Lite adrenalinpåslag men jag kände mig inte speciellt nervös. Tillsammans med Patrik känner jag mig alltid så trygg och säker.

Bröllopsfesten firades tillsammans med de närmaste med underbara och roliga tal och spex. En helt underbar kväll som avslutades framåt små timmarna.

Söndagen var jag helt färdig och slut på ork. Så det var först på måndag eftermiddag som vi påbörjade att kika på vad vi fått i bröllopspresenter.

Ärligt så känner jag mig nu som mig själv igen. Det vanliga, friska jag. Jag känner mig så lycklig!

Lämna mig ifred, Jehovas!

Min man hittade idag en lapp i vår brevlåda från en av de två kvinnor som besökte mig föregående vecka..

Anledningen till att lappen är skrynklig är att den först åkte i soporna i ilska.

Lämna mig i fred och låt mig slippa ert bibelsnack.. Låt mig få tro vad jag vill och tro NÄR jag vill utan att du ska pracka på mig vad du tror.

Berörd person kommer få sig ett argt samtal iallafall.. Lämna mig i fred!

Ett nej är ett nej..

Fick besök igår när jag låg och sov.. det plingade på dörren och jag väntade mig att någon av "mina" sköterskor skulle komma o ta prov på mig så jag gick och öppnade. Utanför står Jehovas. Jag har inte speciellt mycket erfarenhet av dem och de har inte besökt mig i min bostad tidigare. Men de skulle promt prata om livet och DÖDEN. Jag sa till dem flera gånger att jag inte ville prata om det med dem men de gav sig inte. Tillslut med tårarna i ögonen så sa jag som det är: Jag har METASTASER i min kropp och jag vill inte prata om det här med er!

Nä, men då ber de två kvinnorna att få läsa någon j**la bibeltext för mig. Sa bara nej och stängde dörren.

Om man ska ut och prata med människor - borde man då inte ha en bättre fingertoppskänsla? Samt att acceptera ett nej.

Har tidigare träffat mormoner på stan och de har velat prata om livet - men de har accepterat när jag sagt att jag inte vill prata med dem om de.

Snart dags..

Om några timmar är det dags att besöka min favorit Nina på Frisörerna för att äntligen få håret ansat igen. Jag är så tacksam såna här gånger att mitt hår växer som ogräs när det väl börjar komma ut igen. Just nu känns det inte ens som om jag har någon "kiwi-frisyr" längre. *skrattar*

I övrigt så försöker jag förbereda och fixa i ordning så mycket som möjligt inför vigseln på lördag. Blir spännande vecka som vi har framför oss. O jag är tacksam för alla som finns och funnits här och hjälpt till!

Får se om jag slänger upp en förebild och efterbild senare kanske ;)

Fina människor..

Som en del av er redan kanske sett på instagram och facebook så har jag fått uppleva ännu en möhippa. Vilken upplevelse! Penissugrör, penisljus, penistandpetare och massa gott tilltugg i goda vänners sällskap.

Det finns nog inget som jag önskar mig mer än att bli frisk - slippa cellgifterna och veta att metastaserna var borta. Det som jag dock lärt mig av den här mardrömsresan är alla underbara människor som hejar på mig. Kommer med positiva tillrop och visar sig vara riktiga vänner.

Flera personer har varit ytligt bekanta för mig tidigare och nu hör av sig mer regelbundet eller bara berättar vad min blogg betyder för dem. Kan jag stötta andra genom min blogg eller mitt sätt att vara så vill jag självklart göra det. Det är skönt att få lägga fokus på andra. O samtidigt dela med sig av min resa och vad jag lär och inser under resans gång.

Tack alla ni fina människor som följer mig, hejar på mig och som vågar prata med mig trots att jag har cancer i kroppen. Tolka mig rätt - det finns ju talsättet: "I nöden prövas vännen". Hittills har majoriteten funnits här för mig. Några få är jag förvånad över att inte ha hört av men då är inte de värda mer..