söndag 30 juli 2017

Värden i livet

Att drabbas av cancer och ha en problematisk behandlingstid får iallafall mig och säkerligen min familj att omvärdera värden i livet och tänka annorlunda jämfört med innan. Hur viktigt är det att saker och ting verkligen blir som planerat? Måste vi planera allt?

Nä, det behöver vi inte. Vi kan planera lite men sedan kan planerna ändras och då får man tänka utanför boxen. Jag tänkte någon gång att tänk om jag kräks på min bröllopsdag? Jag har ju mått dåligt och kräkts massor när de har trappat ur kortisonet. Men hade jag kräkts på den dagen är jag helt övertygad om att mamma och de andra hade hittat en lösning för att lösa "problemet". Nu gick ju allt som smort men det är ett bra exempel.

Jag tänker även på att här är det forum som jag mest pratar om min sjukdom - att jag har metastaser i kroppen. Övrig tid försöker jag se till att må så bra som möjligt, göra så roliga saker som möjligt och känna mig frisk. Även om jag är tröttare och får anpassa livet lite. Skratta gör gott och goda vänner och familjen är oerhört viktig.

Min upplevelse i den här krisen är inte att majoriteten försvunnit och inte vetat hur de ska bete sig - den är tvärtom. Många som jag inte ens kände till har jag fått veta att de följer mig. De har gett sig till känna och gett feedback att de finns där i min hejarklack. Det är stärkande. Det stärker också att alla de som vanligtvis finns i mitt liv finns kvar vid min sida och vågar finnas där även om cancer är skrämmande.

En annan sak som många nog inte visste om mig - jag var absolut ingen kattmänniska innan sjukskrivningen. Men nu skulle jag inte kunna tänka mig att leva utan katterna. De har tagit hand om mig så mycket. När jag var nyopererad och hade ont - då har Sally kommit på natten. Jag är aldrig ensam hemma. O de märker verkligen av när de behövs nära - då kommer de.



3 kommentarer:

Gabriella.tall@comhem.se sa...

Du är så klok.tack för att du delar med dig.
Jag älskar katter,de och hundar känner pösig när man behöver en extra kram,eller bara sällskap.tur att du har de fluffigas stöd också..man blir gladare av en fluffig och h varm liten kompis att klappa på.kram

Gabriella.tall@comhem.se sa...

Sorry,pösig?. PLÖTSLIGT ��

Ann-Charlotte sa...

Eftersom jag är en kattälskare och haft katt hela mitt vuxna liv, vet jag precis vad du talar om. Min Sixten 14 år är väldigt uppmärksam på mig och sköter om mig varje dag. Han går inte långt om han vet att jag är hemma. Sen vet jag inte om jag inbillar mig, men han saknar verkligen Lars - tror jag. I min värld finns inga djur så kloka som katter. Så mys på! Kram! #ancha50