Bloggen avslutas

Detta är Marias make Patrik Gellner som skriver.

Jag vill bara meddela att Maria mycket tragiskt och sorgligt avled natten till den 10 juni. Hon somnade in efter några få dagar på sjukhus. Hon hade mig vid sin sida då hon tog sitt sista andetag.

Hon somnade in lugnt och fridfullt utan smärta eller någon ångest. Hon avled till följd av den cancersjukdom som hon under lång tid stridit tappert mot. Jag vet att hon har det fint och rofyllt nu. Hon hade ett leende på läpparna efter det att döden kommit till henne.

Jag är säker på att Maria skulle ha velat tacka Er som följt henne på bloggen.

Bloggen kommer därmed ej uppdateras något mer.

Patrik

Ni är underbara!

Det var tänkt att vi i maj skulle resa med hela min del av familjen till spanien i Maj men så blev det inte. Min läkare tyckte annat och det respekterar jag. Hälsan före resan. Även om det var tråkigt att inte få vara med och uppleva samma resa som dem. Jag fick fördelen att umgås med pappa och Zanne här hemma istället och de pysslade om mig. Det var bra för oss också är jag övertygad om.

Det finns en resa till inplanerad och så får vi se i vilket skick jag är då. Det är bara att ta det som det kommer. Livet är ju viktigare än en resa.

Jag har haft en hel del värk på kvällarna i benen - det är inte kul.. men det börjar avta lite iallafall.

Igår var jag på en avtackningsfest för min radarpartner på jobbet: Sara Pe. Det var en jätte trevlig fest. Härlig stämning och bästa arbetsgruppen! Jag vill verkligen berömma hur väl och bra mina arbetskamrater tog hand om mig. Stundvis satt vi nere vid älven, stundvis en bit upp. Att bära väska, dricka osv - det var alldeles för tungt för mig. Men Sara och de andra bara förekom situationen och hjälpte mig när jag själv inte kunde. Ni är underbara!

Sen idag har jag fått STOOOOOR buketten av min rehabgrupp. Det är ju bara så att ni är en mängd underbara människor. Ni betyder himla mycket för mig. Tack för att ni finns!

Helg och omgång nr 3 avklarad..

Så var omgång nr 3 av cellgifterna avklarade. Känns skönt och håller tummarna varje dag när jag vaknar att håret ska fortsätta att sitta kvar på huvudet. Ja, det är ett i-landsproblem huvuvida håret stannar eller inte när jag har metastaser lite här och var. Men det tar ju sin tid för håret att växa ut även för mig.

I övrigt har det varit så himla skönt väder ute.. senaste dagarna. Skönt att ligga i solstolen och halvsova. I dag blev det att sova inne i sängen efter att cellgifterna var avklarade. Jag blir så otroligt jätte trött av att cellgifterna. Men det känns betryggande att i princip varje gång ha samma sköterska som tar hand om mig och besvarar mina frågor. Pappa och Zanne blev dem som följde med och gjorde mig sällskap innan och under behandlingen. De händer både så mycket förändringar i vad mina mediciner heter, etc så det är svårt för mig att hålla reda på men det är skönt såna gånger när jag har sällskap och kan få anteckningar på vad som blivit sagt och överenskommet.

Nu blir det en lugn kväll och hoppas på en piggare morgondag.. 

Tillräckligt med jävligheter..

Anledningen till att jag senaste tiden eller veckorna varit väldigt tyst av mig är beskedet som nått mig och oss.

Som ni antagligen sett så har jag hunnit med en del att åka lite snowboard i vinter. I slutet på säsongen började mina ben att värka. Jag trodde att det till en början var träningsvärk men när det inte gav med sig så valde läkarna att röntga mig. Ni som följt min resa minns kanske vad som hände i november 2016 - jag skottade en massa snö som senare ledde till värk och som jag även då trodde berodde på träningsvärk men så var inte fallet. Då hade jag metastaser i hjärnan, skelett osv. Bröstcancern hade spridit sig.

Nu när de röntgar mig, och tar biopsi från benmärgen. Nu har cancern spridit sig. Jag vill bara skrika utom mig att det här inte är sant, att det inte kan vara sant.. att jag redan fått gå igenom livets jävlighet som stavas CANCER! Det här är 3e gången, bröstcancer.....

Många dagar vet jag inte var jag ska ta vägen. Det finns inga kloka ord att säga. Finns det inga mått hur mycket jävlighet jag ska behöva genomgå i livet. För drygt en vecka sedan började jag om med cellgifter igen. Jag vet inte om jag kommer tappa håret igen men risken finns.

Det som sker nu är i kalendern är spontant och "okänt" för mig. Jag har lite koll vecka från vecka. Innan det här beskedet hade jag hunnit boka klippnig för mig men den avbokade jag för ett annat (läkar)besök som dök upp. När jag senare hade en minilucka i schemat så ringde jag upp min frisör. frisör - hon tog in mig samma dag, utanför arbetstiden och bara tog hand om mig och mitt "i-landsproblem som min långa frisyr innebar. Bara att bli ompysslad och håret tvättat var superskönt. Underbara Nina erbjöd mig att få komma oftare och bara få håret tvättat. Gav min frissa en present - för hon är verkligen underbar med allt hon gör, gjort och allt stöd hon och sin syster gett mig. Håret blir verkligen ett mindre problem när jag har en så underbar frissa som löser det i alla frisyrer - allt från skallig till långhårig. Jag behöver inte oroa mig. Hon gör mig snygg alla dagar. Utöver hjälpet med håret så fick jag dessutom två presenter. Min frissa är bäst till och börja med på att klippa folk. Det här blev en bonus, eller två.

När jag kom hem från Nina, min frisör - då var jag som en ny människa. Jag fick ett avbrott i allt elände i livet. Det behövdes. Jag tror inte att jag eller någon annan kan i förväg uttala vad som gör att det känns som en nystart. Det var skönt där och då iaf och klart behövligt!

Övriga dagar är riktigt tunga. Det känns som om livet suger. Det är inte rättvist det här. Morgnarna är som att vakna av en käftsmäll. Att det här skulle bara vara en dålig mardröm som jag skulle kunna vakna upp ur men tyvärr verkar så inte fallet.

Planering av livet sker nu kortvindigt. När behandling blir vet jag inte exakt eller i vilken intervall. Jag vet inte hur mina blodvärden kommer att vara. Just nu är de så låga att jag får antikroppar så jag inte ska drabbas av någon infektion och bli ännu sjukare..

Livet är verkligen inte rättvist..

Som jag antagligen nämnt tidigare så har jag upplevt värk i benen efter att ha åkt en massa snowboard. Mina blodvärden har varit dåliga, både blodplättar, vita- och röda blodkroppar. Så förra veckan fick jag blod på fredagen. Söndagen tog de prov hemma för att kunna avgöra om de kunde göra benmärgsbiopsi. Onsdagen tog de vanliga prover på mig samt magnetröntgen för att förhoppningsvis få lite svar på värken i benen.

Igår ringde min läkare från Umeå och pratade om att de ville ha mer koll på mig. Att de skulle ta fler kontroller och att eventuellt lägga in mig i Umeå på NUS från idag (torsdag).

Min bonuspappa körde mig dit eftersom Patrik skulle på eget möte i Umeå. Jag lämnade blodprov och sedan anslöt Patrik till mig och Ingo inför läkarbesöket och få reda på sanningen.

Här kommer den jävla sannningen: metastaserna har spridit sig till benmärgen. Imorgon påbörjas nya cellgifter igen. Jag kommer antagligen tappa håret...igen.

Varför är livet så oerhört jävla orättvist? *gråter*

Jag ska spöa den här jävla sjukdomen men den skrämmer mig..

Tuff period..

Jag skulle önska att livet och allt kring det här eländet bara gick rakt framåt utan några som helst hinder. Men nu gör det ju inte det och det är därför jag inte haft varken ork eller styrkan att skriva på ett tag.

Som en del av er kanske vet eller hört så har jag haft ont i benen (främst) under ett antal veckor, så min läkare har bokat in en röntgen av det. Min upplevelse efter mycket experimenterande är att värme och kyla verkar hjälpa/försämra. Det är även klart att det väcker oro hos mig.  Jag har även avstått från att åka pga smärtan samt att jag inte vet vad smärtan beror på.

Förra onsdagen fick jag veta att mina vita blodkroppar var lägre än tidigare, någonsin (78). Snabbsänkan var inte heller som den skulle så jag har fått hålla koll på min temp - så jag inte skulle drabbas av feber. Överenskom med AHS att jag skulle ringa ifall jag fick feber och så det blev inbokat med blodtransfusion på fredagen.

Sjukvården har frågetecken till mina låga och återkommande låga värden på vita blodkroppar. Så söndagen kom AHS och tog några prover på mig. Idag skulle jag lämna benmärgsprov. Aldrig gjort det tidigare och även om jag fått beskrivit av flera personer att det inte skulle vara någon att oroa sig över så är det klart att jag oroar mig. Har lyckats sova i natt iallafall men morgonen bestod av oro och ångest. Tackar vet jag Sally som kom när jag ropade på henne, la sig på min mage och lugnade mig. Samt min snälla mamma som följde med som stöd till sjukhuset.

Är det inte så att oavsett ålder så känns det bra att ha med sin mamma när man ska göra något läskigt inom sjukvården?

Bedövningen var värre än själva ingreppet, men det var klart lindrigare än vad jag hade föreställt mig. Nu är det avklarat iallafall. På onsdag den här veckan ska jag på röntgen för bäckenet och mina ben. Förhoppningsvis ger det lugnande besked. Sedan är det den veckovisa provtagningen och dosettdelningen. Vi får hålla tummarna att det är det sista "mötet" avseende sjukvård för den här veckan.

Nu vet ni iallafall att när det är fullt upp eller när det blir för mycket för mig så då blir det tyst på bloggen tills jag har orken både fysiskt och mentalt att skriva igen. För det är skönt att uppdatera er - då kan man prata om annat när vi ses.

Mycket som händer

Det har varit mycket tankar och känslor på både gott och ont senaste tiden och det är en av anledningarna till att jag inte skrivit på ett tag.

Jag har hunnit fylla 34 år. Hade ett litet kalas några dagar innan jag fyllde år och det blev precis lagom. Det kändes så rätt när födelsedagen väl kom. Att inte ha en massa inbokat. Att ta dagen som den kommer. Det enda som faktiskt var inbokat var att gå ut och äta tillsammans med älsklingen.

Senaste veckorna har jag haft mer eller mindre värk från benen, vilket även påverkar psyket. Jag blir less på att vara sjuk och det tar på orken att ständigt ha denna värk. Jag vet inte om det beror på träningsvärk från min snowboard åkning (borde inte vara det).. men det jag märkt av till viss grad är att det verkar reagera på värme/kyla. Vid kyla får jag ondare och det är främst låren som gör ont.

I lördags fyllde min älskade syster 32 år. Vi gav henne lite korta instruktioner på när hon skulle vara klar och att hennes kille skulle packa väska åt henne. Så igår morse bar det iväg mot Piteå på Kust & Spa. Hotellfrukost och sedan spaa på morgonsidan där. Det var så trevligt och så skönt! Tror vi alla skulle behöva pyssla om oss själva mer regelbundet.

Men självklart väcker smärtan oro hos mig men igår så kände jag mig mer smärtfri än vad jag gjort över tid senaste tiden. Jag tänker att all värme gjorde gott. Sen känns det bra att ha återupptagit en samtalskontakt för att ha någon utanför familjen och bolla alla tankar med och eventuell oro.

Önskar så att jag nu bara var frisk och slapp eländet..