Gott nytt år!!

Gott nytt år och god fortsättning vill jag önska er alla. Här är årets upplaga på familjens julkort. Tillsammans blir vi superhjältar som fixar allt.

2015 sammanfattat..

2015 har varit året då jag varit som mest på topp och även hunnit med att vara på botten i helvetet. Kort sammanfattat.

Det bästa med året är tiden som jag och Patrik haft ihop. Han är SÅ rätt för mig. Ärligt så trodde jag aldrig att det skulle finnas någon som var helt rätt på alla sätt. Men det finns det. O jag är glad att jag hittat min soulmate. Det var ännu mer spännande när han i september friade i Grand canyon till mig.

Under 2015 har vi även gjort RESAN med stort R. En månad när vi i september reste runt i USA och upplevde allt vi kände för och hade tid med. Det var en helt underbar resa.

Det som många inte hört sen är att vi efter hemkomsten fick meddelande från vår bank att kreditkortet blivit skimmat i USA och någon har handlat för drygt 32 000 kr där.. men banken tog den smällen.

Efter hemkomsten från USA i samband med en rutinkontroll av brösten så uppdagades det att jag drabbats av bröstcancer. Snabbt där på opererades båda mina bröst bort. Det har därefter varit tjafsigt med KS, Huddinge och Umeå lasarett för att få den vård som de utlovat..

Men behandlingen har inte blivit som den i början var planerad - nu är jag dock igång med cellgifterna. Jag har fått första dosen. O nu under senaste veckorna nådde jag botten av hur dåligt man kan må.

Turligt nog har jag en underbar familj och fördelen att ha läkare i familjen så nu är jag på banan igen även om jag inte är 100 åter i själen än. Nu funkar jag iaf på dagarna vilket jag inte gjorde på en vecka.. Det är, ursäkta språket - FAN illa!

Idag har jag varit till kvinnan som ska ha dagens stjärna - Nina. Hon har tagit sig tid, tanke och omsorgen att välja ut peruker till mig som jag idag på aftonen har fått pröva ut. Så nu har jag kaluffsen redo när mitt egna svall faller. Kommer framledes bli lite mer långhårig och lite mer rakhårig. Men det är ju inte många som vet att jag egentligen är naturligt RAKHÅRIG!

Efter nyår - 8 januari sker nästa behandling. Det blir reducerad dos då och med mer mediciner mot illamåendet. Förhoppningsvis ska jag inte må så som jag gjort sedan första tillfället. Det funkar ju inte då..

Emellanåt funderar jag på vad 2016 ska ha att ge. Jag längtar tills behandlingen är över - att få återhämta mig själv. Att återgå till att arbeta tillsammans med mina underbara arbetskamrater.
Att planera bröllop när jag börjar känna mig "snygg" och se ut som "vanligt" igen.
Att återuppta sökandet efter hus. Att få fortsätta ha ett underbart liv tillsammans med min älskade. 

Jag vill avslutningsvis tacka alla ni som finns bakom mig. Främst min familj och sambo som gjort ett hästjobb i mina ögon för mig. Det finns så många som gjort saker som verkligen berör mig. I början av den här resan var jag rädd att jag skulle bli sittandes isolerad hemma - men hittills har jag inte känt mig det och inte heller upplevt att någon undvikit mig.

2016 har många förutsättningar för att bli ett bra år. Längtar tills den tuffa resan är över och livet får återgå till det vanliga igen. 

Livet ur en annan vinkel..

Första behandlingstillfället har verkligen gett mig ett perspektiv på livet.. eller annan syn på livet. Helt ärligt - det känns som om jag varit i det verkliga helvetet. Jag är så otroligt tacksam över den familj jag har som finns där och funnits där. Att de ser mig, tar hand om mig när jag själv inte förmår. För jag har verkligen inte förmått. Jag har bott hemma några dygn hos mina föräldrar som kunnat se om mig.

Det finns säkert dem som är tvivelaktiga till att jag bloggar om det här men jag måste få ge uttryck på något sätt och jag orkar inte berätta för alla samma sak.

Kvällarna är bättre nu än morgnarna. Då känner jag mig lite mer som mig själv. Men jag är svag på alla sätt. Svag mentalt, svag fysiskt - men aptiten börjar komma nu när jag fått så bra stöd och hjälp av familjen. Så ska försöka äta ikapp det jag tappat under en vecka..

Helt ärligt, jag trodde inte att det fanns ett sånt här helvete.. även om det nu ljusnar lite allt eftersom med det stöd jag har och som jag känner från min familj. 

Jag väljer att posta en video med min favoritsångerska Jessie J - hennes låtar gör mig glad och harmonisk många gånger och hoppas ni väljer att lyssna på den.

Helvetet i ögat...

Helt ärligt... den första cellgiftsbehandlingen har verkligen varit erfarenheten from HELL! Därav även tystnaden från mig på alla fronter. När jag haft ork har jag läst sms, messenger mm. men inte haft ork att svara.

Turligt nog har jag en underbar sambo och en helt fantastisk familj som pysslar om mig nu. Så det börjar gå lite åt rätt håll. Tänkte att jag outar läget lite så vet ni var ni har mig även om det är mycket tystnad. Jag uppskattar ändå alla sms osv - men förstå mig rätt om ni inte får svar.

Mina vardagshjältar..!

Sedan sist har det visat sig att KS inte kan leva upp till vad de har utlovat. Så det ingrepp som vi väntat på och som älsklingen jagat sjukvården och remissen för kommer inte bli av. Nästa steg är att påbörja cellgifterna som redan skjutits på en gång bara för att vi väntat på ingreppet. 

Min syster Amanda var gårdagens- och julens räddning för mig..
Jag hade uttryckt till min läkare i måndags när ovanstående stod klart för mig - det blir inget med äggstockarna - att jag i såfall vill påbörja cellgifter i veckan för att få vara pigg i jul. Jag har verkligen sett framemot julafton och uppesittar kvällen. Men igår när jag ännu inte hört något så fick min syster nog och bad att få ringa å mina vägnar. Sagt och gjort - efter hennes bra metod mot sjukvården så fick hon till så jag får påbörja cellgifter och allt imorgon i Umeå så då får jag vara pigg på julafton.

Ärligt, jag tänkte igår innan jag visste det - att om det inte blir cellgifter i veckan pga Umeå - då kommer jag.. ursäkta språket.. FAN HATA UMEÅ. Jag vet inte om jag skulle kunna bete mig på mötet på fredag. Jag är less på att bollas runt. Jag är otroligt tacksam för min syster som gjorde en stor insats igår och otroligt tacksam för Patrik som ringt runt också å mina vägnar.

Det ska inte vara på det här sättet.. att man ska måsta vara frisk för att få rätt vård. Jag hade inte själv orkat driva allt det här som de har styrt upp åt mig.. Jag är tacksam för alla mina vardagshjältar som finns, stöttar och hjälper till att styra upp.

Den riktiga jag..

Jag var förbi killens arbetsplats igår och lämnade av lite saker. Fick flera kommentarer att jag såg väldigt pigg ut och vara vid gott mod trots allt det här.

När jag igår kväll inte kunde sova så låg jag och tänkte på det. Sanningen är att det under senaste året fallit många viktiga bitar på plats i mitt liv. Jag har hamnat i en underbar arbetsgrupp med en bra chef.. jag har träffat Patrik som är helt underbar och så rätt för mig. Det kombinerat med att jag fick insikt i hur jag mått senaste åren och fick stöd från familjen - då har allt fallit på plats.

För första gången på flera år känner jag mig faktiskt som mig själv och känner igen den där tjejen som är spontan, social och framåt. När jag fick beskedet om bröstcancern var en av de största rädslorna att bli sittandes isolerad hemma - det har jag verkligen inte känt mig hittills.
Jag har hittills under resans gång känt mig både uppe och nere fysiskt och mentalt. Periodvis har jag inte orkat höra av mig till någon men trots det är det många som hört av sig och kommit ihåg mig. Det uppskattas!

Det känns skönt att känna sig som sig själv trots den tuffa resan som ska göras. Det senaste beskedet är att cellgifterna nog kommer igång i veckan..

Julbord, nöje och självförtroende boost!

Äntligen börjar den värsta smärtan släppa. Det har som sagt varit ondare att sätta in venporten än att ta bort brösten - vilket nog är ovanligt.

Igår var det julbord med jobbet. Vilka underbara arbetskamrater jag har! Det kändes så bra att komma ut och få umgås med dem. Fick även värsta boosten - jag fick höra av jätte många att jag såg fräsch ut och oförsämt fräsch! Kan ju vara att jag för ovanlighetens skull nu klätt upp mig och sminkat mig lite. Men jag känner mig lite piggare också.

Sen alla underbara personer i min omgivning - ni gör så mycket!

Jag försöker vara så öppen jag kan med alla och ha ett positivt tänkande. Jag träffade en nyanställd på kontoret igår och berättade kort för henne var jag arbetade men att jag var sjukskriven för bröstcancer men att jag snart var tillbaka. Hon frågade hur långt jag kommit i behandlingen. Insåg då att jag var nog rätt positiv och optimistisk just då. Fick förklara att jag inte ens påbörjat cellgifterna än men jag tänker att det ska gå fort.

Det känns jobbigt att måsta tappa håret framledes. Men jag har så många underbara personer som varit behjälpliga med det. Min frissa har tagit hem peruker. Min svägerska skulle sy världens snyggaste mössa till mig, Matilda har gett mig en mössa och jag har några fler mössor som väntar. Accesoarer som handväskor, halsband osv kan slänga sig i väggen när jag är utan hår - jag har planerat att ha en liten uppsjö av mössor att välja på när jag inte vill ha peruk.

En arbetskompis sa till mig att det inte spelade någon roll om jag hade hår eller inte för jag hade så fina ögon - det kommer jag att leva på och den komplimangen gör hela det faktumet att tappa håret lite enklare.

Det känns bra att vara så öppen med var jag är och vad som händer. Ibland undrar jag om jag är lite väl öppen och rättfram. Berättade igår om venporten och var de hade satt den. Då hips vips frågar jag kollegorna om de vill känna.. samma sak med ärren - det har inte heller varit några knussligheter att visa för mina kvinnliga kollegor. Eller det faktum att fara på julbordet "bröstlös" - det skulle bara vara konstigt att plötsligt ha proteserna när alla vet att jag tagit bort brösten. Det känns som om jag skulle komma in och bara säga "april, april!". Eller så är det så att jag har så underbara kollegor och vänner runt ikring mig som gör att jag vågar vara mig själv och vara öppen.

Jag vill passa på och tacka alla ni som finns, stöttar och kommer med så fina komplimanger och hejarop. Samt ni som hjälper mig på olika sätt att underlätta resan för mig!

Skadad..

Insättningen av venporten blev av. Jag hade föreställt mig att det skulle vara piece of cake - men det var det inte. Ärligt så hade jag ondare efter det ingreppet än att ta bort mina bröst! Tur att det finns smärtstillande som man kan ta.

Har känt mig öm, mörbultad och helt slut hela helgen. Det var inte riktigt den helgen jag hade hoppats på. Men det blir bättre från dag till dag. Jag har även roat mig hemma med att smsa med lite kompisar som finns på distans - det har varit trevligt.

I fredags uppdagades det att KS inte fått remissen från onkologen i Umeå.. samt att jag under torsdagen fick kallelse för att påbörja cellgifter - då försvann den sista lilla ork jag hade. Min snälla sambo har hjälpt mig att försöka styra upp allt.

Ibland är det bara tillräckligt med att vara sjuk - att läka och pyssla om sig själv både mentalt och fysiskt. Jag är så otroligt tacksam för alla de fina vänner och den underbara familj jag har!
Har fått en jätte fin mössa av en kollega i helgen som jag ska ha sen när jag tappar håret. Och tjocksockar av pappas fru :)

Skippar de starka medicinerna nu en stund för att kunna fara ut och handla julklappar.. sen blir det hem och ta hand om sig själv igen..

Att hålla reda på sig själv i kaoset..

Jag har aldrig tidigare varit sjukskriven någon längre period. Att nu vara sjukskriven till sista juni känns konstigt och ofattbart.

Men å andra sidan kan jag inte se hur det skulle vara möjligt att arbeta. Jag har aldrig tidigare känt mig så här slut under så lång tid. Att i princip orka en mindre sak per dag typ.. max!
Antingen är jag slut psykiskt eller fysiskt. Att ha små ont varje dag tar på krafterna. Jag ska även tillägga att jag inte på något sätt hittills vänt på dygnet och det säger ju en del..

Att inte veta när saker ska ske och försöka hålla reda på allt... o samtidigt bearbeta allt mentalt.. Det är inte enkelt.

Imorgon är planeringen att jag ska få venporten insatt.. men insåg nu ikväll att jag missat att lämna ett blodprov som skulle varit gjort i måndags.. så får höra imorgon på morgonen om ingreppet går att göra ändå. Känner mig så slut mentalt att det inte är lätt att hålla reda på mig själv..

Är ändå imponerad att jag inte tidigare virrat bort mig själv i alla hållpunkter.

En annan sak som jag tänkt på senaste tiden är när släkten nu frågat vad man önskar sig i julklapp.. - det är tufft! Det enda jag kunde komma på var att få bli frisk, men det kan man ju inte köpa och inte heller slå in.. Jag har aldrig tänkt så tidigare. Det här är första året jag verkligen fått kämpa på att försöka komma på ngt som jag behöver.

Jag och älsklingen gick ihop och köpte en robotdammsugare till oss själva som en tidig julklapp och det var helt klart värt det. Jag som inte får fejja på för mycket eller ens har orken.. o nu med katterna - i love it! Nu är det slut med hårtussar här :)

Många frågar när cellgifterna ska igång - det är oklart än.. som så mycket annat. O jag vet inte ännu om jag förstått vilken resa jag ska genomföra men tar det hållpunkt för hållpunkt. Men som sagt, inte lätt att hålla reda på allt och samtidigt bearbeta informationen.. får se om morgondagens ingrepp blir av.

Tack alla ni gulliga som skickar hälsningar och omtanke på olika sätt. Det värmer att så många bryr sig om mig!

Kände för att vara lite "ego" och posta lite hår-bilder på mig själv nu innan cellgifterna och håravfallet..