Julbord, nöje och självförtroende boost!

Äntligen börjar den värsta smärtan släppa. Det har som sagt varit ondare att sätta in venporten än att ta bort brösten - vilket nog är ovanligt.

Igår var det julbord med jobbet. Vilka underbara arbetskamrater jag har! Det kändes så bra att komma ut och få umgås med dem. Fick även värsta boosten - jag fick höra av jätte många att jag såg fräsch ut och oförsämt fräsch! Kan ju vara att jag för ovanlighetens skull nu klätt upp mig och sminkat mig lite. Men jag känner mig lite piggare också.

Sen alla underbara personer i min omgivning - ni gör så mycket!

Jag försöker vara så öppen jag kan med alla och ha ett positivt tänkande. Jag träffade en nyanställd på kontoret igår och berättade kort för henne var jag arbetade men att jag var sjukskriven för bröstcancer men att jag snart var tillbaka. Hon frågade hur långt jag kommit i behandlingen. Insåg då att jag var nog rätt positiv och optimistisk just då. Fick förklara att jag inte ens påbörjat cellgifterna än men jag tänker att det ska gå fort.

Det känns jobbigt att måsta tappa håret framledes. Men jag har så många underbara personer som varit behjälpliga med det. Min frissa har tagit hem peruker. Min svägerska skulle sy världens snyggaste mössa till mig, Matilda har gett mig en mössa och jag har några fler mössor som väntar. Accesoarer som handväskor, halsband osv kan slänga sig i väggen när jag är utan hår - jag har planerat att ha en liten uppsjö av mössor att välja på när jag inte vill ha peruk.

En arbetskompis sa till mig att det inte spelade någon roll om jag hade hår eller inte för jag hade så fina ögon - det kommer jag att leva på och den komplimangen gör hela det faktumet att tappa håret lite enklare.

Det känns bra att vara så öppen med var jag är och vad som händer. Ibland undrar jag om jag är lite väl öppen och rättfram. Berättade igår om venporten och var de hade satt den. Då hips vips frågar jag kollegorna om de vill känna.. samma sak med ärren - det har inte heller varit några knussligheter att visa för mina kvinnliga kollegor. Eller det faktum att fara på julbordet "bröstlös" - det skulle bara vara konstigt att plötsligt ha proteserna när alla vet att jag tagit bort brösten. Det känns som om jag skulle komma in och bara säga "april, april!". Eller så är det så att jag har så underbara kollegor och vänner runt ikring mig som gör att jag vågar vara mig själv och vara öppen.

Jag vill passa på och tacka alla ni som finns, stöttar och kommer med så fina komplimanger och hejarop. Samt ni som hjälper mig på olika sätt att underlätta resan för mig!