Gårkvällen var underbar!

Idag vaknade jag till helt underbara och fina kommentarer på instagram över en bild jag la upp igår kväll. Vilket underbart uppvaknande!

Jag ska backa bandet lite och även denna gång vara "brutalt" ärlig. Det är många som säger att jag passar i kort hår och till viss del kan jag hålla med. Även om jag saknar mina lockar. Det som har varit svårt är i festligare sammanhang - att jag själv ska känna mig snygg och inte platt. (Till vardags har jag inga bekymmer med det). Alltså, då menar jag inte så att jag behöver proteser utan mer att folk inte ska se mig som en planka.

Jag har ju en helt underbar arbetsgrupp. Jag berömde en kollega för hennes byst i de finkläder hon har. Då berättar en annan kollega att hon inte har bh. Varpå jag säger att jag inte heller har det. Hon ser helt chockad ut och spanar mot min byst. Vi kunde nästan inte sluta skratta när jag påtalade att jag inte hade några bröst. Men hennes reaktion gjorde att jag kände mig snygg - att jag typ hade snygga bröst. Fast jag inte har några.

Senare på nattsidan när jag kommit hem från jobbfesten så plingade det på dörren. Tänkte först att det var sambon som var hem och skulle hämta något..

Men det var dessa tre figurer och deras chaufför som glatt frågade om min sambo var hemma och imponerades över att jag vågade öppna ytterdörren.

Hade alla tre sett ut som cigarettpaketet så hade jag nog avstått att öppna :P

Men blev en riktigt bra kväll och ett roligt avslut där på natten.

Riktigt slutkörd igår..

Igår var en dag då jag var helt GALET trött.. Jag var på jobbet i två timmar och arbetstränade - därefter for jag hem och sov en stund innan jag begav mig till frissan.. Men resten av dagen var jag fortfarande HELT SLUT.

Jag tänker själv att det är en anspänning och nervositet att veta att till veckan händer det - då börjar jag jobba på 25% på riktigt. Hittills har det ju "bara" varit arbetsträning. Ganska villkorslöst och bra början för att arbeta på att komma tillbaka.

Efter den resan jag gjort så upplever jag att jag har svårare att klara av att bära anspänningar och saker som gör mig nervös. Det kan bli både för jobbigt men även väldigt trött. Jag tycker bättre om när jag kan styra hur mycket jag "exponerar" mig och hur mycket jag håller mig i min "bubbla". I min bubbla - där är jag trygg, jag kan iaktta saker på ett lugnt och försiktigt sätt. Jag behöver inte känna någon press där på att jag ska "styra upp" saker och liknande.

Kanske låter konstigt men det är som ett förhållningssätt jag själv byggt upp. Livet, arbetet och allt går så mycket bättre om jag vet att det finns stöd runtomkring mig som kan hjälpa när det behövs. Vetskapen om det gör att det blir enklare för att jobba på att komma tillbaka. Jag kan bli frustrerad på mig själv över allt jag glömt. Att jag känner mig lite som en praktikant på jobbet än så länge men mitt fokus har ju legat på att överleva.. Så egentligen är det ju inte helt ologiskt..

Livet blir inte som förr..

Nu ska jag vara sådär brutalt ärlig igen.. Igår var bröstcancerföreningen från Skellefteå och pratade på vår rehabkurs. Det är jätte bra att det finns en förening. De två representanterna berättade om sin "historia". En av personerna la enligt min mening alldeles för stor vikt vid rekonstruktion. Beskrivning hur hon varit orolig över att bröstprotesen skulle flyta iväg i poolen när de var utomlands och hur hon senare i livet valt rekonstruktion och hur det blivit efteråt - att det var som hennes vanliga bröst och att det "var som vanligt igen". (Det sista är min tolkning). Ärligt så tänkte jag: är du dum i huvudet?! Därefter stängde jag ner mitt fokus för att skydda mig lite känslomässigt.

En av mina rehabkamrater påtalade efter en stund att det måste ju vara upp till var och en huruvida man vill göra rekonstruktion eller inte. Jag jublade inombords när hon sa det. Jag lyckades själv inte att komma mig för och säga något.

Senare på aftonen så kände jag mig ledsen för den här biten av dagen. Jag tycker att rekonstruktion är upp till var och en. Men det var nog mer hennes beskrivning av att det lät som om allt skulle bli som förr - före cancern. Det kan det inte bli. Jag har känselbortfall på bröstkorgen och så kommer det alltid att vara - både med och utan rekonstruktion. De här erfarenheterna och djävulskapet jag genomgått med cellgifter - jag kommer inte glömma.

Livet blir inte som förr, med proteser och rekonstruktion.. inte på något sätt blir det som förr - men jag ska skapa ett "nytt" liv..

Mörkret viker undan..

Igår var jag ute på en promenad med mamma runt broarna. Vi passerade Galleri 1 - där pekade mamma på en utställning "Från mörker till ljus". Vi gick in och kikade på tavlorna och de övriga konstverken. En av tavlorna blev jag riktigt förälskad i. Jag bad att få ta ett foto för att senare visa min sambo.

Kom sedan hem och berättade för min sambo om att jag blivit kär i en tavla. Han lät måttligt imponerad av den. Mina svärföräldrar frågade sedan om var galleriet låg för de tänkte bara kika på konstverken i samband med inhandling av mat. När de sedan kom hem från affären så hade de även med sig en lite mindre men samma tavla som jag förälskat mig i.

Tavlan heter "Mörkret viker undan". Tycker det även är lite målande över det vi genomgått.

Jag tycker att det sakta men säkert går lite bättre och bättre med allt. Även om det kommer bakslag.

Hittills är jag nöjd med min rehabkurs. Det känns skönt att träffa andra som genomgått samma som en själv. Att få höra andras historia, lära sig mer om kris osv. När rehab-dagarna är över så är jag jätte slut mentalt men de gör gott. Jag är tacksam att det finns en sån möjlighet.

Jag upptäckte en skillnad i år jämfört med i fjol. I år kan jag faktiskt se framemot att fira jul. Att få önska sig materiella saker och bli glad över materiella ting. Ifjol ville jag inte annat än bli frisk och färdigbehandlad. Ännu ett steg i rätt riktning.

Se mig - även om jag saknar mina lockar..!

Ibland funderar jag på hur andra uppfattar min blogg. Om utomstående anser att jag är för öppen och ärlig och kanske lite utmålande om hur livet är. Men för mig är det en lättnad att både få dela med sig, slippa hålla uppe en fasad och samtidigt försöka väcka lite tankar hos andra personer.

Mycket tid går nu till reflektion. Tankar över reaktioner och hur livet ser ut nu..

Nu ska jag vara lite brutalt ärlig igen. Det är lite jobbigt att inte bli igenkänd. Jag kan förstå att jag är olik mig själv utan lockar. Men det är ju ändå mitt ansikte osv. Jag upplever att många inte ser mig. Jag ser människor jag känner och är bekant med som missar att hälsa för de inte ser mig. Nej, jag orkar inte springa fram till alla bara för att säga hej och vänta på att de ska se att det är jag. Men det faktum att många inte ser mig kan göra att jag stundvis upplever mig som lite skygg. Skygg på stan, skygg i jobbkorridorerna.. Don´t like.

Såna gånger längtar jag tills jag har mitt lockiga hår igen..

Reflektioner..

Nu är jag inne på min tredje vecka på arbetsträningen. Det som varit mest påtagligt är hur mentalt trött jag kan bli och hur svårt det är att hantera. Jag vet ju hur jag blir när jag är fysiskt trött - det har räckt med att få lägga sig en stund. Men den mentala tröttheten - den kan göra mig lite handlingsförlamad resterande del av dagen. En powernap kanske är lösningen?

I övrigt så känner jag mig mentalt svag. Det krävs inte mycket motgång för att det ska bli "galet". Ångest och sorg som kommer över mig. Jag kan bli frustrerad på mig själv - över att inte kunna styra det. Nu är ärlighetens stund: jag kan ibland känna mig dålig som drabbats av bröstcancer. Dålig i den bemärkelsen som att det känns som om jag svikit massa människor runtom mig. Att så många behövt och behöver anpassa sig till mig.. Många tänker nog att det nu är kampen över för mig. På ett sätt är det så - men mentalt har jag ett riktigt tufft krig med mig själv nu.

Jag som vanligtvis har svårt att finna mig i att "bara" ha feber och vara sjuk - tänk er då att vara hemma från jobbet ett år och därefter ändå inte vara tillbaka på ruta ett. Ja, jag vet att det tar tid men tjuriga jag vill att det ska vara klart NU - helst igår!

Igår började jag en rehabkurs via sjukvården. Där fick jag träffa andra bröstcancer patienter som genomgått liknande behandling och som är färdigbehandlade. Det kändes skönt att träffa de som är lite på samma plats i livet och vet vad det är att genomgå det här. Efteråt kom jag på idén att skapa en grupp på facebook för min rehabgrupp - det som slog mig när jag sökte åt alla deltagare är hur annorlunda vi ser ut med hår och vår "vanliga" frisyr. Jag har ju aldrig sett mina "bröstsystrar" förrän igår men att se dem på bild med sin vanliga frisyr - det ger mig förståelse till varför vänner och bekanta har svårt att känna igen mig i min "nya" frisyr.

Jag kan även tycka att det känns så konstigt och ovant att titta tillbaka på bilder från förra vintern - då jag inte hade något hår alls.. Det känns overkligt.. och nu så här i efterhand ser jag verkligen så sjuk ut tycker jag.. Men där och då så upplevde jag inte det..

Kämpigt..

När jag fick bröstcancerbeskedet så hade jag nog föreställt mig att allt det psykiskt jobbiga skulle vara främst där i början och under behandlingen. Men överlevnadsinstinkten slog in och jag bara kämpade på tillsammans med familjen och vänner. Nu när den kampen är över så kommer det psykiska kriget.

Jag har som ständigt tänkt att det skulle vara i början och vara "överstökat" nu. Men sanningen är att det är det inte.. det är nu jag får kämpa med alla känslor..

En av mina hjältar..

Det känns som om jag sakta kommer till insikt med att arbetsträna på 25% är fullt lagom. Jag är rätt duktig på att gasa på själv och vill så mycket. Det är ju ytterligare ett steg i rätt riktning att komma till jobbet igen efter den här resan som jag gjort.

Ärligt - så känns det lite som om jag är lite mesig som bara är där villkorslöst när jag märker att kollegorna har mycket att göra. Men jag VET att det är så det ska vara nu. Jag ska vara där, känna efter, lyssna på kroppen och jobba för att komma tillbaka till jobbet så sakterligt.

Idag blir sista timmarna innan det blir helg. Känns bra att få tid för reflektion och bearbeta alla intryck.

Igår fick jag ett paket med posten. Hade glömt att Patrik tyckt att någon utklädd katt på internet var söt och i det läget hade jag hittat en Batman utstyrsel som beställdes till Syrap ;) Han var dock inte jätte nöjd men blev en söt bild på en av mina hjältar här hemma.

Hjälp gärna till och skänk ett bidrag till Rosa bandet för att hjälpa forskningen mot bröstcancer vidare. Sprid gärna länken till insamlingen också.

Första dagen avklarad..

Så var första arbetsträningsdagen avklarad. Det känns jätte konstigt att bara vara några få timmar på jobbet. Men jag vet ju varför det är så - men ändå känns det konstigt. Känner jag efter blev det dock lagom länge första dagen. Kände mig rätt trött mentalt när jag for hem. Det var jätte trevligt att träffa kollegor och att alla var så glada att jag är tillbaka.

Sen att få ställa i ordning lite på mitt kontor kändes bra. Nu känns det som mitt kontor igen. Ska bara göra ett ryck med blommor där inne eftersom de jag lämnade efter mig är DÖDA.. Till och med kaktusen är ledsen..!

I övrigt så kändes det bra i tid att börja arbetsträna nu. Tidigare hade varit för tidigt..