Nu ska jag vara sådär brutalt ärlig igen.. Igår var bröstcancerföreningen från Skellefteå och pratade på vår rehabkurs. Det är jätte bra att det finns en förening. De två representanterna berättade om sin "historia". En av personerna la enligt min mening alldeles för stor vikt vid rekonstruktion. Beskrivning hur hon varit orolig över att bröstprotesen skulle flyta iväg i poolen när de var utomlands och hur hon senare i livet valt rekonstruktion och hur det blivit efteråt - att det var som hennes vanliga bröst och att det "var som vanligt igen". (Det sista är min tolkning). Ärligt så tänkte jag: är du dum i huvudet?! Därefter stängde jag ner mitt fokus för att skydda mig lite känslomässigt.
En av mina rehabkamrater påtalade efter en stund att det måste ju vara upp till var och en huruvida man vill göra rekonstruktion eller inte. Jag jublade inombords när hon sa det. Jag lyckades själv inte att komma mig för och säga något.
Senare på aftonen så kände jag mig ledsen för den här biten av dagen. Jag tycker att rekonstruktion är upp till var och en. Men det var nog mer hennes beskrivning av att det lät som om allt skulle bli som förr - före cancern. Det kan det inte bli. Jag har känselbortfall på bröstkorgen och så kommer det alltid att vara - både med och utan rekonstruktion. De här erfarenheterna och djävulskapet jag genomgått med cellgifter - jag kommer inte glömma.
Livet blir inte som förr, med proteser och rekonstruktion.. inte på något sätt blir det som förr - men jag ska skapa ett "nytt" liv..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar