Sakta börjar det nog komma ikapp..

Jag har insett sakta men säkert hur mycket jag förträngt eller hur mycket mitt minne sviker mig i allt som varit sedan beskedet om metastaserna i kroppen. Det är mycket som jag inte minns. Från läkarbesök. Saker som sagts. Saker som ska ske.. Sakta märker jag att minnet fungerar bättre och jag vågar ta in mer om vad som sägs.

Men minnet är väl så "bra" på det sättet och sorterar så att man ska orka med. Det känns för min del som om jag frågat min sambo och mina föräldrar så många gånger vad som blivit sagts. Det känns ändå lite skönt att inte minnas allt. Jag skulle nog inte orka med allt ännu, även om det gått en viss tid.

Jag minns inte om jag berättat för er att mitt hår föll trots att sjukvården inte trodde att cellgifterna skulle påverka håret. Men jag tror att det är strålningen som påverkat att håret föll - det var så nära inpå cellgifterna som håret föll. Jag var ju så glad över att jag hade börjat få lite längre hår och så föll det - det var tråkigt men det var inte så länge sedan jag nyligen var utan hår och det gör mig inte så mycket. Det jobbigaste är nog när de jag känner inte känner igen mig. Det glädjer mig desto mer att bli igenkänd med hår, utan hår, i peruk osv. Det roliga i hela den här "kråksången" kring håret är att mitt hår alltid vuxit SÅ fort.. och jag kan känna små stubb redan nu. Så jag hoppas det ska komma ut fort så jag kan göra frisyrer med mitt egna hår.

I övrigt så har det varit en bra helg. Var på 60års fest igår och firade vår underbara mamma som fyllde år. Orkade med betydligt längre än vad jag trott och det var så underbart kul att träffa alla som var där. Kände mig så glad i själen i dag även om jag fysiskt är trött.

Men psykiska saker som laddar ens batterier mentalt gör så himla gott för mig. Jag försöker allmänt att samla på mig "saker" och händelser som gör mig glad. Då känns livet lättare även de stunder när det är tyngre. Tack alla ni som igår valde att ge lite feedback på min blogg och den resa och kamp jag och vi nu genomgår.

Ni i min hejarklack betyder så mycket för mig och gör mig så mycket starkare! Utan stödet från er hade jag aldrig känt mig så här stark och det är helt ärligt från hjärtat. När det här kriget är över måste det firas med buller och bång. Visst är ni på?

Vilken jävla sjukdom cancer är..

Det är nog något som många eller nästintill alla konstaterat - vilken jävla sjukdom cancer är. Jag har sagt till mig själv så många gånger att jag inte förtjänar det här.. O nu när det är en andra omgång krig mot cancern..

Orken är väldigt begränsad för mig nu jämfört med tidigare cellgifter men jag får iaf behålla maten och må rätt okej. Jag jobbar på att hitta strategier i allt. När det blir jobbigt med maten och jag börjar må illa - hur hanterar jag det. Dagarna som är jätte tunga psykiskt - hitta sätt att hantera det..

Det mycket av mina tankar går och gått till är hur det kunde uppstå metastaser utan att sjukvården inte såg det i sina kontroller. Jag kommer ständigt fram till samma svar - de kontroller som finns idag inom vården är inte tillräckligt tillförlitliga. Vi måste själva hålla koll på våra kroppar och säga till om något känns konstigt. Jag hittade ju själv min första knöl 2015. Vintern 2016 fick jag ont efter att ha skottat och värken gick inte över vilket jag påtalade för min läkare och då upptäcktes det här. Jag tänker att så småningom hade värken kanske kommit ändå och påtalat min uppmärksamhet. Skottningen kanske bara påskyndade den biten. Och tacksamt att upptäckten kom tidigare än vad den kanske annars skulle ha gjort.

I övrigt till er som undrar hur det går för mig. Jag jobbar på att försöka hushålla med orken. Att få ordning helt på sömnen. Att bearbeta allt det här. Jag hoppas verkligen att ni läsare inte känner att jag klampar på med några "leriga stövlar" i något finrum och gör någon ledsen av att jag kanske är brutalt ärlig. Jag vet ju själv personer som kanske försöker trycka på en "sanningar" om cancer etc. Såna tror jag att jag lärt mig undvika. Men jag vill själv inte vara någon sådan.

Jag hoppas att det här inlägget mer ska säga att lita på er egna kropp och ha koll på den. Oavsett orsak. Lär känna er själva både psykiskt och fysiskt.

Omgång 2/2 avklarad

Cellgift 2/2 blev av i fredags. Sköterskan trodde att jag skulle må bättre av den än första delen men på kvällen kom det lite illamående. Som tur var hade de skickat med mig tabletter hem i förebyggande syfte. Det kanske är så att varje gång får jag ta det som finns att få för att slippa illamåendet.

Sedan tror jag att strålningen mot huvudet också kanske börjar ge med sig lite. Jag upplever lite mer och mer att jag återfår orken på dagarna även om jag sover stundvis. Nätterna är inte fullständiga men som sagt, det kan jag ta åter på dagarna.

Jag har hittat några säkra matkort - nyponsoppa för att skölja bort äckliga smaken på kortizonet, nudlar till lunch och sedan får P bestämma middag. Äpplen - Royal Gala är riktigt smaskiga också. Cola och glass kommer alltid vara ett säkert kort att få ner i magen trots cellgifter..

Vardagarna nu försöker jag att inte boka upp allt för mycket - någon liten utflykt i sakta mak är det jag klarar. Ingen stress för då vill jag kräkas. Ska försöka fixa min bil nu närmsta tiden. Pyspunka på ett däck skulle vanligtvis inte störa men nu behöver allt bara funka felfritt. Och sedan besiktningen - det är ungefär lika jobbigt mentalt som att gå till tandläkaren..

I övrigt så går mitt mående upp och ner.. vissa dagar vill jag bara gråta. Andra dagar funkar bättre. Men jag är rätt nöjd så länge jag får äta och behålla maten. Sen uppskattar jag alla gulliga som vågar höra av sig.. men de som ifrågasätter varför jag drabbats, socker, vitaminer, mineraler och droger - Nä, jag kommer inte svara. Inte nu, inte någonsin på något sådant. Jag har ingen aning vad ni förväntar er för svar heller för den delen.

Jag tycker att jag levt ett bra liv. Jag har tagit hand om mig själv, jag är mån om andra och finns för de som betyder för mig. Livet är inte rättvist. Cancer borde inte få finnas..

Bli inte hypokondrisk men ha koll på din egna kropp..

Jag tänker vara brutalt ärlig nu utan att vara hypokondrisk. Men det är bara av omtanke till alla er där ute. Både ni aktiva läsare och ni som slumpmässigt hittar in här..

September 2015 kände jag en knöl i mitt bröst - det var i samband med mensen och jag tänkte som förr att det självklart skulle försvinna i samband med att mensen försvann. Men det gjorde den inte. Jag hade en rutinkontroll inbokad så var inte mer orolig än så. Höll koll på knölen i duschen när jag tvålade in kroppen.

När rutinkontrollen kom med mamografi, MR och ultraljud så syntes det inga förändringar på mamografin. Läkaren kände igenom där jag sa att jag känt en knöl - hans spontana reaktion var att det var en körtel och inget att oroa sig för men han skulle kolla lite extra. Det besöket slutade med att de tog en biopsi från knölen som JAG kände.

En vecka senare kom beskedet - CANCER.

Sammanfattningsvis vet jag att min bröstcancer inte synts på mamografin eftersom jag har så tät bröstvävnad. Inte ens när läkarna visste att tumören var där så syntes den inte. HELT SJUKT!
Jag vill belysa det här mest för att jag upplever att mamografi invaggar en i falsk trygghet. Du känner din kropp bäst själv. Hitta någon trevlig duschcreme som du blir härligt löddrig av och bli omedveten, medveten om hur din kropp känns.

Cellgifterna och strålningen var klar sista juni i somras. Därefter har jag jobbat på att komma tillbaka..

I november kom det jätte mycket snö i Skell. Sambon jobbade natt och i tjurigheten släpade jag snöslungan fram och tillbaka här ute både för mig och en äldre granne. Därefter började jag få värk. Det var så tydligt att värken kom i samband med belastningen. Jag hade rutinkontroll hos min läkare i början av januari. Läkaren var också helt övertygad att det inte kunde vara cancer eftersom det uppkom i samband med dessa ansträngningar.

Det blev magnetröntgen. 10 januari fick jag veta att de hittat förändringar på bröstben, 7:e ryggkotan och lite i höften. Det resulterade i datortomografi som resultatet kom på 13 januari. Spridning till hjärna, lungor och lever. Biopsin har visat att det är bröstcancern som på något sätt spridit sig men inte via lymfkörtlarna. Till råga på allt så får jag veta att jag är gravid i 14 e veckan.. Min mens hade ju inte ens kommit tillbaka från förra omgången cellgifter..

Livet är inte rättvist. Det jag dock vill ha sagt med det här inlägget är att ha kontroll på din egna kropp. Lär känna den genom vardagliga sysslor som att tvåla in sig. Är du osäker - kontrollera en gång extra. Nu är det nog med elände och cancer. Men tänk vilket flax jag haft hittills. Tänk om jag inte hade skottat i november...

Var rädd om er, njut av livet och ta tillvara på det.

Det krävs inte mycket mothugg för att det ska bli tungt..

Fick en liten svacka igår efter att i princip ha sovit hela dagen... det var en dag som var tung att hålla sig vaken.. Fem minuter ensam så sov jag djupt igen.. spelade ingen roll om det var i sängen, fåtöljen eller soffan.. Jo, men jag slipper ju iallafall må illa. Det är ju alltid något..

Idag var det dags för läkarbesök hos kvinnokliniken.. tidigt på morgonen.. kändes nervöst. Först och främst när jag duschar så märker jag att jag tappar mer hår än vanligt.. morgonens första kris. Jag vet ju att det tar 2-3 veckor från cellgifter att tappa håret men det här är nog krisen av allt kaos som kom.

Sedan väl uppe på sjukhuset så visar det sig att de bokat av min läkartid och inte meddelat mig det.. På vägen ut träffar jag även på en annan jag träffat på inom vården som ställer sig förvånat frågan vad jag gör jag där och att jag "inte kräks?". Fick bara lust att kasta kräk-påsen som jag hade i fickan på henne..

Så nej, det blev inte min morgon.. Men min älskling styrde upp en lugn frukost hemma och sedan har jag sovit i kapp ytterligare och då kändes livet lite enklare..

Livet är inte rättvist.. Det här ska ingen behöva genomgå ens en gång.. ännu mindre flera gånger.. Längtar tillbaka till där jag nyss var.. arbetade deltid, var på gång att komma tillbaka till mitt vanliga liv... Jag uppskattar alla vänner som finns där och peppar. Jag har lärt mig mycket av livet sedan förra omvägen i livet..

Första omgången... sms upp och ner.. vaken och virrig..

Sovit riktigt oroligt i natt - nervositet inför nya cellgifterna som jag skulle få idag. En helt ny sort som jag aldrig fått förr. Det var skönt att hjärtat följde med till sjukhuset och fanns med under behandlingen. Samt att behandlingen gavs i Skellefteå med en för mig bekant sjuksköterska. Det gjorde det hela mycket enklare. Som vanligt lyckades jag sova mig igenom cellgifterna.

Både under behandlingen, hemma och under dagen så har jag påbörjat att läsa sms, svara på sms och slutat med att skriva sms med tecken upp och NER?! Fråga inte hur jag lyckats med det.. men känt mig som en tonåring som somnat med mobilen i handen.. Skönt att få sova lite iaf. Imorgon kommer AHS till mig och ska dosettdela lite mer åt mig så får vi se hur det går med illamåendet. Min behandlande sjuksköterska tror inte att jag kommer tappa håret av den här behandlingen iaf. Inte för att det rör mig SÅ mycket så länge jag får må bra.. Men skönt om det får vara lite mer som förr,,

I övrigt så försöker jag ta hjälp av nära och kära i att komma ihåg saker här hemma. Stress och nervositet påverkar illamåendet. Kan jag då be P eller någon annan om hjälp med något simpelt som gör att livet känns lätt - då är ju det underbart!

Sköterskan sa också att om jag mot förmodan kommer må illa så är det av dagens dos även om den är anpassad. Den påfyllningen jag får om en vecka är mildare..

Jag har bett sambon idag att inhandla handsprit - så påminnelse till er alla. HJÄLP till att hålla mig frisk nu! Tänk på att hålla er på avstånd om ni inte är friska och tänk på handhygienen..

Hitta verktyg och laddningsstationer i livet..

Det är något som jag jobbar på med nu. Vad underlättar för mig? Hur kan jag ladda mitt liv med livsglädje? Vad värdesätter jag?

Ärligt så börjar det kännas nervöst inför cellgifterna - än en gång så vet jag inte vad som väntar. Det är nya gifter jämfört med allt jag tidigare tagit. Hur kommer jag att må? Ovissheten är jobbig. Samtidigt jobbar jag aktivt med att ta "helger" från behandlingstänket. Att inte tänka på vad som komma ska utan att fokusera på bra saker och sånt som ger livsglädje och laddar upp mig här och nu.

Igår åkte jag hem till en kollega och hennes man, såg melodifestivalen, klappade hundar, kikade på fiskeutrustning, skjututrustning och i deras garage. Jag trodde att jag skulle orka en eller två timme ute när jag lämnade hemmet men blev desto fler timmar och när jag kom hem mitt i natten så kände jag mig så glad. Lyckofull och frisk. För mig blev det helt enkelt en underbar kväll med blandad kompott av inslag. Jag tror på att försöka fokusera på sånt. 

I den enorma insamling som alla ni underbara hjälpt till med så har jag investerat i en lämplig laptop - då kan jag både hålla mig ajour med omvärlden, blogga, underhålla mig på olika sätt under behandlingen osv. Allt från att streama film till att orka ligga och läsa nyheterna..

Tack alla än en gång i min hejarklack och för den glädje ni sprider till mig

Livet går lite mer åt rätt håll nu..

Det har varit mycket tankar sedan beskedet om metastaserna, graviditeten och det faktum att jag inte var frisk som jag utgått från att jag var.. Tror även att alla i min omgivning fick en smärre chock.

Det senaste dagarna har jag iallafall fått behålla maten - vilken skillnad på livet! Bara vetskapen om att ha både livrem och hängslen. Att de finns här och hjälper mig om jag skulle behöva hjälp och att in i det längsta slippa sjukhuset. Att vi har förmånen i VLL att ha AHS - Avancerad Hem Sjukvård och gör så mycket i hemmet så långt det går och så länge jag önskar. Bara det stärker ju mig. Nu jävlar ska cancern få sig en vända så det räcker och blir över!

Det jag kan oroa mig för är att måsta uppleva igen sen när den här omvägen är över är att behöva jobba sig tillbaka in bland folk. Det har varit så jobbigt när folk inte känt igen mig bara för att jag inte hade mitt lockiga hår längre.. Att bli ytligt hälsad på för att andra inte känt igen mig vid första anblicken.. Det må låta som en fis i rymden men det är ändå något som passerat i mitt undermedvetna..

I min blogg vill ju jag både belysa toppar, dalar, vilken underbar sjukvård som finns och tankar som kan finnas och finns hos mig.

Jag tror att genom att prata om det så blir det mer hanterbart för mig och andra i liknande sits och att andra vågar närma sig ämnet och inte bara gömmer sig. Det kommer säkerligen finnas ämnen som rör till det för er också men jag tror att man ska våga ta iallafall lite på det. Jag kräver inte att alla läser vad jag skriver - men jag finns här i den mån att läsas som ni orkar. Jag delar även med mig i den mån som jag orkar. Vänligen acceptera också när jag säger att nu blir det nog.

Mycket av mina tankar nu går till hur cancern kunde sprida sig i min kropp när det inte synts på tidigare datortomografier, det inte finns någon spridning via lymfkörtlar etc. Vad innebär det här för min framtid och framtida kontroller? - Det är frågor jag får jobba med över tid för just nu är det för mäktigt men det kommer..

Livet med sina svängar..

Barnmorskorna som jag träffade vid aborten här i Skellefteå var bland de proffesionellaste vårdpersonalen jag träffat. Blev glad när min dagens applåd kom med i Norran till dem. 

Jag kan så här i efterhand tänka på SÅ många hemskare scenarior som hade kunnat ha varit. Att vi planerat graviditet, vetat om det och att graviditeten varit mer långt gången. Men nu var det inget svårt val när det gäller mitt liv och vi har den historian i familjen. 

Jag har tänkt kämpa för att bli frisk och cancerfri - sen kan vi försöka skapa familj. Jag och min älskling. 

Så som min höst sett ut så har jag mått illa sedan november - mycket har påmint om perioden i fjol när jag mådde som sämst av cellgifter. Juldagen slutade jag må illa. Allt kom tillbaka med käftsmällen från läkaren när jag fick veta att det var metastaser i bröstbenet, sjunde ryggkotan och någon förändring i höften. Dagen efter det fick jag inte behålla något. Oavsett vad jag stoppade i mig så kräktes jag upp det..

Dagen för abborten kräktes jag två gånger hemma, en gång i bilen och en på avdelningen. Snälla personalen satte dropp med näring och mot illamående på mig. Sedan återkom livet lite. Sen efter det så har det varit samma visa så fort det blivit för mycket känslor och då har jag bara kräkts... utan att kunna stoppa det. Ärligt - det är SÅ pinsamt!

I söndags var det en brunch hemma hos min syster och hennes sambo. Sista brunchen innan lillbebzor skulle komma till världen. Hips vips dyker det upp flera socialsekreterare och poliser där som gjort en insamling till oss!

Jag blev så rörd och hallen blev full med folk så jag kunde inte komma åt badrummet.. så skamset sprang jag in i köket och bara kräktes.. Jag blev så rörd. Bara grät glädjetårar över hela min hejarklack! Att komma på en sån fin idé och nu inte heller behöva oroa sig lik mycket ekonomiskt.  Ärligt så är det jävligt pinsamt att hålla på att kräkas till höger och vänster utan att kunna styra det men oro och ångest över allt det här är en bidragande faktor i det här..

Nu jävlar ska jag spöa cancern!

Måndagen åkte jag och sambon till Umeå för näst sista strålningen. Redan hemma kräktes jag, sen i bilen och sedan vid läkarbesöket.. så då bestämde min läkare sig för att lägga in mig över natten på NUS.

Livet är verkligen inte rättvist! Att behöva genomgå det här EN GÅNG räcker mer och tillräckligt. Det positiva i allt är att jag blev utskriven på tisdagen efter sista strålningen och därefter har jag blivit inskriven i AHS (Avancerad Hem Sjukvård) så om kräkningarna inte ger med sig så slipper jag in på sjukhus - de kan komma hit hem och ge mig medicin samt hjälpa mig med dosett etc sen när cellgifterna sätter igång. Om jag nu återhämtar mig är planen att de börjar till veckan. Och de finns dygnet runt för mig. Det känns som en livlina! Utöver det underbara nätverk jag har runtomkring mig och min familj. Alla som hejar på oss och stöttar på alla sätt.

Måndagen fick även en underbar kontrast - då föddes min systerson och gudson. Vilken skönhet! Och efterlängtad har han varit. Har fått behålla all mat idag så har haft ork att besöka honom uppe på sjukhuset. Vilken myspropp!

Ursäkta om dagens inlägg handlat så mycket om kräk men det är min sanning just nu. Jag läser alla sms och gulliga hälsningar jag får. Om ni inte får svar så är jag inte i rätt skick men jag uppskattar er alla. Sen galna idéer om att hash skulle bota det här eller såna som inte accepterar när jag säger "stopp, det här vill jag inte prata om" - det kommer jag inte bemöta varesig nu eller senare..

 Tack alla ni som hejar på mig, delar och följer. Jag finns på instagram också: cerranw.