Det krävs inte mycket mothugg för att det ska bli tungt..

Fick en liten svacka igår efter att i princip ha sovit hela dagen... det var en dag som var tung att hålla sig vaken.. Fem minuter ensam så sov jag djupt igen.. spelade ingen roll om det var i sängen, fåtöljen eller soffan.. Jo, men jag slipper ju iallafall må illa. Det är ju alltid något..

Idag var det dags för läkarbesök hos kvinnokliniken.. tidigt på morgonen.. kändes nervöst. Först och främst när jag duschar så märker jag att jag tappar mer hår än vanligt.. morgonens första kris. Jag vet ju att det tar 2-3 veckor från cellgifter att tappa håret men det här är nog krisen av allt kaos som kom.

Sedan väl uppe på sjukhuset så visar det sig att de bokat av min läkartid och inte meddelat mig det.. På vägen ut träffar jag även på en annan jag träffat på inom vården som ställer sig förvånat frågan vad jag gör jag där och att jag "inte kräks?". Fick bara lust att kasta kräk-påsen som jag hade i fickan på henne..

Så nej, det blev inte min morgon.. Men min älskling styrde upp en lugn frukost hemma och sedan har jag sovit i kapp ytterligare och då kändes livet lite enklare..

Livet är inte rättvist.. Det här ska ingen behöva genomgå ens en gång.. ännu mindre flera gånger.. Längtar tillbaka till där jag nyss var.. arbetade deltid, var på gång att komma tillbaka till mitt vanliga liv... Jag uppskattar alla vänner som finns där och peppar. Jag har lärt mig mycket av livet sedan förra omvägen i livet..