#Me too

Jag var en av dem som skrev lite kort om min upplevelse av mäns beteende mot mig som kvinna och en kvinnosyn som inte är okej. Jag tycker att hela kampanjen har delvis varit bra - det är bra att vi ALLA får en tankeställare. Hur skämtar vi om kvinnor/män och deras sexualitet? Hur beter vi oss gentemot det andra könet eller vad är jag som kvinna själv van att "godta".

Det jag inte tycker är okej med me too är att vissa män döms på lösa grunder och utan någon rätt till prövning. Det har blivit lite så (min upplevelse) att om en kvinna säger att den mannen tittade på henne med "åtrå" tex. ja, då ska han dömas?!

Vad hände med att vi kunde prata med varandra? Det kan ju inte ska vara så att män ska vara rädda att se eller tilltala kvinnor?! Däremot om de passerar någon personlig gräns - då måste vi som kvinna (eller man) säga till. Och är kvinnans uppfattning/upplevelse av hur någon tittar på en eller pratar till en tillräcklig grund, för att utan prövning döma mannen?

Jag ska ta ett exempel ur verkliga livet..
Jag var chaufför en gång åt en manlig kompis som varit ute på fest. Under färden hem så skojade han ÅTERKOMMANDE om att vi skulle öva på att göra barn. Jag påtalade flera gånger att jag inte tyckte det var roligt eller okej. Senare blev vi ordentligt ovänner för jag påtalade för en annan killkompis hur jag uppfattat dessa skämt. Vi talade ut om det och redde ut det och jag tänker att vi båda fick en tankeställare. Det är så jag tycker det ska vara i grund och botten.

Sen är me too jätte bra på sitt sätt - att jag med flera får inse att vi är inte ensamma om att ha upplevt övertramp och bemötanden, skämt etc som absolut inte är okej.

Jag såg på talang förra fredagen. Det var en grupp med supervältränade människor "Beast Barzz" som vid omröstningen skulle få gå vidare om David Batra gav dem ett ja. Han villkorade "Ja:et" med att gruppen skulle lyfta bla Bianca Ingrosso. När hon kommer upp på scenen så tar hon sig friheten att ta på allas vältränade kroppar utan att fråga om det är okej. Tänkt om det varit det omvända, att en man gjort så med en grupp där majoriteten var kvinnor. Det skulle inte vara okej! Jag ställer mig själv frågande dels när det här spelades in och dels om inte Bianca Ingrosso varit med i uppropet för #me too?

Slutligen vill jag och hoppas jag att #me too ska bli en möjlighet och en ögonöppnare för både kvinnor och män om hur vi beter oss gentemot varandra och att vi ska respektera varandra och andras kroppar.

Jag ber..

Varje kväll så ber jag en bön att bli frisk. Jag brukar även passa på att be för andra personer som jag vet har det svårt på olika sätt.

Det känns som om det här är året det kommer ske. Nu gäller det.

En annan sak som jag tänkt mycket på, är att jag ärligt har svårt att komma ihåg hur gammal jag är. Vill ständigt säga 31 år men vet ju att det var då jag blev sjuk.. nu blir jag snart 34 men det är något jag ständigt måste fundera på om det stämmer..

Min håriga resa..

Ni som känner mig från tidigare vet ju att jag vanligtvis ses i halvlångt lockigt hår. Dock naturellt så har jag spikrakt men senaste åren innan sjukdomen så lockade jag håret en gång per år. 

Sedan sjukdomen så har jag hunnit med att tappa håret 2 gånger. Första gången var 20160101 - då kände jag att håret några veckor efter cellgifterna började släppa så Patrik hjälpte mig att raka av allt. Sen hann det växa ut till en kort frisyr. 

Bild nr 2 är från ganska exakt ett år sedan. När min gudson föddes 30 januari 2017.

Innan återfallet. Då strålade de hjärnan och då tog det bara någon dag. En kväll så skulle Syrap bestämt sova på min kudde. (Jag hade en handduk över kudden för jag gick så varm i kroppen (värmevallningar). Så för att slippa en dyblöt kudde så hade jag en handduk att byta ut.)
Dagen efter Syrap sovit på min kudde så kunde Patrik plocka hår från mig. Jag satte mig i badkaret, spolade huvudet och håret bara föll av..
Jag tror att Syrap kände på sig att det här var på gång..

Turligt nog så har jag peruk och fina mössor sedan min första vända som hårlös. O tacksamt är att det skett på vinterhalvåret så det är inte så många som undrat varför jag hade mössa i tid o otid.

Men nu är jag tillbaka igen till typ där jag var innan jag tappade håret den andra gången. Jag och min frissa har som mål att få mig långhårig igen och hon hjälper mig att "klippa mig långhårig".

Hittade lite målande bilder i datorn och tänkte att jag skulle dela med mig av dem. Är någon i behov av tips gällande peruk, huvudbonader etc så är det bara att fråga. Mitt kontaktformulär här på sidan fungerar nu igen om ni vill ta det privat med mig.

Ständigt lärande..

Det har hittills snöat MYCKET i vinter tycker jag. Det pirrar som i kroppen för det känns som om jag är lat som inte är ute och skottar. Men idag (eller i veckan) jobbar P förmiddag så i morse var jag smått insnöad. Skottade ihop snön här ute till en vall och tänkte skjuta iväg den med snöslungan. Nä, det fungerade inte för jag orkade inte ens dra igång den.. Men snälla grannen kom och hjälpte. Men snöslungan ville knappt skjuta iväg någon snö så det ska väl grävas loss från sist vi körde den. Så jag gav upp när det inte fungerade och jag kände att kroppen inte pallade. Ja, jag tog i för mycket. Jag ska inte skotta.

Så jag skickade ett meddelande till snälla Andreas och frågade om han inte skulle ha vägarna förbi. Jo, på en stund så.. hips vips var den enorma traktorn här och skottade undan både på uppfarten och brevid. Oerhört tacksam och även rörd när jag fick höra att jag inte ska skotta utan bara se till att bli frisk.

Jag har en bättre period nu med ett mindre bakslag igår. P har hittat några silverfiskar (få till antal och tidpunkt). Men vi skulle ha hit Anticimex. Telefonisten kunde inte säga till mig varken när de skulle komma eller ringa. Sa att jag var sjukskriven och önskemål att det inte blev före 10 på dagen. Steg upp trots det tidigare för att inte gå omkring i pyjamas när de kom och sen visste jag att, jag antagligen skulle behöva lämna huset under en okänd tid. Oklart även det hur länge.. Tiden gick och tron att de skulle dyka upp började tryta. Men vid 15 kom de, inget samtal innan. Vi gick igenom lite kort, fick lite tips på hur jag kan motverka dem, fällor sattes ut och en halvtimma senare var det klart. Om de hade behögt sanera så skulle jag behövt lämna huset två timmar. När de väl for så och ovetskapen om allt blev som för "spännande" för mig så hann kräkas flera gånger.

Det är som en nackdel med hur sjukdomsbilden ser ut för mig. Jag vill gärna ha koll på hur allt ska se ut innan så jag kan planera psykiskt. Att inte veta och vara nervös för saker.. ja, då kan det bli tokigt. Men i övrigt känner jag mig pigg nu. Tog ut mig som sagt av skottningen men jag lär mig lite den hårda vägen ibland.

Fylla på med livsgnista..

Jag brukar säga att livet är som en berg- och dalbana. Den är nog ännu mer det när man inte är frisk. Men desto viktigare är det att hitta saker, personer etc som fyller på ens livsgnista. Att fylla på livsgnistan ser jag som ett tillfälle, då bara det positiva existerar i livet. Att bara få njuta av det.

Emellanåt försöker jag komma mig iväg till Piteå till min "andra" familj - Worrsjös. Där mår jag bra och laddar upp min gnista och igår fick jag möjligheten att åka hundspann hos dem. Har aldrig tidigare tänkt tanken eller ens fått möjligheten.

Den tidigare upplevelse jag har av huskys är att det varit alldeles för stora kullar och hundar som är mer vilda än tama. Men Katarina och Daniel har verkligen bra kontakt med sina hundar och det är bra ihop satt "pakt" som håller sams och hundarna är tränade i det sociala mellan hund och människa.

Igår på eftermiddagen byltade jag på mig de varma skoterkläderna och skulle tagit lite till men det är svårt att bedöma i förväg. Men nerbäddad på kälken och tittade på medan hundarna spändes fast framför mig. Pirret i magen innan vi gav oss av. Att inte veta vad exakt som väntade eller i vilken hastighet det skulle gå.. SPÄNNANDE!

Men det gick så bra. Jessica och Isak körde stundvis före oss med 4hjuling för att stoppa upp eventuella skotrar som vi skulle tänkas möta under färden. Kändes tryggt och med säkerheten först. När vi var där mitt inne i skogen och snön yrde om oss så tänkte jag - det här är verkligen underbart och ett perfekt sätt att fylla på livsgnistan. Det finns inget som heter sjukdom, vi bara är. Hundarna springer nöjda framför oss och jag bara NJÖT! Tittade på deras söta svansar och bara fanns i nuet.

Jag tror det är viktigt att hitta sätt för att fylla på den där livsgnistan där inget annat existerar än det positiva i livet. Glömma alla bekymmer. Idag har jag lite träningsvärk i rumpan men det var det klart värt! Bjuder på en bild från hemkomsten - där jag är bara fylld av livkärlek.

Katarina har nyss startat upp sitt företag och tanken är att köra turister på antingen fasta turer eller efter önskemål. Men jag skulle starkt rekommendera vi "lokalbor" att boka en tur. Jag vet att det är många utlänska turister som attraheras av såna här turer. Hade jag själv fått möjligheten att prova tidigare så hade jag gjort det. Försöker peppa er nu att prova och ta möljigheten men det är för att det var helt underbart tycker jag! Att få glömma sjukdomen behöver inte innebära en utlandsresa - det räcker tydligen med Piteå ;)

Nedan delar jag lite information om Katarinas företag, upplägg och länk till deras facebook-sida. Har ni inte facebook och vill ha telefonnummer för kontakt så kan jag bistå med det.

________________________________________________________________________

"Kom och njut av en åktur med våra renrasiga siberian husky! Vi träffar hundarna och kör sedan en tur i skogen. Efteråt sätter vi oss vid elden med en kopp kaffe eller varm choklad och gosar lite med hundarna. Kortare fikaturer eller längre turer allt efter önskemål. Eller varför inte prova en sen kvällstur med chans att få se norrskenet? 

Våra hundar är väldigt snälla och van vid barn. Vi kan även ta emot rullstolsburna för en åktur med våra huskys."

Classic Sleddog Tour

Kan jag inte bara få lämna in min kropp för undersökningarna, likt att lämna in exempelvis en overall. Det är jobbigt att ha det kommer undersökningar regelbundet som ska genomgås. Idag var det tandläkaren. UA - men med lite bra att veta. Så nu är det avklarat iaf och Patrik var snäll och följde som stöd.

Varje undersökning oavsett landsting, tandläkare etc tar på kroppen och psyket. Skulle önska att de skulle kunna låna min kropp och att jag själv skulle kunna få vara hemma och slippa allt.

Jag pratade med läkaren här om dagen också och fick veta att mina binjurar är slöa. Lösningen på det är just nu att jag tillsvidare ska fortsätta med hydrokortison. Så nu har jag pratat med AHS och bett dem skriva in det i min medicinlista och framöver dela in den i dosetten. Det är tillräckligt svårt att komma ihåg att ta den morgon- och kväll.. sen har jag lynparsan som ska tas med en viss tidsintervall..

Längtar tills jag är frisk och får fokusera på annat.

Drömmer ännu om snowboardåkning på nätterna - ska prova någon helg framöver att åka. Jag vill att det ska gå även om jag dagen efter lär vara slut fysiskt men psykiskt lär jag må bättre.

En kompis som jag delade garage med förr hörde av sig och frågade om jag ville med och köra skoter i vinter. Tackade ja och det värmer så att han frågar! Livet får en krydda.

Nu till helgen blir det Piteå och där ska jag få åka draghund - aldrig gjort det förr men det blir nog häftigt. Sen blir det skönt att träffa som min "andra" familj.

Någon annan som har roliga idéer?

Väntan och förändringar

Jag väntar ännu på resultatet av proverna de tog på mina binjurar. Väntan och ovissheten av vad som eventuellt ska ske är tufft. Jag misstänker att mina binjurar är "trötta" och att det ska göras något för att få igång dem. Jag äter ju hypkortison nu för att få vara normalpigg. Men varje dag så blir det en tablett mindre och fortfarande inget resultat på provet så det är klart att det stressar lite.

Regelbundenhet är i övrigt en lugnande faktor. Att veta att (oftast) onsdagar är AHS-dag. Dosettdelning, provtagning etc. Men då i förrgår ploppar det ner ett sms från min tandläkare att det är dags för undersökning. Då står det mellan att avboka helt - för det känns som om det räcker med allt kring min kropp. Till att ta ork och framförallt mod till att boka om tiden. Så nu ska jag dit imorgon. Trots min tandläkarrädsla. Men förändringar i mitt invanda schema låter simpelt men det kan vara tufft det också.

Nu blir det att maila läkaren och se om jag kan få veta lite mer om framtiden och vad som väntar..

En annan positiv sak som jag upptäckt - jag har upplevt att jag haft som en knöl i nacken - nu är den typ borta! Jag vet inte om det beror på behandlingen, nya sängen eller vad men borta är den typ. DET känns bra!

Dagens provtagning är över..

Det gick betydligt mycket fortare på sjukhuset än förväntat och det var inte så "hemskt" som jag var orolig för. Jag fick lägga mig på en säng där jag skulle vila för att komma ner i varv. Sedan tog de ett blodprov, gav mig medicin för att stimulera tillverkningen av kortison och därefter togs ytterligare två prover. Sedan fick jag fara hem.

Nu är det bara att vänta på resultatet och höra vad som ska göras ifall min egna produktion är för låg som jag befarar. Vill inte gå omkring så där trött som jag var en period iallafall. Det kan säkert innebära det för att få igång binjurarna i normal funktion men då vet jag ju det iallafall. Eller om det finns någon annan lösning - jag vet inte. Men det tar jag då.

Jag är tacksam för allt stöd jag fått och får av alla. Det gör verkligen mig starkare. Det som skrämmer mig dock är att det rent generellt är så många som drabbas av cancer - det är en sån jävla sjukdom som jag skulle önska att inte någon drabbades av.

Jag brukar tänka att när jag blir frisk - då ska jag ta lärdom av allt jag gått igenom och försöka använda den på bästa sätt för alla. Att den ska komma till användning.

Omvägen har omvägar i sig..

Jag har tidigare beskrivit min cancersjukdom som en omväg i livet. Som 31 åring ska man inte drabbas av cancer, det är då livet startar. Det har verkligen blivit som en lång omväg i livet. Alla behandlingar, tröttheten, önskan om att vara frisk, arbeta, få barn etc.

Jag har sedan starten med Lynparzan hittat en annan jämnare vardag än med cellgifterna även om det varit tungt med dem också. Kräkts var och varannan dag, känt mig otroligt trött trots att jag sovit otroligt mycket.

Läkarna har kommit fram till att det nog beror på mina binjurar när det gäller tröttheten - att de inte producerar tillräckligt mycket kortison själva. Så nu äter jag hydrokortison och har sakta börjat känna mig piggare. Vilket är skönt.

Imorgon känns det som om det kan bli ytterligare en liten omväg på omvägen - jag är från idag tills imorgon efter testerna kortisonfri. O då ska de ta flera prover under några timmars tid hur min kropp producerar kortison. Hur exakt de går tillväga annat än att jag inte ska äta mina tabletter vet jag inte. Men ser framemot att de ska få ordning så min kropp fungerar av sig själv. Ärligt så är jag nervös. Hänga på sjukhus under flera timmar är inte riktigt något som jag ser framemot.

Så tänk på mig imorgon och så håller vi tummarna att det inte ska bli en jobbig "omväg".

Längtar så efter att bli frisk. Det känns ibland som om det här är året som det kommer ske. Hoppas det blir så. Jag är SÅ LESS på att vara sjuk!