Jag har tidigare beskrivit min cancersjukdom som en omväg i livet. Som 31 åring ska man inte drabbas av cancer, det är då livet startar. Det har verkligen blivit som en lång omväg i livet. Alla behandlingar, tröttheten, önskan om att vara frisk, arbeta, få barn etc.
Jag har sedan starten med Lynparzan hittat en annan jämnare vardag än med cellgifterna även om det varit tungt med dem också. Kräkts var och varannan dag, känt mig otroligt trött trots att jag sovit otroligt mycket.
Läkarna har kommit fram till att det nog beror på mina binjurar när det gäller tröttheten - att de inte producerar tillräckligt mycket kortison själva. Så nu äter jag hydrokortison och har sakta börjat känna mig piggare. Vilket är skönt.
Imorgon känns det som om det kan bli ytterligare en liten omväg på omvägen - jag är från idag tills imorgon efter testerna kortisonfri. O då ska de ta flera prover under några timmars tid hur min kropp producerar kortison. Hur exakt de går tillväga annat än att jag inte ska äta mina tabletter vet jag inte. Men ser framemot att de ska få ordning så min kropp fungerar av sig själv. Ärligt så är jag nervös. Hänga på sjukhus under flera timmar är inte riktigt något som jag ser framemot.
Så tänk på mig imorgon och så håller vi tummarna att det inte ska bli en jobbig "omväg".
Längtar så efter att bli frisk. Det känns ibland som om det här är året som det kommer ske. Hoppas det blir så. Jag är SÅ LESS på att vara sjuk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar