Zzzzzzz....Zzzzzzzzzz

Jag har insett på senaste tiden att behovet av sömn är STORT. Det är mycket som kommer i kapp mig nu och som ska bearbetas och då behöver jag verkligen all sömn jag kan få. Med för lite sömn känner jag mig nästan nedstämd men det är nog så att då har jag inte tillräckligt med ork att tackla alla känslorna. Sömn är ju A och O överhuvudtaget. Och just nu har jag större behov än vanligtvis att få sova mycket, länge och ostört. Vardagen blir så mycket enklare då.

I natt har jag sovit som en prinsessa! Dock drömt SKUMMA saker! Drömde bland annat att vi skulle åka till USA. På vägen dit med familjen hände något med min ena bröstprotes så den blev i size av Pamela Andersons bröst! (Måste ha varit något med lufttrycket).. Sen skulle vi prova kläder i någon butik. Där träffade jag en annan tjej med bröstproteser och hon hade piercat sina i bröstvårtorna! (Nej, det är inte möjligt - då rinner vätskan ur). Plötsligt där i klädbutiken så exploderade min protes och det var bara lite plast kvar.. HAHAHA. Det är bara ett kort utkast om min galna dröm. Senare under natten drömde jag om nå galningar med automatvapen.?!

I övrigt så har jag besökt sjukgymnasten idag. Hon bedömde att jag inte var svullen om armarna osv som man kan bli när de tagit lymfkörtlar. Det är inte aktuellt med någon stödstrumpa för armen. Mina stickningar och domningar kan bero på bieffekter från cellgifterna och strålningen. Vävnaden under huden påverkas ju också av strålningen men förhoppningsvis ska det gå till sig. Upplever att jag är LITE bättre nu än för någon vecka sedan. Men deppad kan jag bli när det är höger hand och jag är högerhänt.. It sucks!

Imorgon blir det klippning av min långhåriga kaluffs! Tacka att jag har bästa frisören - allt hon gjort för mig har verkligen underlättat både mentalt och fysiskt under hela min resa.

När..?

Skulle verkligen önska att jag visste ett datum när allt är som det var förut. Att orken var densamma. Att kroppen mådde bra. Jag vet att det är omöjligt att få veta det datumet och att jag får ta allt eftersom.

I fredags var jag och hämtade ut mina "bröst". Känns konstigt att ha former igen när jag vant mig vid att vara planka. Men kan ju i vissa kläder vara trevligt att få ha former. Även om jag alltid egentligen avskytt att behöva ha bh.

På onsdag ska jag på rehabcenter för första gången och få hjälp med min högerhand. Det ska bli intressant att höra vad de säger. Ska även fråga kring mina fötter - upplever att de är som svullna på kvällen och på natten.

På fredag kommer rörmockaren förbi här hos oss igen och ska byta rör och blandare till badkaret - sen ska det gå bättre att fylla upp badet fort. Jag längtar efter att bada! Vi bytte dusch förra veckan och det har varit underbart! Huset blir mer och mer som vi vill ha det.

Försöker även vara ute och röra mig en del. Antingen cykelturer eller prommisar. Ska försöka hälsa på jobbet någon dag nu framöver när hjärtat arbetar dag.

Tid för insikt och bekännelse..

Senaste tiden känns det som om jag mest bara sovit. Eller längtat efter att få sova. Jag har känt mig ovanligt trött även om jag varit pigg när jag varit vaken. Inget går ju jämföra med hur det varit tidigare under resans gång.

Försöker nu att ta in allt jag varit med om. Det är svårt. Jag förundras och skräms över vilket helvete jag gått igenom. Och vad min familj fått genomgå. Ärligt så tänkte jag i början när jag fick veta att det var cancer - att jag skulle försöka att inte vara belastning för någon. Men under resans gång så har jag insett att stödet och hjälpen från andra behövs.

Jag tänker mycket på under julen när det var som värst - satt i min mamma och låtsas pappas famn, tokgrät och blev matad med glass. Det var rockbottom med cellgifterna - därefter kom jag och vi till lite insikt och hittade kloka strategier för att klara det här.

Min mamma har själv genomgått bröstcancer och cellgifter. Jag minns när hon sa till mig samtidigt som hon tröstade mig, att det inte skulle vara så här jävligt och att om det krävdes skulle hon ta ledigt från jobbet och ta hand om mig. Det kändes SÅ SKÖNT! Vetskapen och att slippa rädslan att ligga hemma ensam och må så där illa som jag gjorde där och då. Sen behövdes det aldrig att de var hemma från jobbet. Men de tog hand om mig de helger som min sambo jobbade natt. Hans arbetstider har på ett sätt också varit tacksamma - jag har haft sällskap hemma stor del av den vakna tiden på vardagarna.

Sen till katterna - jag har säkert sagt det förr: men jag har aldrig varit någon kattmänniska. Men nu under sjukskrivningen - de har verkligen tagit hand om mig. När jag var nyopererad och vaknade på natten i smärtor så kom Sally till mig och var med mig tills jag somnade om. Samma lika var det den natten det började blöda från där de tagit ut venporten. När jag var liten och sjuk i exempelvis feber - då såg jag alltid till att ha en svag lampa tänd i sovrummet för det var enklare när man vaknade upp på natten och inte mådde bra, att slippa vakna upp i ett kolsvart rum. Nu när det varit tuffa nätter så har jag sluppit vakna upp själv och ensam vaken - Sally har funnits vid min sida eller kommit när hon märkt att jag vaknat.

O nu under sommaren när jag suttit ute i min älskade fåtölj så har Syrap gladeligen legat på en egen solstol brevid mig. Inte alla katter som nöjer sig med att ligga stilla där och bara lukta på vindpustarna. Det har varit så skönt med sällskap ute även om han inte säger något men bara att inte vara ensam.

Jag vill vara piggare än jag är. Jag vill må bättre än vad jag gör. Jag är less på att gå omkring och läcka vätska från där venporten suttit. Men jag vet att det måste få ta tid för läkning både fysiskt och psykiskt.

Jag vill än en gång passa på att tacka alla ni som funnits, vågat fråga och stått i min hejarklack. Ni är en stor hjälp och utan er hade det varit ännu tuffare!

Nu vill jag vara hel igen..

Det har gått hål i limmet och uppenbarligen har jag inte läkt än.. jag är snarare en levande läcka..
O även om jag bara tagit det lugnt så har det läckt..SUCK!

Blodiga torsdag...

Natten mot igår var INTE kul.. var upp på natten och skulle bara gå på toa. Tänkte först att jag med mina vallningar var varm men väl inne i badrummet insåg jag att jag blödde från där de tagit ut venporten.. Torkade bort det men det ville inte sluta blöda och bara rann..

Obehaglig känsla och lite skrämmande men jag "gaskade upp mig" och vaknade till - körde en genomgång av badrumsskåpen och hittade steristrips och lite andra saker så drog ihop glipan med strippor och la ett typ "tryckförband" över glipan.

Tror både jag och Sally (katten) blev lite skärrade för hon vek inte av från min sida sen. Försökte prata med sambon men han hade jobbat natt och var inte så kontaktbar.

Fick ringa runt på morgonen till 1177, HC och slutligen kirurgmottagningen dit jag fick komma senare under dagen. Mitt förband hade lyckats få det att sluta blöda. Min läkare sa att jag läker sämre pga alla cellgifterna men att stygnen inte heller hade kunnat sitta för länge för då skulle de växa fast. I efterhand så tänker jag att jag fejjade på för mycket och bar tungt under onsdagen - vilket jag nog inte skulle gjort. När stygnen togs såg det jätte fint ut.

Läkaren var gullig iaf och limmade ihop glipan så nu är jag hel igen. Men jag var galet trött igår efter natten from hell..!

En annorlunda trötthet..

När bedövningen hade släppt förra torsdagen så stoppade jag i mig lite värktabletter och sov sedan nästan hela dagen ute i fåtöljen. Därefter sov jag hur mycket som helst under kommande dygnen. Hade som glömt den där tröttheten som blir när de gjort något ingrepp i kroppen. Försöker verkligen lyssna på kroppen nu. Men även att vara ärlig med andra runt omkring och kunna säga "nä, nu blev jag för trött..".

Lördagen skulle jag egentligen upp och grilla utanför Boden men orken lyste med sin frånvaro så blev kvar hemma. Men fick gulliga och snälla meddelanden av mina kompisar. Nästa gång får jag åka upp o hänga med dem.

I tisdags kom mitt paket från robotshoppen - en virtuell vägg till robotdammsugaren. Försöker ha lite strategier för att få orken att gå ihop sen när jag börjar om att arbeta igen. Huset som vi bor i nu är ju SÅ mycket större än förra lägenheten så är bra att kunna dela in det i två delar o så får dammsugaren köra schemalagd städning :)

Idag har jag med hjälp av Patrik plockat stygnen från uttagningen av venporten. Det gick bra. Har även hämtat lite saker i mitt förråd. Inte så mycket kvar där nu :)

Jag vet att jag inte ska... men ändå så gör jag det..

Jag vet inte om jag skrivit tidigare att min sjukskrivning är förlängd. Men nu skriver jag det. Två månader till - men med arbetsträning under den andra av de två månaderna. Det är tungt att vilja en sak med kroppen och en annan sak i hjärnan. Jag vill helst tillbaka till jobbet NU. Men lyssnar jag på kroppen så är inte det möjligt. Strul med handen, orken som tryter och vara svag mentalt - det skulle inte funka.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra som haft bröstcancer och hur länge de varit borta från arbetet - eller snarare hur snabba de har varit åter. Men ändå så gör jag det. Får ett stygn av dåligt samvete - eller känner mig lite sämre som inte är tillbaka än. Jag vet att det är dumma tankar men det är så. Jag tror även att andra personers reaktioner när jag säger att sjukskrivningen är förlängd - spelar in i mitt sätt att tänka. Kan det vara att jag ser så pass pigg ut? Eller "har jag varit borta tillräckligt länge nu och borde vara tillbaka"?

Idag har jag fått prova ut proteser. Jag har inget emot att vara platt men ibland och i vissa kläder skulle jag gärna ha lite form för att få känna mig fin. Övrig tid njuter jag av att slippa bh. Det blev proteser som var i ungefär samma storlek som mina egna bröst när jag hade sportbh. Om jag hade fått välja egen storlek på mina bröst idag så hade jag lätt valt mindre bröst än vad jag hade förr. Men än en gång - vad är ett par bröst mot att få leva?

De har även tagit ut min venport idag. Den satt HÅRT. Läkaren skulle ta ett snack med läkaren som satt in den eftersom att han tyckte att den satt alldeles för djupt och för hårt fast. Men nu är den ute iaf. Ännu en sak att bocka av på listan. O tack älskade, gulliga Patrik som följde med, höll handen och höll för mina ögon när de genomförde ingreppet.

Igår skulle min älskade farfar ha fyllt 94 år om han levt. Jag och mamma besökte hans grav för att plantera en födelsedagsblomma från mig och min syster. Farfar var ingen blom-kille. Han älskade skogen. Men jag hittade en blomma som jag tyckte speglade alla galna mjukdjur och tokiga presenter han gett oss genom åren. Jag kan föreställa mig honom garvandes åt födelsedagsblomman om han ännu hade levt.

Vi har haft privilegiet att ha världens bästa farfar och våra minnen tillsammans med honom kommer vi alltid att bära med oss, berätta och skratta åt. 

På torsdag ryker venporten..

Var och träffade läkaren här i Skellefteå igår. Helt otroligt vilken urladdning det kan bli efter ett läkarbesök. Inte för att jag egentligen var orolig över att få något negativt besked men mer anspänningen över att inte veta innan vad som resultatet skulle bli.

Är så tacksam att mamma följde med mig. Skönt att vara två som hör, kan fråga och berätta hur läget är. Sedan är jag så tacksam att jag har bästa läkaren! Senaste tiden har jag haft stora bekymmer med min högra hand - den domnar och sticker. Jag har till och med svårt att hålla en penna och skriva. När jag nämnde detta för läkaren så sa han på direkten att han skulle remittera mig till sjukgymnast och att det kunde ha med lymfkörtlarna som de tagit. Det kändes skönt att det för honom inte behövde innebära något "onormalt". Jag har själv oroat mig rätt mycket för det och inte sagt eller erkänt det för personer runt om mig.

På torsdag är det planerat att få venporten borttagen. Det känns skönt att få bli av med den. En av slangarna tycker jag irriterar lite under huden. Sen i övrigt så är jag nöjd att jag bad att få min port insatt under armen - den har inte varit i vägen på något sätt under behandlingen. Jag hoppas även på att få slippa ha lika ont vid borttagningen som när de satte dit den.

Resan tillbaka till vanliga livet fortsätter...

Frustrerande..

Senaste tiden har jag känt en viss frustration över att inte än vara tillbaka till där jag var när hela den här resan började. Jag blir piggare och piggare för var dag men mentalt är jag inte återhämtad än.

Att ha kämpat så länge och sedan bara få försöka hitta livet igen. Det är inte lätt. Det kommer mycket känslor. Jag som vanligtvis ser mig själv som livsnjutare - jag bara suger i mig alla positiva personer, händelser och de tillfällen när jag får skratta ner ifrån magen, i love it!

De gånger jag skrattar så där härligt skönt - det är då jag blir påmind om hur länge sedan det var och hur mycket som varit allvarligt. Igår hade vi middag här med gott sällskap och grillning. Jätte trevlig kväll och supermysigt sällskap. Såna saker gör verkligen gott.

På måndag ska jag träffa läkaren igen, prata fortsatta undersökningar, arbetsträning osv. Ska bli intressant att höra vad han säger om framtida kontroller bla. Samt i vilken omfattning och tid som arbetsträningen ska ske.

Fick en cykel tidigare i veckan av min älskade sambo. En cykel för att han tyckte att jag klarat behandlingen så bra. Så jag är taggad att cykla till jobbet när det blir aktuellt. Har även införskaffat vinterdäck för andra delen av året.