Tid för insikt och bekännelse..

Senaste tiden känns det som om jag mest bara sovit. Eller längtat efter att få sova. Jag har känt mig ovanligt trött även om jag varit pigg när jag varit vaken. Inget går ju jämföra med hur det varit tidigare under resans gång.

Försöker nu att ta in allt jag varit med om. Det är svårt. Jag förundras och skräms över vilket helvete jag gått igenom. Och vad min familj fått genomgå. Ärligt så tänkte jag i början när jag fick veta att det var cancer - att jag skulle försöka att inte vara belastning för någon. Men under resans gång så har jag insett att stödet och hjälpen från andra behövs.

Jag tänker mycket på under julen när det var som värst - satt i min mamma och låtsas pappas famn, tokgrät och blev matad med glass. Det var rockbottom med cellgifterna - därefter kom jag och vi till lite insikt och hittade kloka strategier för att klara det här.

Min mamma har själv genomgått bröstcancer och cellgifter. Jag minns när hon sa till mig samtidigt som hon tröstade mig, att det inte skulle vara så här jävligt och att om det krävdes skulle hon ta ledigt från jobbet och ta hand om mig. Det kändes SÅ SKÖNT! Vetskapen och att slippa rädslan att ligga hemma ensam och må så där illa som jag gjorde där och då. Sen behövdes det aldrig att de var hemma från jobbet. Men de tog hand om mig de helger som min sambo jobbade natt. Hans arbetstider har på ett sätt också varit tacksamma - jag har haft sällskap hemma stor del av den vakna tiden på vardagarna.

Sen till katterna - jag har säkert sagt det förr: men jag har aldrig varit någon kattmänniska. Men nu under sjukskrivningen - de har verkligen tagit hand om mig. När jag var nyopererad och vaknade på natten i smärtor så kom Sally till mig och var med mig tills jag somnade om. Samma lika var det den natten det började blöda från där de tagit ut venporten. När jag var liten och sjuk i exempelvis feber - då såg jag alltid till att ha en svag lampa tänd i sovrummet för det var enklare när man vaknade upp på natten och inte mådde bra, att slippa vakna upp i ett kolsvart rum. Nu när det varit tuffa nätter så har jag sluppit vakna upp själv och ensam vaken - Sally har funnits vid min sida eller kommit när hon märkt att jag vaknat.

O nu under sommaren när jag suttit ute i min älskade fåtölj så har Syrap gladeligen legat på en egen solstol brevid mig. Inte alla katter som nöjer sig med att ligga stilla där och bara lukta på vindpustarna. Det har varit så skönt med sällskap ute även om han inte säger något men bara att inte vara ensam.

Jag vill vara piggare än jag är. Jag vill må bättre än vad jag gör. Jag är less på att gå omkring och läcka vätska från där venporten suttit. Men jag vet att det måste få ta tid för läkning både fysiskt och psykiskt.

Jag vill än en gång passa på att tacka alla ni som funnits, vågat fråga och stått i min hejarklack. Ni är en stor hjälp och utan er hade det varit ännu tuffare!