torsdag 11 augusti 2016

Jag vet att jag inte ska... men ändå så gör jag det..

Jag vet inte om jag skrivit tidigare att min sjukskrivning är förlängd. Men nu skriver jag det. Två månader till - men med arbetsträning under den andra av de två månaderna. Det är tungt att vilja en sak med kroppen och en annan sak i hjärnan. Jag vill helst tillbaka till jobbet NU. Men lyssnar jag på kroppen så är inte det möjligt. Strul med handen, orken som tryter och vara svag mentalt - det skulle inte funka.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra som haft bröstcancer och hur länge de varit borta från arbetet - eller snarare hur snabba de har varit åter. Men ändå så gör jag det. Får ett stygn av dåligt samvete - eller känner mig lite sämre som inte är tillbaka än. Jag vet att det är dumma tankar men det är så. Jag tror även att andra personers reaktioner när jag säger att sjukskrivningen är förlängd - spelar in i mitt sätt att tänka. Kan det vara att jag ser så pass pigg ut? Eller "har jag varit borta tillräckligt länge nu och borde vara tillbaka"?

Idag har jag fått prova ut proteser. Jag har inget emot att vara platt men ibland och i vissa kläder skulle jag gärna ha lite form för att få känna mig fin. Övrig tid njuter jag av att slippa bh. Det blev proteser som var i ungefär samma storlek som mina egna bröst när jag hade sportbh. Om jag hade fått välja egen storlek på mina bröst idag så hade jag lätt valt mindre bröst än vad jag hade förr. Men än en gång - vad är ett par bröst mot att få leva?

De har även tagit ut min venport idag. Den satt HÅRT. Läkaren skulle ta ett snack med läkaren som satt in den eftersom att han tyckte att den satt alldeles för djupt och för hårt fast. Men nu är den ute iaf. Ännu en sak att bocka av på listan. O tack älskade, gulliga Patrik som följde med, höll handen och höll för mina ögon när de genomförde ingreppet.

Igår skulle min älskade farfar ha fyllt 94 år om han levt. Jag och mamma besökte hans grav för att plantera en födelsedagsblomma från mig och min syster. Farfar var ingen blom-kille. Han älskade skogen. Men jag hittade en blomma som jag tyckte speglade alla galna mjukdjur och tokiga presenter han gett oss genom åren. Jag kan föreställa mig honom garvandes åt födelsedagsblomman om han ännu hade levt.

Vi har haft privilegiet att ha världens bästa farfar och våra minnen tillsammans med honom kommer vi alltid att bära med oss, berätta och skratta åt. 

2 kommentarer:

KaosJenny sa...

Kom tillbaka när du är redo. Bättre att verkligen vara redo än att börja för tidigt. Kram

KaosJenny sa...

Kom tillbaka när du är redo. Bättre att verkligen vara redo än att börja för tidigt. Kram