Livet med sina svängar..

Barnmorskorna som jag träffade vid aborten här i Skellefteå var bland de proffesionellaste vårdpersonalen jag träffat. Blev glad när min dagens applåd kom med i Norran till dem. 

Jag kan så här i efterhand tänka på SÅ många hemskare scenarior som hade kunnat ha varit. Att vi planerat graviditet, vetat om det och att graviditeten varit mer långt gången. Men nu var det inget svårt val när det gäller mitt liv och vi har den historian i familjen. 

Jag har tänkt kämpa för att bli frisk och cancerfri - sen kan vi försöka skapa familj. Jag och min älskling. 

Så som min höst sett ut så har jag mått illa sedan november - mycket har påmint om perioden i fjol när jag mådde som sämst av cellgifter. Juldagen slutade jag må illa. Allt kom tillbaka med käftsmällen från läkaren när jag fick veta att det var metastaser i bröstbenet, sjunde ryggkotan och någon förändring i höften. Dagen efter det fick jag inte behålla något. Oavsett vad jag stoppade i mig så kräktes jag upp det..

Dagen för abborten kräktes jag två gånger hemma, en gång i bilen och en på avdelningen. Snälla personalen satte dropp med näring och mot illamående på mig. Sedan återkom livet lite. Sen efter det så har det varit samma visa så fort det blivit för mycket känslor och då har jag bara kräkts... utan att kunna stoppa det. Ärligt - det är SÅ pinsamt!

I söndags var det en brunch hemma hos min syster och hennes sambo. Sista brunchen innan lillbebzor skulle komma till världen. Hips vips dyker det upp flera socialsekreterare och poliser där som gjort en insamling till oss!

Jag blev så rörd och hallen blev full med folk så jag kunde inte komma åt badrummet.. så skamset sprang jag in i köket och bara kräktes.. Jag blev så rörd. Bara grät glädjetårar över hela min hejarklack! Att komma på en sån fin idé och nu inte heller behöva oroa sig lik mycket ekonomiskt.  Ärligt så är det jävligt pinsamt att hålla på att kräkas till höger och vänster utan att kunna styra det men oro och ångest över allt det här är en bidragande faktor i det här..

Nu jävlar ska jag spöa cancern!

Måndagen åkte jag och sambon till Umeå för näst sista strålningen. Redan hemma kräktes jag, sen i bilen och sedan vid läkarbesöket.. så då bestämde min läkare sig för att lägga in mig över natten på NUS.

Livet är verkligen inte rättvist! Att behöva genomgå det här EN GÅNG räcker mer och tillräckligt. Det positiva i allt är att jag blev utskriven på tisdagen efter sista strålningen och därefter har jag blivit inskriven i AHS (Avancerad Hem Sjukvård) så om kräkningarna inte ger med sig så slipper jag in på sjukhus - de kan komma hit hem och ge mig medicin samt hjälpa mig med dosett etc sen när cellgifterna sätter igång. Om jag nu återhämtar mig är planen att de börjar till veckan. Och de finns dygnet runt för mig. Det känns som en livlina! Utöver det underbara nätverk jag har runtomkring mig och min familj. Alla som hejar på oss och stöttar på alla sätt.

Måndagen fick även en underbar kontrast - då föddes min systerson och gudson. Vilken skönhet! Och efterlängtad har han varit. Har fått behålla all mat idag så har haft ork att besöka honom uppe på sjukhuset. Vilken myspropp!

Ursäkta om dagens inlägg handlat så mycket om kräk men det är min sanning just nu. Jag läser alla sms och gulliga hälsningar jag får. Om ni inte får svar så är jag inte i rätt skick men jag uppskattar er alla. Sen galna idéer om att hash skulle bota det här eller såna som inte accepterar när jag säger "stopp, det här vill jag inte prata om" - det kommer jag inte bemöta varesig nu eller senare..

 Tack alla ni som hejar på mig, delar och följer. Jag finns på instagram också: cerranw.