Första dagen med ny behandling

Idag är första dagen med ny medicin istället för cellgifter. Jag får parphämmare - jag ska äta 6 tabletter på morgonen och 6 tabletter på kvällen. Jag ska inte äta något upp till en timme före jag ska ta tabletterna. Sedan måste jag vänta två timmar med att äta något efter jag tagit medicinen.

Jag har varit så nervös inför den här dagen och kräkts lite nu och då. Men nu när dagen äntligen kom, värdena var okej - ja då var jag inte så nervös längre. Men ack.. det gick en timme, sen kräktes jag..
Så nu håller jag tummarna att jag ska få behålla kvällens dos. Håll tummarna för mig ikväll och framöver med den här medicinen..

I övrigt läste jag att ett barn till en spelare i Skellefte aik drabbats av cancer. I samband med att jag läste om det på facebook så har en gullig människa tipsat om min blogg. Det värmde verkligen om jag kan hjälpa andra att förstå vad man kan behöva gå igenom med den här jävla sjukdomen.
Kan jag hjälpa och stötta så gör jag gärna det..

Vinter, snö och julen ger mig en del ångest..

Det kanske låter konstigt men så är det. De senaste två vintrarna har varit tunga psykiskt och fysiskt pga sjukdomen. Det blir typ flashback och ångest när det nu börjar snöa, vintern kommer och snart är det jul.

Två år sedan på julafton mådde jag så illa att jag inte ens fick på mig finkläder. Jag satt bara i fåtöljen hemma och familjen kom dit och styrde upp så jag fick medicin för att börja må bättre. Julafton låg jag i princip hela kvällen i soffan.

I fjol mådde jag dåligt hela julveckan. För att klara den så åt jag sobril varje dag fram till juldagen - då släppte ångesten.

Julen ska ju vara något glädjefullt och något att längta till. Jag gör inte det riktigt även om jag jobbar på det. Det är mest tungt nu att se snön falla utanför fönstret - det väcker så många minnen. Önskelistan består mest av presentkort som jag senare kan nyttja och njuta av när jag är på topp. Det är svårt att önska sig saker när jag helst av allt önskar mig att bli frisk och få leva livet som vanligt.

Mina värden var inte tillräckligt bra..

Det blev inga parphämmare idag för mig. Mitt blodvärde var bättre men inte tillräckligt bra. Istället fick jag vaccination mot influensan. Nya blodprover kommer tas på torsdag och därefter får vi se om de är tillräckligt bra då.

När det inte blev någon behandling idag så passade jag och Patrik på att åka in till stan och shoppa nya vinterskor till mig. Det blev en variant som liknar ice-bugs men som inte har piggar under. De har dock fält under skorna som ska förhindra att man halkar runt. Jätte sköna skor för fötterna.

I övrigt där mina tankar befinner sig emellanåt är exempelvis hur familjemedlemmarna upplevt när vi/de fått veta negativa besked som när jag fick mitt återfall. Jag minns själv inget från såna tillfällen annars än var jag suttit i rummet. Chocken tar bort allt annat minne så då frågar jag familjen istället hur de upplevt. Det är nog ett sätt att sakta men säkert bearbeta allt helvete som jag fått uppleva.

Andra saker som jag finner mindre viktiga är väldigt lätt att glömma bort också. Vissa saker i jämförelse med att slåss för livet får en väldigt stor kontrast. Det blir helt enkelt oväsentligt att minnas eller ägna en tanke åt..

Fullspäckad helg.. imorgon får jag veta..

Det känns som om det varit en bra och fullspäckad helg för mig. I fredags åkte vi till Luleå, jag, syster och mamma. Shopping, tjejsnack och allmänt roligt. Dock inte lika kul väglag och väderlek. Körde stor del av vägen upp och ner och det tog nog en del på min ork men jag var vid gott mod.

Lördagen spenderade jag i Piteå hos min "andra familj". Såg filmer, mös med familjen och deras djur. Träffade min namne, katten Cerran. Fick klappa och hålla några husky valpar. Så söta!

Idag har jag bara varit trött så har mest legat på soffan och tagit igen mig. Jo, jag har även lämnat blodprov till AHS som var hit. Imorgon får jag veta om mina blodvärden är tillräckligt bra för att börja på med "Parphämmare". Försöker att inte fundera så mycket på det utan tar det som det kommer imorgon. Tänker jag på det, blir jag bara nervös och kräks.. har redan hunnit det en gång idag och det räcker.. !

Ny behandling på G.

Trodde att allt var klart inför nästa behandling men fick veta idag av min sköterska på sjukhuset att de ska ta ett blodprov på fredag för att se hur de vita blodkropparna ser ut. Sen är det kanske dags för den nya behandlingen från måndagen. Senaste blodprovet var de vita blodkropparna låga - men det är inte ovanligt med tanke på att jag nyligen fått cellgifter.

När jag vet mer om behandlingen och hur jag börjar må av den så kommer jag berätta mer. Fram tills dess får det vara osagt och lämnat. Blir lätt så nervös inför saker som jag inte redan känner till och vill helst undvika att kräkas och hålla på. Så låt mig ta det i min takt. Jag kommer berätta när jag är redo.

Sedan vill jag än en gång påtala om hur små ting kan väga så mycket. Att få hjälp med saker som för andra verkar simpla men för mig som har begränsad ork och styrka -är värt så mycket. Denna gång är det Pelle som ska få veckans medalj som bara styrde upp mitt pysande däck. Läckage mellan fälg och däck. Jag trodde att samtliga fyra skulle behövas slå om (för att ha lika fälg på alla däck) men icket. Kunde behålla mina snyggare fälgar och utan läckage nu. Tack Pelle. Det du gjorde lyfte bort så mycket från mina axlar.

Jag uppskattar verkligen alla som finns och hjälper till. Eller hejjar på mig - ni är guld värda!

Ont, rött och svullet..

Sedan jag genom gick operationen där de bytte venport på mig så har jag varit rätt öm, röd och svullen där de satt in nya porten. Läkaren bytte från att ha porten på vänstersida till att sätta den på höger sida, dra slangen djupt och högt uppåt halsen och sedan neråt hjärtat till ett stort kärl. Jag trodde tidigare att det var tvunget att sätta venporten på vänster sida men att de bytte sida beror nog på ärrvävnaden som bildas när de opererat där så många gånger. Det är ju som sagt inte den första venporten jag har.

Jag upplevde själv i början att jag bara hade lite ont. Sen skulle jag plocka ner Sally från ett ställe där jag inte ville ha henne så jag sträckte på mig vilket jag inte skulle ha gjort - sedan dess får jag tänka på att ta det lugnt och inte sträcka på mig för då gör det ont.

I övrigt med mitt bloggande, facebookande och instragramande så vill jag påtala att jag aldrig postar något som är av elak karaktär mot någon specifik person. Så tolkas det som om något elakt så tänk om - för det är inte jag som person. Antagligen finns det någon annan historia bakom inlägget eller någon form av exempelvis intern humor.

Hämtade hem några få saker från jobbet idag. Hittade åt ett träd då som jag fick av en klient för massa år sedan. När jag såg det där i lådan bland mina saker blev jag så berörd att jag kände "Det här måste med mig hem". Kände att trädet gav mig styrka och glädje. Saker som förknippas med positiva känslor tycker jag att de ska få en viktig plats i en miljö där man själv vistas mycket.. Trodde inte att jag skulle få såna känslor för det och hade dessutom glömt bort det trädet..

Roligt att inspirera andra

Vid flera tillfällen så har jag fått höra att andra både professionella och "vanliga" människor tagit efter mina lösningar och förenklingar. Nu senast fick jag höra att en av mina sjuksköterskor som jag har hade varit hos en patient och skulle hjälpa till att ge kortison - hon kom på då att jag brukar lösa upp mina i ett shot-glas för att jag snabbt ska få i mig det och slippa den äckliga smaken. Så hon serverade sin patient i ett shot-glas också!

Jag tycker bara det är bra om jag kan hjälpa till och inspirera andra till att förenkla kring behandlingen och dessa måsten som vi måste gå igenom. Det gör mig glad om jag kan hjälpa andra.

Sedan min operation förra torsdagen så har jag haft rätt ont men jag har mått psykiskt så mycket bättre. Tänker att det var oron inför operationen som gjorde att jag kräktes så mycket för dagen efter var det helt slut med att må illa. Nu dag för dag har jag börjat ha mindre ont också vilket är skönt!

Var hittar jag tillhörighet för min ålder?

På ungcancers hemsida kan jag läsa att det är för ungdomar 16-30 år. Jag drabbades som 31 åring. Vilket enligt mig är en alldeles för ung ålder. Det är aldrig rätt att drabbas men det känns som om det är vanligare att människor i 50 års åldern drabbas.

Jag tycker det är tråkigt att inte få tillhöra ungcancer. Det känns som om jag nu hamnar i "ingenmansland". Jag känner mig för ung för att känna tillhörighet med dem som är +50. De är på ett helt annat ställe i livet än var jag befinner mig. Känner större samhörighet med de som är yngre än de som är kring 50. Tolka mig rätt nu men jag har ju inte alls kommit lika långt i livet.

0-16 år = Barncancerfonden

16-30 år = Ungcancer

Resen av livet = Cancerfonden..?

Jag skulle ha och jag har ett behov av att träffa jämlikar och få tillhöra de som är unga. När jag gick rehabkursen så träffade jag en tjej som är några år äldre än mig men skulle vilja träffa fler som henne. Kan inte ungcancer tumma på sin åldersgräns?

Senaste tidens händelser

Halloween helgen blev jag inbjuden på fest hos Åse. Väl hemma hos henne träffade jag och lärde känna en mängd nya tjejer. Jag har inte varit på fest och framförallt inte varit på krogen på något år! Jag tänkte att jag skulle vara med en stund på förfesten och sedan köra hem. Jag dricker ju inte alkohol med de mediciner som jag äter. Men när det började närma sig utgång på krogen så bestämde jag mig för att haka på ut.

Väl ute på krogen träffade jag min underbara sköterska (som nu är tjänstledig). Det känns som om vi stod och kramades i en evighet och var alldeles tårögda av att träffas där samt att jag faktiskt orkat mig ut på krogen! Träffade en mängd arbetskamrater och andra vänner ute på krogen och jag har nog aldrig blivit så upp-pussad som jag blev den kvällen och natten. Kom hem vid ett på natten och då var jag HELT slut. Hann kräkas innan jag la mig för att sova. 1,5 l cola och en massa dansande blev för mycket för min kropp. På söndagen var jag nog en av dem som var mest bakis utan att ha druckit alkohol. Hade en underbar lördag.

Sen började verkligheten att komma i kapp mig - nervositeten för att opereras för venporten. Det resulterade i att kommande 4 dagar så kräktes jag. På onsdagen kom AHS hem till mig och gav mig dropp för då kom verkligen allt upp som jag försökt äta eller dricka.

På onsdagen den 1:a november var det 3 år sedan jag och Patrik träffades för första gången. Vi kom överens om att fira det senare eftersom att jag var så nervös inför operationen.

Igår skulle operationen genomföras kl 8 på morgonen. När ingen kom och hämtat mig från väntrummet och klockan började gå så började Patrik ifrågasätta hur länge vi skulle vänta och kunde vi inte få vänta hemma och komma in så fort de visste att det började vara vår tur. (De hade något akutärende före). Vid kl 11 fick vi veta att vi kunde åka hem och komma åter 12.30. Förstod inte själv hur jag skulle orka med att genomgå resterande del av dagen. Men vid kl 13 drygt blev jag opererad. De tog ut min gamla trasiga venport och satte in en ny på andra sidan av bröstkorgen. Hade jätte ont när jag kom hem och ont igår natt och idag. AHS kom förbi och hjälpte mig lägga om förbandet för det blött igenom lite. Sedan klappade sköterskan och hans praktikant ormen idag. Modiga!

I helgen blir det att fira i efterskott att det är 3 år sedan vi sågs. Jag kan tillägga också att jag slutat att kräkas sedan operationen var avklarad. Det var ångest och oro inför vad jag skulle gå igenom som gjorde att jag inte fick behålla någon mat eller dryck. Nu får vi hålla tummarna att det här var sista bytet av venport som jag ska gå igenom. Är inne på min 4:e venport totalt..