Se in i framtiden, eller inte?

Tänk om jag eller någon annan verkligen skulle kunna se in i framtiden. Jag tänker på det ofta men inser fort att det inte bara skulle innebära bra saker. Det jag skulle vilja veta är när jag kommer tillbaka till jobbet. När kommer det bara gå framåt, utan några bakslag?

Men å andra sidan skulle jag inte kunna ta det motsatta. Att vi opponerar att livet alltid kommer vara en berg- och dalbana med den här jävla sjukdomen. Då är det bättre att ta dag för dag. Men jag längtar tills jag är i skick att arbeta.

Nu kommer påsken och jag ser verkligen fram emot det. Ledig tid tillsammans med Patrik. Försöka att verkligen känna att vi har helg och båda är lediga. Jag blir snart även ett år äldre. Nu har jag koll på min ålder - på tisdag, 3 april blir jag 34 år. Det känns helt okej. När jag har bra dagar då känner jag verkligen att det här är året som jag ska bli frisk.

Mina sämre dagar försöker jag hitta strategier att tackla. Jag har påbörjat en ny samtalskontakt som jag hoppas ska kunna ge mig lite verktyg för allt jag varit med om och är med om..

Hoppas ni alla får en glad påsk och ta dagen som den kommer.

Hur orkar och vågar jag?

Jag har vid flera tillfällen fått frågan hur jag hittar orken, självförtroendet, styrkan och modet att kasta mig ut i snowboardbacken? Och hur orkar jag med allt annat som pågår i mitt liv?

Det är ju inte allt för länge sedan som jag slutade med cellgifterna. I och med att jag lever lite dag för dag så är det svårt att hålla ordning på när saker skett i livet.

Jag insåg igår när vi var till Bygdsiljumsbacken, vad det är som gör att jag vågar. Det är sällskapet som får mig att känna tryggheten och på så sätt får mig att våga. Det är A och O. Jag skulle ALDRIG i dagsläget ge mig ut ensam i backen.

Kvällen före avfärd så försäkrade jag mig om att jag inte skulle behöva åka ensam i liften. Jag visste sedan innan att det var för mig villkorslöst att följa. Jag körde egen bil så möjligheten att ge upp åkandet för dagen var det bara jag som satte gränser för. De påminde mig återkommande att bara känna lugnet ute i backen och att de fanns som stöd för mig.

Att ha någon att åka med i liften är viktigt har jag insett för då kan jag vila och bara åka med utan att behöva parera i liftspåret för att någon kört sick-sack. Då kan den jag åker med ta ansvar för det. Så en paus extra är bra för mig.

Sällskapet jag hade med i går var välkänt för mig sedan tidigare och de känner jag mig trygg tillsammans med och kan säga hur jag känner. Vikten av att hinna varva ner, ANDAS och känna lugnet - annars blir det lätt att jag kräks.

Tack "Sune", Jessica och Silwer för sällskapet, en underbar dag och ert stöd!

Sedan det andra påståendet att jag har mycket som pågår i mitt liv. Att ha varit sjukskriven i snart 2,5 år.. utan att bli knäpp hemma. Ja, då är det viktigt att hitta lite saker att fylla dagarna med. Även om det kan vara saker som att jag imorgon "bara" ska och handla. Men sen uppskattar jag verkligen alla fika stunder. Folk som hör av sig. Vill ses. Vill komma hit. Vill att jag ska komma etc. Sånt behövs utöver de här gulgkantsdagarna som att få åka snowboard.

De dagar som ger mig livsglädje och får mig att glömma sjukdom och elände - de är superviktiga. Men de dagarna behöver inte vara allt för ofta - jag lever länge på dem. Tittar på bilderna, drömmer mig tillbaka och njuter.

Så ni som finns och stöttar mig och får mig att känna trygghet och lust i vardagen - Tack!

Dipp i blodkroppsvärdet...

Onsdagar är den dagen som jag träffar mina sköterskor, dosett delas, ibland tas det prover och ibland får jag sprutor. Igår togs det sprutor och delades det dosett.

Senare på eftermiddagen kom samtalet om att mina redan så låga (92) röda blodkroppar gått ner sig ytterligare (84) och att jag skulle pausa min medicin samt att jag imorgon (idag) skulle få blod för att försöka få upp mina värden.

Så idag har jag fått två påsar blod och senare även pratat med min läkare. Det är tydligen en normal biverkan av min medicin att man får låga värden på röda blodkroppar. Nu blir det en paus och provtagning en gång i veckan tills jag återhämtat mig ordentligt - därefter kommer min medicinering återupptas men i reducerad dos.

Dagen blev i övrigt väldigt lugn. Nu väntar 2-3 dagar innan boosten av det fräscha blodet kommer att kännas av.

Innan jag hade pratat med läkaren och innan sköterskan kom idag och gav blod så är det klart att tankarna hinner snurra lite. Vad innebär det att värdena är låga just för mig? Vad innebär det här? Men jag tycker ändå att jag är rätt duktig på att lugna mig själv och inte jaga upp mig allt för mycket i onödan även om jag blir lite orolig. Men det är jag inte nu. Det känns som att "ta en dag i taget" är ett bra förhållningssätt i många hänseenden. Håller ni inte med?

Om cancer vore så lätt att lösa..

Om cancer var så lätt att lösa eller styra, ja då hade jag sett till att aldrig ha behövt drabbas av den här jävla sjukdomen. Tyvärr kan jag inte själv bestämma när jag kommer att bli frisk. Jag kan bara hoppas på att medicinen tar som den ska, att metastaserna ska minska och att vägen till ett friskt liv ska gå så smärtfritt framåt utan bakslag. Men det är inget som jag kan garantera eller ta förgivet att det kommer göra.

Jag lever och tar livet dag för dag. Period för period. När det vankas exempelvis läkarbesök så klarar jag inte av att planera längre än det läkarbesöket. Eftersom jag inte vet vad som komma skall. Jag kan idag inte veta när och om jag kommer bli helt frisk - att det då finns personer som tänker (antagligen omedvetet) på att planera när jag ska vara så pass frisk att jag klarar mig själv utan några större insatser från sjukvården. Ja, det går inte för mig. Det omkullkastar mitt förhållningssätt till tillvaron i livet. Det gör mig orolig, ledsen och stressad.

Självklart ska jag inte uppta sjukvårdens resurser om de inte behövs men om jag hade kunnat bestämma själv eller förutse när jag ska bli frisk - ja, då hade jag ju redan varit frisk. Att ha drabbats av det här jävla eländet är ju inget jag bett om.

Jag hoppas att X får möjlighet att tänka om i sitt förhållningssätt i min kamp mot cancern. Jag blir mer än glad om livet framåt blir så smärtfritt som möjligt, att jag inte ska ha några bakslag. Men jag vill inte gå omkring och vara rädd för att drabbas av bakslag och vara själv för att X tyckt att jag ska klara mig själv när en viss tidsperiod gått. Jag är ledsen men det fungerar inte så med cancer. Hade jag kunnat styra så hade jag varit frisk sedan länge. Jag har bakslag. Jag har dagar då livet suger. Dagar då det känns som om jag vaknar av en käftsmäll och då behöver jag er, sjukvården och andra. Cancer klarar man inte själv. Vissa moment ja, men inte allt.

Fortsatt lågt..

Fick besök i förmiddags av min hemsjukvård. Dosetten delades, xgeva injicerades och blodprover togs.. Resultatet är att mina röda blodkroppar är fortsatt lika låga. De har varken stigit eller sjunkit. De vill inte ge mig blod nu såvida jag inte behöver en boost för att göra något speciellt. Typ som i samband när vi gifte oss - då fick jag blod innan för att bli piggare.

Min paus av Lynparza är dock över och jag har ikväll återupptagit medicineringen med det. Det känns skönt att iallafall göra något åt cancern. Istället för att inte göra något alls.

Sköterskan frågade även om jag hade mycket mens för de hade funderat på om jag har järnbrist. Men det har jag inte - men hon tog ett prov för att utesluta järnbrist.

Det är så dryyyyygt att inte vara frisk än. Att vara långtidssjukskriven. Sakna känslan av att ha min friska kropp.. Jag hoppas på att bli piggare närmare helgen.

Valet att blogga..

Det finns säkert en del som tycker att jag är alldeles för öppen på bloggen om min sjukdom och vad som händer i mitt liv. Innan jag blev sjuk fanns det en person i min närhet som blev sjuk och bara "försvann". Varken jag eller andra personer som befann sig i samma krets visste vad som hänt. Så när jag blev sjuk var det som självklart att vara öppen - att inte försvinna.

Att berätta om det jobbiga för dem som stod närmast först och därefter dela med mig utåt. Hittills har jag bara upplevt positiva delar med att göra så.

De gånger jag dippar så känner jag och vet jag att jag har en hejjarklack som finns och stöttar. 

 Det behövs. Ingen kan vara stark och positiv jämt. Jag upplever att ni i min hejjarklack lyfter mig när jag behöver det. Att ni gör mig starkare - som en superhjälte. Ni ger mig kraft och tilltro. Jag tänker även att då är bloggen kanske till en hjälp - ni vet var jag befinner mig i livet. Samtidigt som vi kan prata om annat än den här eländes sjukdomen när vi ses. För det är viktigt - att få glömma bort den ibland.

Idag har pappa först hjälpt mig att ordna med belysningen i garderoben som pajjade i somras efter en åskskur - så nu har jag belysning igen i garderoben och kan se vad jag tar på mig ;)

Sedan hörde Milla av sig och frågade om jag spontant ville följa med ut i backen och åka. Vi for till Klutmark. Soligt och skönt men inte alls bra före tyvärr. Det var nästan så att jag skulle behövt valla brädan. Sedan var det så otroligt mycket folk så det var svårt att ta sig fram.

Jag blev lite deppad först när jag insåg att det inte skulle bli lika många åk som senast när jag var i Bygdsiljumsbacken. Men Milla var så klok och positiv att det känns ändå okej med mina två åk som blev av. Vi hann ju med en massa tjejsnack i solen och bara få njuta av varandras sällskap.

Jag tror även på att någon kväll bege sig ut i backen och åka lite. Morgnarna är psykiskt tyngst och kvällarna betydligt lättare.

Bjuder på tre bilder. Första bilden sover jag på - jag är egentligen emot smygtagna foton men den här speglar kärleken som finns mellan mig och Sally tycker jag. Bild två och tre är från dagens åk i Klutmark.

Det är inte alltid lätt att vara positiv..

Jag vet att det går åt rätt håll med metastaserna och att de sakta men säkert försvinner mer och mer.. men att ha varit sjuk och sjukskriven så länge tar på psyket. Vissa dagar känns det som "gråt-dagar". Som om jag alltid varit sjuk och aldrig kommer bli frisk. O livet fullkomligen suger.

För det mesta känns de okej men det kommer dippar och det är väl kanske inte så konstigt. Jag känner en så stor längtan efter att få känna mig helt frisk i kroppen. Att vara så där grundstark som jag var innan det här eländet.

Jag minns att Patrik skojjade med mig i början och ville brottas lite på skoj mot mig.. O att han blev ärligt förvånad över hur stark jag var. Jag vill tillbaka till det tillfället med min kropp. Jag vill busa på utan att det känns som om kroppen ska gå av. Jag förstår ju nu varför jag har en lite tröttare period - mina röda blodkroppar är lite låga. Jag hoppas de går upp snart eller att jag får blod så de går upp. Det är sån skillnad i ork..

Jag har varit ute en sväng idag och prommat en vända bara på känsla - att gå åt ett håll och vid vägskäl så har jag valt den vägen som känts eller sett trevligast ut. Skönt att komma ut lite i solen och jag borde röra mer på mig. Fler spontana prommisar baserade på vilken väg som ser trevligast ut.

Helgens planer har förändrats - skulle på 60års kändis party men födelsedagsbarnet är sjukt så det är framskjutet. Pappa och Zanne kommer upp så ska försöka umgås med dem en del också. Men jag känner även en viss dragning mot garaget och snowboarden. Någon som ska ut och åka snart? Vardag som helgdag - jag är ju "ledig" vilket som.

Ingen som har nå kul att peppa upp mig lite med? Allt från att berätta något kul till..  ptja, bara fantasin stoppar er.

Läget..

Mina röda blodkroppar är lite låga så jag har som ni vet en paus med min Lynparza för att de vill se så värdet går upp. Fick förklarat för mig idag att om värdet är lågt så kan det innebära bland annat att jag är tröttare än vanligt - vilket jag upplevt men trott att det bara varit jag som sovit dåligt.

Vi har även idag påbörjat att trappa ur vissa mediciner som jag tror att jag ska klara mig utan - vi får väl se om det funkar utan dem över tid eller hur det börjar te sig. Men det känns bra iallafall. Blir mina blodvärden ännu lägre så känns det bra att det finns en plan då hos sjukvården, men förhoppningsvis ska de nu återhämta sig med en liten medicin-paus.
 

Dagens stjärnor är..

Sköterskan Anu; för att hon är så duktig på att förklara och lägga upp en plan om hur vissa mediciner bör trappas ur. Det känns skönt att få en tydlig plan och att få andra saker förklarade för sig när jag själv inte kanske förstått varför vissa saker görs som de görs.

Andra stjärnan går till Andreas som än en gång dragit av vår uppfart efter att plogbilen varit förbi. Det är guld värt att få den hjälpen när jag själv inte är frisk (och maken är sjuk).

Kärt barn har många namn..

Det är många som frågat hur Cerran uttalas och var ifrån det kommer.

Det började under högstadietiden då min syster skulle vara retfull mot mig och sa med Göteborgsdialekt "Mariah Carey" till mig eftersom mitt tilltalsnamn är Maria. Jag avskydde att hon kallade mig det men med tiden blev det bara "Cerran" och det kunde jag acceptera.

Några år senare så var jag känd mer som Cerran än Maria i bilkretsar främst. En del visste inte ens vad jag egentligen hette så då som tonåring la jag till Cerran som andranamn. Så idagsläget heter jag både Cerran och Maria. Ofta finns det många som heter Maria och då är det smidigt med ett eget smeknamn.

Det är även tacksamt att de som känner mig och vill hitta mig på exempelvis facebook hittar mig där under Cerran. Då får jag vara mer privat när jag är ledig.

Facit om hur det ser ut i min kropp nu

Igår var jag på läkarbesök i Umeå för att få veta på flera månader om hur det ser ut i min kropp med alla metastaser. Senaste gången fick jag veta att majoriteten inte syntes. Men för den skull innebär det inte att det inte finns där på micro nivå. Efter den undersökningen så har cellgifterna avslutats och jag har påbörjat att äta Lynparza under några månader.

Så det har varit en stor anspänning dels att fara och röntga sig. Bara att besöka sjukhuset är ju tillräckligt. Men sen att inte veta hur min kropp skulle reagera på medicinen istället för cellgifterna. Om det skulle bli någon förändring.

Jag har ju mått bättre och det talar ju för att det blir bättre men det är trots det en anspänning att få svart på vitt.

Igår åkte jag, Patrik och mamma till Umeå för att träffa min läkare. Röntgen såg bra ut. Metastaserna har fortsatt minska. Lite men dock så minskar det. Mitt blodvärde har sakta gått ner lite så nu ska jag ha 2 veckors paus från Lynparzan och hemsjukvården ska få ta massa blodprover på mig och så får vi se om värdet återhämtar sig.

Jag frågade min läkare lite om extra värktabletter de gånger som min dagliga dos inte räcker. Jag tog som exempel mellan att sitta stilla på en middag en kväll mot att vara ute och åka snowboard i backen en dag. Jag berättade att jag provat på att åka i Bygdsiljum en dag och att det blivit sex åk. Jag såg riktigt hur det glittrade till i hans ögon och det kändes som om han tyckte det var kul att jag mått så bra att jag kommit mig ut och gjort saker.

Så sammantaget blev gårdagens besked väldigt bra! Efteråt och idag är jag helt slut - att gå omkring, vara nervös och anspänningen innan och när den släpper. Det tar på krafterna psykiskt. Känner att jag inte riktigt är på banan än men det kommer - jag måste bara smälta det här. Även om det bara var positiva besked. Hoppas ni förstår hur jag menar..

Jag ska banne mig bli frisk i år - det är mitt mål!