Om cancer var så lätt att lösa eller styra, ja då hade jag sett till att aldrig ha behövt drabbas av den här jävla sjukdomen. Tyvärr kan jag inte själv bestämma när jag kommer att bli frisk. Jag kan bara hoppas på att medicinen tar som den ska, att metastaserna ska minska och att vägen till ett friskt liv ska gå så smärtfritt framåt utan bakslag. Men det är inget som jag kan garantera eller ta förgivet att det kommer göra.
Jag lever och tar livet dag för dag. Period för period. När det vankas exempelvis läkarbesök så klarar jag inte av att planera längre än det läkarbesöket. Eftersom jag inte vet vad som komma skall. Jag kan idag inte veta när och om jag kommer bli helt frisk - att det då finns personer som tänker (antagligen omedvetet) på att planera när jag ska vara så pass frisk att jag klarar mig själv utan några större insatser från sjukvården. Ja, det går inte för mig. Det omkullkastar mitt förhållningssätt till tillvaron i livet. Det gör mig orolig, ledsen och stressad.
Självklart ska jag inte uppta sjukvårdens resurser om de inte behövs men om jag hade kunnat bestämma själv eller förutse när jag ska bli frisk - ja, då hade jag ju redan varit frisk. Att ha drabbats av det här jävla eländet är ju inget jag bett om.
Jag hoppas att X får möjlighet att tänka om i sitt förhållningssätt i min kamp mot cancern. Jag blir mer än glad om livet framåt blir så smärtfritt som möjligt, att jag inte ska ha några bakslag. Men jag vill inte gå omkring och vara rädd för att drabbas av bakslag och vara själv för att X tyckt att jag ska klara mig själv när en viss tidsperiod gått. Jag är ledsen men det fungerar inte så med cancer. Hade jag kunnat styra så hade jag varit frisk sedan länge. Jag har bakslag. Jag har dagar då livet suger. Dagar då det känns som om jag vaknar av en käftsmäll och då behöver jag er, sjukvården och andra. Cancer klarar man inte själv. Vissa moment ja, men inte allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar