Jag vet att det går åt rätt håll med metastaserna och att de sakta men säkert försvinner mer och mer.. men att ha varit sjuk och sjukskriven så länge tar på psyket. Vissa dagar känns det som "gråt-dagar". Som om jag alltid varit sjuk och aldrig kommer bli frisk. O livet fullkomligen suger.
För det mesta känns de okej men det kommer dippar och det är väl kanske inte så konstigt. Jag känner en så stor längtan efter att få känna mig helt frisk i kroppen. Att vara så där grundstark som jag var innan det här eländet.
Jag minns att Patrik skojjade med mig i början och ville brottas lite på skoj mot mig.. O att han blev ärligt förvånad över hur stark jag var. Jag vill tillbaka till det tillfället med min kropp. Jag vill busa på utan att det känns som om kroppen ska gå av. Jag förstår ju nu varför jag har en lite tröttare period - mina röda blodkroppar är lite låga. Jag hoppas de går upp snart eller att jag får blod så de går upp. Det är sån skillnad i ork..
Jag har varit ute en sväng idag och prommat en vända bara på känsla - att gå åt ett håll och vid vägskäl så har jag valt den vägen som känts eller sett trevligast ut. Skönt att komma ut lite i solen och jag borde röra mer på mig. Fler spontana prommisar baserade på vilken väg som ser trevligast ut.
Helgens planer har förändrats - skulle på 60års kändis party men födelsedagsbarnet är sjukt så det är framskjutet. Pappa och Zanne kommer upp så ska försöka umgås med dem en del också. Men jag känner även en viss dragning mot garaget och snowboarden. Någon som ska ut och åka snart? Vardag som helgdag - jag är ju "ledig" vilket som.
Ingen som har nå kul att peppa upp mig lite med? Allt från att berätta något kul till.. ptja, bara fantasin stoppar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar