Eländes elände och skitsidor!

Jag har rätt mycket tid som jag kan slösurfa internet, facebook mm nu när jag är sjukskriven och orken finns. Det som gör mig mörkrädd är hur världen börjar se ut - allt elände, hat och våldshandlingar. Folk jag har som vänner på facebook som länkar till skitsidor som bland annat är rasfientliga. Nu har jag tröttnat på det - kommer inom kort, när orken finns rensa bort vänner på facebook som är väldigt aktiva med att posta energi-tjuvande länkar. Jag är less.

Saknad, sorg och osäkerhet..

I fredags tog vi ett sista farväl av min underbara farfar. Jag och min syster har haft lyckan att få världens bästa farmor och farfar. Han har haft ett långt och bra liv men saknaden blir ändå stor. Alla trevliga minnen med honom ska jag dock se till att bevara och berätta för mina barn den dagen jag har några. Det är så trevligt att höra andras historia om hur de uppfattade min farfar. Han kommer alltid leva med oss i minnet.

Efter begravningen var jag HELT slut. En del av er har säkert läst om katten som hittades instängd i en sopsäck utomhus i kylan och kunde själv inte ta sig ut.. Den katten har bott någon natt på polisstationen - har varit dit och klappat den tidigare och den är SÅ SÖT. På fredagen hade vi inte hjärta att låta den sitta i buren på polisstationen så vi åkte dit och lånade hem den. Sally (vår katt) var inte lika nöjd över det beslutet men de rök iallafall inte ihop. Det verkar vara en liten kattunge. Klippte klorna på henne och borstade pälsen. På kvällen låg hon bara hos mig och på mig i fåtöljen. Sen på natten fick hon sova i badrummet för att vi skulle få tyst på katterna som fräste lite åt varandra. Igår kom det en kvinna via djurskyddet och hämtade hem den lilla fröken. Kände mig ledsen efteråt även om vi inte kan ha tre katter. (Det räcker med två..). Kändes skönt att få ge kärlek och värme åt någon som inte haft det bra och hon var så underbart söt och mysig. Uppenbarligen verkar någon ha slagit den söta lilla kissen också för hon ryggade tillbaka på snabba rörelser. Saknar henne..

Jag tror också att nervositeten inför veckans eventuella cellgifter och sorgen efter farfars begravning fick hamna lite i skymundan när sötkissen var här. Så allt kom ikapp mig lite igår när katten åkt vidare..

Imorgon blir det att lämna blodprov för att se om mina blodvärden är som de ska. Om det är bra så blir det cellgifter på tisdag. Jag är inte peppad. Ska försöka hinna med att göra mig i ordning för att vara "däckad" några dagar. Med det menar jag att tvätta upp alla kläder, inhandla mat som inte smakar så mycket och städa.

Igår var vi på bio - jag kom då till insikt med något som jag upplevt sedan jag kapade håret: många känner inte igen mig i bara mössa och jag är nog inte lika säker på mig - det känns udda att gå omkring med mössa eller peruk. Eller udda är fel ord, snarare ovant och inte riktigt jag. Så när jag exempelvis är på bio eller på stan så är jag inte lika uppmärksam på människor runt om mig som jag eventuellt möter. Så missar jag att hälsa på någon p.g.a. att jag är i min "egna lilla värld" så kom gärna fram o hälsa. Sen är jag medveten om att det är många som inte känner igen mig i mössa eller peruk - inte vid första anblicken iaf. Men hälsar jag inte så är det inte för att vara dryg.

Tidigare i veckan var jag (som ni säkert redan vet) och simtränade på badhuset. Känslan efteråt i själ och fysiskt var underbar så nu funderar jag starkt på att använda min friskvårdspeng från arbetsgivaren och köpa ett simkort. Jag älskar när man dyker ner under ytan och bara är ensam och hör ljudet av vattnet som strömmar förbi när man simmar. Det var så skönt efteråt också att känna att ärren på bröstkorgen inte var lika hårda och stela som jag upplever dem. Så det är nog bra sjukgymnastik.

Stora ögon..

I morgon är det begravning för världens underbaraste farfar. Jag har känt mig ledsen i kropp och själ -vilket är helt självklart och naturligt när någon som man älskar går bort.

Har en dag med mycket egentid idag så tog tillfället i akt (även pga skoskav) att fara och motionssimma. Som tonåring tävlingssimmade jag och jag har alltid varit lite av ett blötdjur.

Till o börja med måste jag påtala att man måste vara stark i sig själv att fara och motionssimma som bröstcancer opererad - det var dessutom skolsim på badhuset...

Att jag saknar hår skapade många stora ögon i omklädningsrummet. Sedan när jag simmade hade jag badmössa så ingen märkte något ute i bassängen. Men sedan det faktum att jag saknar bröst - det skapade ännu större ögon hos många. Men vad är två bröst jämfört med livet?! - INGET.

Efter simpasset så var det bara en underbar känsla i kroppen. Jag har och är så stel över bröstkorgen sedan operationen men simma mjukade upp mig lite. O jag klarade av alla simsätt utom fjärilsim - pga stelheten. Men med tiden så simmar jag nog fjärilsim igen ;)

Så om det är någon som är sugen på sällskap under motionssim så är jag lätt på!
Ska nog försöka simma lite regelbundet. Nu blir det ju ev cellgifter till veckan men om det inte blir av så tar jag nog ett pass då också.

Omvägen i livet..

Det är verkligen en omväg som jag hamnat på.. alla drömmar och framtidsplaner får stå i standby under behandlingen. Ärligt så känns det rätt drygt ofta. Längtar så tills det här är över..

Nu under mina "bättre" dagar så försöker jag motionera och "doola" på här hemma för att känna mig sysselsatt och få något värdefullt att göra. Saknar att arbeta men har inte orken nu att genomföra mitt arbete.. så bara att vänta ut tills behandlingen är klar.

Under helgen som passerade hade vi två av Patriks kollegor på middag här. När de for hem så hade jag ont i magen av att ha skrattat så mycket. Det var en underbar kväll för mig. Jag insåg då att enda sedan vi kom hem från USA-resan så har det varit allvar för hela min familj. Det är fortfarande allvar även om vi har roligt och trevligt tillsammans. Jag kan sakna de där stunderna när skämten spårat ur och man skrattar så tårarna sprutar.. Men jag vet att den tiden kommer också. Jag är just nu så tacksam för allt min familj gör för mig och det stöd jag känner från övrig.

En vän sa till mig att hen inte förstod hur jag kunde hantera det här så bra som jag gör. Jag är ju ärlig med er om hur jag mår och mått. Jag tänker att jag hanterar det så "bra" för att vi har den historia i släkten som vi har. Mamma som varit sjuk i bröstcancer och nu är frisk och min moster som dog i bröstcancer blott 40 år gammal. Vad är två bröst och att vara utan hår en period för att få fortsätta leva och bli gammal?

Patrik är även ett underbart stöd för mig i det här. När jag krisar så finns han, stöttar och bär upp mig. Hans lugn och kärlek till mig gör att vi kommer fixa det här. Det är ju som sagt bara en omväg som vi är inne på nu.. Jag tänker att jag är frisk och fri från cancer sedan operationen - cellgifterna är ju bara ytterligare ett sätt att försäkra sig och det är dem som gör mig "sjuk" nu.

Har nedräkning nu inför omgång tre av cellgifterna - de blir till veckan om blodvärdena nu är som de ska.. Våndas lite inför nästa gång. Det är jobbigt att behöva må skit under en period innan livet återvänder lite.. Men efter tredje gången är jag iallafall halvvägs..

Hjälp till att hålla mig frisk..

Jag kom att tänka på igår i samband med att jag var med en kompis att många har säkert inte hundra koll på hur cellgifterna påverkar mig - annat än det vanliga att man tappar håret osv.

Det som jag nu vill be er om är att sprida ordet och budskapet - Cellgifterna gör bland annat så att jag har nedsatt immunförsvar. Det gör mig mer mottaglig för förkylningar och sjukdomar. Skulle jag bli sjuk så blir det även mer allvarligt än vad det vanligtvis skulle vara. Det kan då handla om antibiotika och inläggning på sjukhus..

Jag vill gärna umgås med alla vänner och bekanta som vanligt men om ni inte är helt friska - snälla avstå. Tänk även på att det är viktigt att hålla min familj (sambo, föräldrar och syskon) friska för att de ska kunna umgås med mig  och stötta mig utan att göra mig sjuk.

Det här inlägget kanske låter extremt, men det är förkylningstider och influensatider så snälla försök ha mig och min familj i åtanke om ni inte är helt friska - håll avstånd och tänk på handhygienen. Jag försöker själv vara duktigare än vanligt på handhygien, använda handsprit osv..

Snälla, hjälp mig sprida tanken till alla ni som finns runt om oss - Håll mig och min familj frisk!

Att titta tillbaka och njuta av minnen..

Jag kan tycka att det är trevligt att gå igenom datorn på gamla bilder. Jag minns så väl när det började vara aktuellt med digitala kameror och hur kul det var att kunna se bilderna i datorn.

Nu kan jag njuta av att se gamla bilder, minnas var man befann sig då i livet och förundras över hur "stor" man kände sig då när jag nu i efterhand kan tycka att jag var rätt naiv.

Det är bara att bekräfta att vishet kommer med åldern. O jag tänker att när behandlingen min är över så kommer jag komma ut på andra sidan med en annan inställning till livet och värdera saker annorlunda.

Bjuder på en bild från när jag var 18 år och var på en fest utanför Skellefte :)

Tänkvärt..

Rättfärdigar positiva förändringar att man får ta för sig hur som helst?

Jag har aldrig varit gravid men jag har hört många som varit gravida som pratat om hur deras gravidmagar blir som allas mage - det är helt plötsligt bara okej att komma fram och ta på magen deras.

Jag tänkte på det tidigare idag - nu när jag har kapat håret och tappat en hel del så finns det dem som vågar fråga om de får känna och jämföra mitt lilla fjun med deras. O jag uppskattar det - att folk vågar fråga och att på något sätt bli bekräftad i var jag är hårmässigt. (Nu säger jag inte att alla ska känna ett behov och måste av att ta mig på huvudet men hoppas ni förstår hur jag menar).

Men tänkvärt är ändå - när det gäller "positiva saker" som ex en graviditet, tas det då bara förgivet att man får känna på hur som helst?

Att inse att livet inte är som "vanligt"..

Jag ser mig själv som frisk - frisk från cancer. Men det är cellgifterna och den där.. ursäkta språket, jävla staven i magen som vänder in och ut på min tillvaro lite. Att inte ha samma ork som vanligt. Att inte må som vanligt. Att små "simpla" saker som att vissa morgnar fixa frukost själv blir ett hinder. Det är nytt för mig.

Sovit oroligt i natt men har ju en helt underbar katt som kommer när jag börjar vara orolig i sömnen och lägger sig tätt intill..

Nu är cellgifter nr 2 avklarade sedan förra veckan.. mår bättre än första gången iaf. Men känner mig skröplig både fysiskt och psykiskt. O jag är så otroligt tacksam för allt min sambo och familj gör för mig. Alla uppoffringar - de faktum att de ställer in saker för att se om mig när jag själv inte klarar det. Jag förstår inte ärligt hur någon själv skulle klara sig igenom detta utan familj?!

Sedan är jag tacksam och uppskattar alla de som vågar fråga, prata och höra av sig. Hittills har majoriteten av människor nära och långt bort hört av sig på olika sätt och visat omtanke. Några få har betett sig mer som att elefanten i rummet inte existerar och det blir bara skumt. Och ärligt - jobbigare för mig. Vad är det värsta som kan hända med att man frågar hur det är?

Nu tar jag varje dag med mini-steg framåt igen och försöker se ljuset i tunneln innan det ska vara dags igen.. O än en gång - tack alla ni underbara där ute som stöttar, frågar och erbjuder - NI ÄR UNDERBARA!

Nu kör vi..

Det har varit en emotionellt rörig period. Mycket att hålla reda på och bearbeta. Kom iallafall ihåg i morse att åka och lämna blodprov igen för att bedöma om blodvärdet hämtat sig så pass att jag kan få omgång nr 2 av cellgifter.

Mina värden var okej så imorgon bär det av till sjukhuset med systeryster som ska ta hand om mig efter cellgifterna. Förhoppningsvis ska jag inte må lika illa som efter första omgången cellgifter. Jag har förhoppning till min läkare och att de kör på allt mot illamående denna gång.

Jag vill återigen tacka alla ni som finns bakom mig och hejar på mig - Ni är många. Jag gläds åt alla som vågat prata med mig om eländet. Att ni vågat fråga eller bara säga att ni tänkt på mig - Det stärker mig.

Jag vill också tacka min fina svägerska som gjort underbara mössor till mig. Fick en jätte rolig mössa som det står "No hair day" på! Bad hairday har jag ju inga problem med nu ;)

Håll tummarna för mig imorgon att det här ska gå som en vals..!

Omkullkastande..

Jag var så inställd på att cellgifterna skulle bli idag. Min tanke var att det är ju först senare i behandlingen som man kanske har dåliga blodvärden.. Men icket.
Luften gick som ur mig när de ringde med beskedet. Hade ju laddat så hela veckan och hoppats att jag inte skulle bli lika dålig av cellgifterna som sist.  Men nu skjuts det på framtiden.

Det som var ännu mer omkullkastande var att få veta igår hur dålig världens bästa farfar var. Jag och syster var och vakade vid hans sida tillsammans med pappa och Z under några timmar, pratade minnen och strök lite på honom när han verkade drömma.

Fick skjuts hem av pappa efter någon timme där - det är bara att inse att jag inte har den ork eller styrka som jag vanligtvis har. Jag tog ut mig själv för mycket genom att vara där så länge.
Senare på kvällen somnade vår underbara och fina farfar in stillsamt 93 år gammal.

Även om han var gammal och levt ett bra liv så känner jag mycket sorg i själen. Vi hade verkligen förmånen att få världens bästa farfar. Alla fina minnen som vi har tillsammans med honom kommer leva kvar i våra minnen. Alla tokigheter han och vi hittat på tillsammans. Det känns skönt att han fick i stillhet somna in iallafall och slippa lida.

Det blir att försöka pyssla om mig själv i helgen både fysiskt och i själen. Sen ladda inför nya blodprover på måndag och förhoppningsvis blir cellgifter nr 2 av på tisdag.

Planering pågår..

Kommande fredag är det dags för min andra cellgiftsbehandling. Första blev ju inte alls som jag tänkt mig - när jag väntat att börja må bättre så blev det värre..

Pratade med min läkare idag som sa att jag kommer få reducerad dos på fredag och de kommer ge extra tabletter mot illamåendet så har förhoppningen att omgång två blir bättre än första. Min fina lillasyster har sagt att hon ska följa mig dit o ta hand om mig sen tills Patrik slutat.

Försöker dra lärdom från första omgången och ordna saker hemma inför nästa gång - att se till att ha handlat rätt neutralmat så det finns hemma.. tvätta och göra andra vardagssysslor inför behandlingen så det bara är att vara sen..

Jag vill tacka alla för den fina feedbacken på min hårlösa bild. Det är en utmaning att tappa håret och ännu tuffare att våga visa sig. Men redan från det att jag gick ut med att jag drabbats av bröstcancer så tycker jag att jag haft en enorm och fin hejarklack bakom mig. Jag uppskattar er så!

Kallt och konstigt..

Men har inte krisat så mycket som jag hade föreställt mig. Jag har bra stöd här hemma också av Patrik. Han tycker att jag är lika söt utan hår som med. Vilket nog bidrar till att jag inte krisar så mycket..

Dock har jag insett hur kallt det blir om huvudet utan hår.. och vilken konstig känsla det är att sakna hår. Men som sagt, det växer ut igen..

Har ju både peruk och mössor som jag kan ha inomhus ifall jag känner för det.. eller exempelvis på stan.. O sedan har jag nog världens största hejarklack. Ni är underbara!

Gott nytt (H)år!

Idag har lockarna fallit.. jag fick iaf vara fin på nyårsafton med mitt egna hår. Kände på kvällen att det började ömma i hårbotten och imorse började det lossna när jag drog fingrarna genom håret.

Så på eftermiddagen fick Patrik klippa ner och kapa av allt så slipper jag springa omkring och släppa tofsar. Ärligt så trodde jag att jag skulle krisa mer av att bli hårlös - men nu när allt är av så går det rätt bra. Men det är nog för att Patrik tycker att jag är söt utan hår också.

Försöker även påminna mig om vad I-M sa till mig, att jag inte behöver hår. Jag har ju mina stora ögon. Kommer köra på att försöka vara snygg med mina stora ögon ;)

Så framledes kommer ni se mig antingen i min fina svalliga peruk, mössa eller de som står mig riktigt nära - au naturell ;)