Att inse att livet inte är som "vanligt"..

Jag ser mig själv som frisk - frisk från cancer. Men det är cellgifterna och den där.. ursäkta språket, jävla staven i magen som vänder in och ut på min tillvaro lite. Att inte ha samma ork som vanligt. Att inte må som vanligt. Att små "simpla" saker som att vissa morgnar fixa frukost själv blir ett hinder. Det är nytt för mig.

Sovit oroligt i natt men har ju en helt underbar katt som kommer när jag börjar vara orolig i sömnen och lägger sig tätt intill..

Nu är cellgifter nr 2 avklarade sedan förra veckan.. mår bättre än första gången iaf. Men känner mig skröplig både fysiskt och psykiskt. O jag är så otroligt tacksam för allt min sambo och familj gör för mig. Alla uppoffringar - de faktum att de ställer in saker för att se om mig när jag själv inte klarar det. Jag förstår inte ärligt hur någon själv skulle klara sig igenom detta utan familj?!

Sedan är jag tacksam och uppskattar alla de som vågar fråga, prata och höra av sig. Hittills har majoriteten av människor nära och långt bort hört av sig på olika sätt och visat omtanke. Några få har betett sig mer som att elefanten i rummet inte existerar och det blir bara skumt. Och ärligt - jobbigare för mig. Vad är det värsta som kan hända med att man frågar hur det är?

Nu tar jag varje dag med mini-steg framåt igen och försöker se ljuset i tunneln innan det ska vara dags igen.. O än en gång - tack alla ni underbara där ute som stöttar, frågar och erbjuder - NI ÄR UNDERBARA!