Hur orkar och vågar jag?

Jag har vid flera tillfällen fått frågan hur jag hittar orken, självförtroendet, styrkan och modet att kasta mig ut i snowboardbacken? Och hur orkar jag med allt annat som pågår i mitt liv?

Det är ju inte allt för länge sedan som jag slutade med cellgifterna. I och med att jag lever lite dag för dag så är det svårt att hålla ordning på när saker skett i livet.

Jag insåg igår när vi var till Bygdsiljumsbacken, vad det är som gör att jag vågar. Det är sällskapet som får mig att känna tryggheten och på så sätt får mig att våga. Det är A och O. Jag skulle ALDRIG i dagsläget ge mig ut ensam i backen.

Kvällen före avfärd så försäkrade jag mig om att jag inte skulle behöva åka ensam i liften. Jag visste sedan innan att det var för mig villkorslöst att följa. Jag körde egen bil så möjligheten att ge upp åkandet för dagen var det bara jag som satte gränser för. De påminde mig återkommande att bara känna lugnet ute i backen och att de fanns som stöd för mig.

Att ha någon att åka med i liften är viktigt har jag insett för då kan jag vila och bara åka med utan att behöva parera i liftspåret för att någon kört sick-sack. Då kan den jag åker med ta ansvar för det. Så en paus extra är bra för mig.

Sällskapet jag hade med i går var välkänt för mig sedan tidigare och de känner jag mig trygg tillsammans med och kan säga hur jag känner. Vikten av att hinna varva ner, ANDAS och känna lugnet - annars blir det lätt att jag kräks.

Tack "Sune", Jessica och Silwer för sällskapet, en underbar dag och ert stöd!

Sedan det andra påståendet att jag har mycket som pågår i mitt liv. Att ha varit sjukskriven i snart 2,5 år.. utan att bli knäpp hemma. Ja, då är det viktigt att hitta lite saker att fylla dagarna med. Även om det kan vara saker som att jag imorgon "bara" ska och handla. Men sen uppskattar jag verkligen alla fika stunder. Folk som hör av sig. Vill ses. Vill komma hit. Vill att jag ska komma etc. Sånt behövs utöver de här gulgkantsdagarna som att få åka snowboard.

De dagar som ger mig livsglädje och får mig att glömma sjukdom och elände - de är superviktiga. Men de dagarna behöver inte vara allt för ofta - jag lever länge på dem. Tittar på bilderna, drömmer mig tillbaka och njuter.

Så ni som finns och stöttar mig och får mig att känna trygghet och lust i vardagen - Tack!