Jag har tidigare tänkt tanken att skriva om ämnet mobbning. Tänkte den tanken redan som tonåring - att väcka tankar och dela med mig av erfarenhet och det jag lärt mig själv.
Min upplevelse av när man pratat om skolgång och jag då berättat om hur högstadiet var för mig. Med mobbing och utfrysning av vissa tjejer i min klass. Då har folk sett chockade ut. Som att det inte skulle vara möjligt att jag skulle ha varit mobbad. Men hur ser en person ut som blir utsatt för mobbning?
Min egna uppfattning om varför det blev jag som utsattes var för att jag inte passade in i dessa tjejers "mall". Jag körde moppe, jag klädde mig som jag ville. Jag var inte den där tysta som bara rättade mig i ledet. Jag har aldrig varit en sådan tjej som bara haft en bästa kompis som jag umgåtts med. Jag har varit den som gärna glider omkring och umgås med olika folk.
En händelse som jag minns extra mycket var under syslöjden. I salen fanns det 2 långa bord som man skulle sitta brevid. Det ska nu tilläggas att den här lektionen var det endast tjejer närvarande vid.. När jag kommer in i salen så är det ett fåtal som redan kommit - jag sätter mig då vid det bordet där folk börjat sätta sig. Får snabbt beskedet av en av tjejerna vid bordet att:
Nä, där får jag inte sitta för där ska X och Y sitta. Vilket innebär att jag inte kommer rymmas där. Sätter mig då vid andra bordet och börjar fundera om vilka fler som saknas i klassen. Inser snart att jag kommer bli ensam vid det andra långbordet.. Lyckades övertala iaf en annan tjej att sitta med mig där. Samma sak kunde det vara i matsalen.
Skitsnack och fulspel som att säga att det som var snyggt var ful och viceversa blev vardag. Jag började känna att jag inte ville vara i skolan. Mamma pratade med min mentor. Min kära syster blev dock min räddning. Hon kom på idén att schemalägga när jag kunde ha rast tillsammans med hon och hennes klass samt när en annan klass som jag hade vänner i hade rast. Sedan hittade jag en vän i klassrummet - en kille som gaddade ihop sig med mig. Så de här tjejerna inte kunde komma åt mig på samma sätt.
När jag skulle välja till gymnasiet skrev jag på ansökningsblanketten att jag absolut inte ville hamna i samma klass som någon av de andra tjejerna. O jag fick min önskan igenom - o det var då jag började känna styrka. Jag kunde känna mig som mig själv o våga vara mig. Jag mailade killen som hjälpt mig i klassrummet - tackade honom för det han gjort. Då tackade han mig. O först då insåg jag att dessa tjejer varit och hackat på honom också. Såg det aldrig tidigare.
Det jag tagit med mig från denna tid är att folk må få va hur speciella de vill - så länge de är snälla med mig och varann. Sedan kan man inte gå ihop med alla och då behöver man int umgås med dem. Men för den skull behöver man inte vara elak.
