Jag har fått en del feedback och många har sagt att det är modigt och starkt av mig att våga prata om min sjukdom och mina tankar på livet. Det fick mig att fundera på om jag tycker det är jobbigt att prata om på bloggen. På bloggen känns det helt okej för mig att dela med mig. Sen att muntligen få välja i vilken utsträckning jag vill prata om det - det ska vara upp till mig. Ärligt. För min farhåga är att propsas på att behöva prata om det när det inte passar och det innebär många gånger för mig att fysiskt börja må illa och ibland till och med spy. Det är ärligt och brutalt men sant. Tycker att majoriteten håller sig till att följa mig på respektfullt avstånd. De vågar säga att livet inte är rättvist och att de tänker på mig och min familj men vill jag inte berätta, utan istället prata om annat, då får jag det.
Det jag skulle tycka vara tyngre att beröra verbalt än min nuvarande livssituation, är mobbing. Oavsett om det är barnmobbing eller vuxenmobbing. Det är ett ämne som jag tror skulle kunna få "syre" av att beröras och talas om öppet. Eller hur tänker ni?
Nu kör vi sanningens minut.. ja, jag har själv varit utsatt för vuxenmobbing på arbetsplatsen innan jag fick komma till den underbara arbetsgrupp jag är i nu. Med hjälp av facket och min egen önskan fick jag bli "släppt" och stå till andra chefers behov och förfogande. O med hjälp av två andra chefer så är jag på den arbetsplats där jag är fast anställd idag. O den arbetsplatsen är underbar, även arbetsplatsen jag var på just före jag fick fast anställning. Men att berätta vad jag fått utstå på arbetsplatsen är mer laddat för mig att prata om än hur livssituationen ser ut idag. På så sätt imponeras jag och stöttar mentalt på avstånd personer som vågar berätta om den mobbing de utsätts för och utsatts för.
Till lite roligare saker.. idag kryddade jag tillvaron lite och bestämde träff med en
skotertjej som jag följt via facebook och instagram. Jag har hejat på
henne på distans under sommarens tävlingar där hon kör skoter på
vattnet. Jag har själv saknat orken och drivet att engagera mig i "min"
motorsport. Att stå starter. Att vara på bilträffar etc. Jag har inte
orkat. Men då har det varit desto roligare att få följa henne via
sociala medier och idag ta en fika och prata allt från intressen till
familj och livet.
Jag har även bokat tid hos min frissa - svallet bara växer nu. Börjar vara riktigt långhårig.
1 kommentar:
Jag tycker att det är jättetråkigt att vi inte ska kunna prata om ALLT när vi har behov.
Idag ska allt vara så underbart bra så banne den som vågar visa sej svag å inte perfekt för då vet folk inte hur dom ska bete sej.
Vi glömmer bort att livet är både glädje och sorg.
Trist också för barn som växer upp och inte tror det är OK att må dåligt. I min värld är det bättre att vara ärlig och visa att man kan må piss men att det går över, efteråt har man blivit lite visare och en erfarenhet rikare.
Jag har stor respekt för alla som mött svårigheter men likt en boxare rest sej på 9, vilka krigare!
Kom ihåg att det är helt i sin ordning att säga NEJ när du behöver!
Kramar i massor du krigarhjärta
// Mamma Mu
Skicka en kommentar