Sally känner säkerligen av mitt mående..

Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag inte är någon kattmänniska.. snarare hundmänniska. Men sedan jag opererades första gången så är jag helt övertygad om att katterna och framförallt Sally känner av mitt mående. Har jag ont, mår dåligt etc så finns de där för mig. Sedan jag fick cellgifterna så har jag mått rätt dåligt psykiskt. Sedan dess har Sally mer än gärna legat på min mage när jag legat i soffan och vilat.

Det gör så himla gott att ha henne där men det blir inte så mycket annat gjort.

Nu är det lite drygt en vecka kvar innan det är dags för cellgifter igen. Det börjar vara slutet på dem om jag inte har fel. När jag vet hur framtiden ser ut så kommer ni få veta det också. Men fram tills att jag vet så vill jag inte tänka på det..

Strategierna tar sig sakta men säkert..

Med facit i handen så är det rätt och riktigt att vara öppen och ärlig om hur livet känns. Att det inte alltid är på topp (så på topp det kan vara med min sjukdom). Det har känts skönt att inte behöva sätta på en mask utan att få säga att så här känns det just nu faktiskt.

Vi fick nya sängarna i måndags. Jag är jätte nöjd nu - det känns som om jag sover så mycket bättre på nätterna. Katterna har dock varit skeptiska till dem men imorse fick jag sällskap på magen. Då kom en liten Sally och började trampa på mig innan hon la sig till rätta och jag sov rofyllt vidare med henne på magen.

Det känns som om det sakta men säkert går lite bättre för mig även om det inte är bra än, så går det iallafall åt rätt håll. Att vi fått ha sol och inte bara regn har nog bidragit lite också. Sen börjar jag dagarna med min dosett och en sobril för att komma på banan. Det är inget som jag brukar använda men just nu behövs det. Tänker inte att det är ångest jag känner utan snarare att jag är nedstämd av situationen. Det har snart gått två år sedan det här började. Vill inte annat än att få bli frisk, jobba och leva ett normalt liv.

Jag vill tacka er alla som kommit med "kärleksförklaringar", pepptalk och bara varit och är goa mot mig. Jag uppskattar ert stöd. Tack!

Livet är TUNGT nu..

Jag har ju skrivit tidigare att jag ska vara ärlig med er om vad som händer osv. Nu är livet riktigt motigt. Framförallt förmiddagarna men dagarna i helhet är tuffa. Natten mot igår blev inte alls bra och sedan blev det en tidig morgon igår på morgonen för de nya sängarna skulle levereras tidigt. Det resulterade i att jag kräktes tre gånger från morgon till mitt på dagen. O det är inte så att det är magsjuka utan psykiskt kombinerat med fysiskt.

Sen var jag gråtmild resten av gårdagen. Grät för det mesta men framförallt att jag är less på att vara sjuk. Livet är inte rättvist! Jag vill så gärna vara frisk nu!!

Sommaren har jag mått över förväntan och verkligen varit uppe i det blå och senast utomlands känt mig som frisk. Nu blev det kraschlandning. Längtar efter att vara frisk och kunna jobba. Bli trött av att jobba. Att inte bli trött över små saker. Men det är väl så att man kan inte alltid vara på topp. Innerst inne kan jag förstå att jag blir less på att vara sjuk. Det är snart 2 år sedan helvetet började. Känns som om jag genomgått ett helvete som räcker till för en livstid. Kan jag inte slippa det här eländet nu?

Strategin för att komma åter på banan är nu medicinsk. Sen har jag många roliga och gulliga personer på snapchat som skickar trevliga meddelanden. Filmer från min syster på min systerson är en bra start på dagen. Morgnarna och förmiddagarna är klart jobbigast. Trevliga snapchats är bra start på dagen. De underlättar lite iallafall.

Så som sagt, mitt liv är inte en dans på rosor nu även om jag oftast försöker tackla livet och sjukdomen på ett positivt sätt. Men just nu känns det som om det suger..

Kontinuietet är betryggande

Mina cellgifter tar omkring 3 timmar att få. Har Patrik möjlighet så är han den som brukar följa med mig dit. Oftast av de senare gångerna så har han följt med in och de har påbörjat att ge gifterna, har jag har fått min favorit sköterska så har jag därefter skickat jag hem maken, för att senare ringa honom när det börjar vara dags för hemgång. (Jag har skickat hem honom för att jag känner mig så trygg med henne och samtidigt kan han få göra roligare saker än att titta på när jag får cellisar).

Senast fick jag höra att min favorit sköterska brukar paxa att få ta hand om mig. Det måste ju dels betyda att jag är en trevlig patient men det värmer så mycket. Den kontinuitet vi har från allra första cellgifterna tills nu - den är SÅ betryggande! Det känns helt ok att vara där ensam under cellgifterna när hon finns där.

Sen finns det andra personer som betytt SÅ mycket och gjort så mycket för mig under mina behandlingar. Så som min frisör - att jag inte behöver fundera på hur jag ska lösa något så simpelt som att spara ut håret och ha kort hår (vad gör man för något med sånt). Ja, det kan låta som ett i-lands problem, men det var ändå något jag oroade mig för innan jag tappade håret första gången. Men Nina, min frisör. I love you och allt du gör och gjort för mig!

Sen vill jag nämna min sköterska inom hemsjukvården. Allt stöd du gett mig och peppningar. Det borde finnas fler som du. Du är unik och du är viktig för mig i den vård du ger mig och alla läkarbesök du varit med på och senare kunnat återberätta vad som blivit sagt bara för att informationen för mig själv varit för mäktig att ta in..

Det jag vill ha sagt är att vårdpersonal och kontinuitet ger en trygghet och gör stor skillnad. Jag är tacksam att jag får mina behandlingar i Skellefteå. O jag är tacksam över ovanstående personer och vad ni gör för mig. Det finns säkert ytterligare personer som bör nämnas till denna positiva lista men de här tre personerna - ni är de som funnits i mina tankar senaste dagarna..

Det som gör mig stark..

Jag har flera gånger fått höra att jag hanterar det här med cancern på ett bra sätt. Att jag är stark och modig. Jag har funderat mycket på det. Som ni antagligen förstår så är jag inte alltid stark och modig men jag försöker hitta förhållningssätt till allt. Samt att jag har världens underbaraste familj som finns och stöttar. Och en underbar hejarklack som är ENORM!

Mitt förhållningssätt är delvis att de perioder som inte är dagarna före- , dagen eller dagarna efter behandlingen så försöker jag fokusera på livet. Att umgås med människor som gör mig gott och göra saker som gör mig glad. Leva livet helt enkelt. Jag får utlopp för mina tankar här på bloggen och kan dela med mig när jag känner för det själv. Samt att många är uppdaterade om läget och på så sätt behöver jag inte berätta allt för alla jämt - för ni har rätt bra koll. Det är skönt för mig men jag tror även min familj tycker det är skönt. För ärligt, det blir rätt utmattande att prata och berätta allt som varit, är och kommer för många personer. Det är skönt att få tänka på annat.

Och att slippa prata om det och fokusera på det positiva i livet - det stärker livsgnistan. Jag är optimist för er som inte upptäckt det ännu.

Jag tänker att jag kommer fortsätta uppdatera er här om läget. Som det är nu så vet jag av en cellgiftsbehandling till. Blir det fler därefter eller annan behandling det vet jag inte än. Men jag tar det den dagen det kommer. Självklart kommer ni få veta också.

Jag nämnde här om dagen att jag skulle visa hur det ser ut när jag är ansluten till cellgifterna via min venport. Här är en bild på hur special-nålen ser ut. Det är även den port som de oftast tar blodprover ur. På så sätt slipper jag bli stucken så mycket i armvecket eller andra blodkärl.

Med den här resan som jag genomgår så har jag lärt mig värden i livet. Jag har annat perspektiv på vad som är viktigt och mindre väsentligt. Jag uppskattar människor med positiv energi på ett helt annat sätt. Jag är tydligare mot andra om jag exempelvis blir trött och behöver få vara själv. Personer som tar energi och sprider negativ energi undviker jag i större utsträckning - jag har tillräckligt att mäkta med.

Jag fick senaste cellgifterna i tisdags så är rätt trött den här veckan.. Matt i kroppen och sliten. Så nu blir det att vila.

Imorgon kör vi!

Jag har inte hört något från sjukvården ännu så jag antar att det blir cellgifter imorgon. Det är dessutom några veckor sedan jag sist fick cellgifter och jag är pigg så borde bli av. Ska försöka påminna mig själv att ha tålamod med att jag kommer vara trött i typ en vecka. O när jag själv inte kan påminna mig så kan väl ni påminna mig?

Igår när jag låg och skulle sova så kom jag på att ni läsare kanske inte har koll på hur jag får mina cellgifter? Man kan få dem på olika sätt men jag får dem genom en venport som är inopererad på min bröstkorg. Min första venport bad jag att få under armen, just under armhålan. Det var dels för att den inte skulle vara i vägen för bilbälte etc. Men även för att slippa onödiga synliga ärr. Men nu sedan återfallet så gick min venport sönder och då ville läkaren hellre sätta den mer framtill. Vanligtvis (enligt min uppfattning) så sätter de venporten i höjd med nyckelbenet. Men som sagt, då syns den rätt väl. Jag bad när de ändå skulle byta ut den att de skulle sätta den längre ner i höjd med mina icke-bröst och på så sätt slippa ytterligare ärr.

Den ligger rätt ytligt och ser som sagt ut som en kapsyl under huden.

Det är genom den dosan som jag får mina cellgifter och de använder en nål som är vinklad i 90 grader. Kan se om jag kan ta en bild imorgon hur det ser ut när slangarna är anslutna. Men de sticker iallafall i mitten av porten där det är markerat med "septum".

Jag tror att det är två tillfällen kvar med cellgifter och därefter annan behandling men jag tar saker allt eftersom de kommer och jag kommer hålla er uppdaterade. Är det något annat ni funderar över kring behandling eller cellgifter som jag kan svara på så fråga på. Kan jag inte svara så säger jag det.

En riktigt värmande komplimang

Min mamma och bonuspappa var förbi igår och hälsade på. Vi har inte setts sedan innan vi reste utomlands. De var hit på fika och instruerade oss lite hur vi skulle göra för att koka lite äppelmos etc.

Jag fick senare höra av mamma på telefonen att min bonuspappa sagt i bilen på väg här ifrån att jag sett ut precis som vanligt. Jag hade sett ut som när jag var frisk. Lika pigg och som vanligt. Den komplimangen värmde verkligen!

Jag har påbörjat nu att trappa ur kortisonet och det känns rätt i tid. Nu när jag känner mig frisk i kroppen, utvilad efter utlandet och bara mår gott. Men det blir en LÅNGSAM urtrappning så jag inte börjar kräkas igen. Tabletterna har tagit över min kropps egna produktion av kortison men nu ska jag ta tillbaka den. Skämt och sido.

Efter att ha kokat mos på alla äpplen i vårt träd på tomten så har vi nu mos för hela vintern känns det som. Om inte annat så ryms det inte något mer i frysen.. Pappa var förbi med middag från Olearys. Var trevligt att slippa laga mat när vi kämpat med moset hela dagen och trevligt att träffa pappa en stund.

Blir en lugnare.. eller lite lugnare söndag med kyrkoval, träffa faster och små pyssel.

Insamling till rosabandet

Jag har startat en insamling till bröstcancerforskningen och rosabandet. Skänk gärna en slant.

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/jag-ska-vinna

Jag har känt mig frisk

Jag och maken fick i bröllopspresent av min svåger och svägerska att resa ner till dem i Spanien och semestra under en vecka. Vi valde och det kändes lämpligt i längd att semestra under fem dagar i La Mata med dem. Det blev verkligen fem underbara dagar med dem och deras barn. Helt ärligt - jag har verkligen känt mig frisk under den här semestern. Fått tid till skratt, återhämtning, sol, bad, värme och gott sällskap!

Att sen komma hem till ett höstliknande Norrland med regn.. det gör mig inget ännu. Jag lever på de här dagarna som varit. Var till och med otippat pigg trots alla förseningar igår. Vi kom hem till huset efter tolv på natten med katterna som varit på myssemester hos min kollega.

Det känns skönt att ha fått några dagar med avbrott från sjukdomen. Inga kallelser som kunnat komma med posten.. bara komma ihåg att ta medicinerna men i övrigt bara njuta av vad livet har att ge.

Nu idag blir det att tvätta och göra lite nyttigheter här hemma och hinna med måsten. På tisdag är det tillbaka till verkligheten med cellgifter. De kommer imorgon och ska ta prover och se så jag är tillräckligt bra i kroppen men det antar jag att jag är.

Såg igår att de kommit ut med årets rosaband. Ska köpa det och hoppas att många fler köper det.

Tycker att det var ett passande band i år. Jag ska verkligen "beat it". Cancern ska väck!

Att man kunde älska ett djur så mycket...

Det trodde jag inte var möjligt. Jag har alltid sett mig som en hund- människa om jag skulle vara tvungen att välja. Men sedan min sjukskrivning får jag nog ändra mig. Jag skulle välja Sally som är katt över vilken levande hund som helst. Hon har tagit hand om mig så mycket. När jag var nyopererad och vaknade på natten i smärta så kom hon till mig i sängen. Väntade tills jag fått i mig smärtstillande och somnat om innan hon lämnade mig.

Att vara hemma och sjukskriven är oerhört drygt - skulle så gärna vara frisk och orka gå till jobbet. Men att ha Sally och Syrap som sällskap här hemma. Det är underbart. De pratar på friskt med mig och jag med dem även om ingen av oss förstår vad den andra säger.

De gånger jag haft det jobbigt med kroppen eller att sjukvården varit tuff mot mig - då har Sally troget legat hos mig och tröstat. Ligger jag på sängen och ropar på henne så kommer hon i full fart till mig.

Sen ska jag självklart nämna min underbara make som självklart finns vid min sida som ett jätte bra stöd och min familj samt alla vänner som verkligen visat att ni finns och hejar på mig. Jag kände bara att jag ville nämna katternas betydelse för mig för de finns alltid här hemma.

Påminnelse till mig själv..

Snart är jag så långt ifrån senaste cellgiftskuren jag kan komma men samtidigt så nära kommande behandling.. Det är nu jag ska försöka minnas och påminna mig själv inför nästa behandling att det är en vecka som är riktigt kämpig - då jag mest bara vill sova och sen allt eftersom dagarna går så blir det bättre. Sakta men säkert. Även om det känns tungt och det gör det den första veckan efter cellgifterna.

Det kan vara så himla frustrerande allmänt att inte orka allt som jag vanligtvis orkar eller vill orka. Självklart har jag mina svackor som alla andra. Vissa dagar känns riktigt pissiga bara för att jag inte vet hur länge det är kvar av behandlingar eller tills jag är tillbaka i arbete.

Snart blir det lite miljöombyte för mig iallafall.. att sommaren typ uteblivit gör inte situationen bättre. Hade ju sett framemot att bada en massa. Men jag har knappt doppat mig - det har inte varit väder. Tror att vi som bor här uppe i Norrland verkligen måste se till att få vår beskärda del av sol under sommaren för att orka med den mörka vintern.

Ni kan väl hjälpa till att påminna mig sen när jag fått nästa cellgiftsdos att det blir bättre vecka två och tre.. O påminn mig att köpa Loka smultron/lime och bara njuta av den. Då blir det trevligare att dricka..

Barn är underbara!

När jag vaknade häromdagen så var jag ledsen. Jag känner sorg över att inte vara frisk än. Jag vill vara frisk NU och få gå till arbetet som alla andra. Få känna mig pigg och fräsch i kroppen.

Igår besökte jag en kollega och hennes barn hemma. Deras 6 åring är jätte motorintresserad. Det humoristiska i historian är att ingen annan i familjen är intresserad av motorer som 6 åringen är. Jag har länge tänkt att jag skulle vilja att han får göra ett besök på polisstationen tillsammans med mig för att få visa honom en polisbil. Så jag frågade honom igår om han vågade följa med mig själv till Patrik på polisstationen som arbetade som arrvakt. Jo, han ville gärna följa och hade modet att åka med mig själv. På vägen dit så hann vi prata bilar och jag blev verkligen imponerad över vilken koll han hade! Han visste vad deras bilar körde på för olika drivmedel och mycket mer..

Sedan på vägen hem frågade han om jag och Patrik bor i hop, om vi ska ha barn och kring min behandling. Jag berättade då om 7 åringen som jag träffade tidigare i sommar som tyckte att min venport såg ut som en laserskjutande kapsyl och undrade om jag kunde bada utan bröst. Väl hemma hos min kollega igen så frågade 6 åringen om han kunde få se venporten. Visade den och förklarade hur den används. Barn är verkligen underbara. De frågar frågor utan att tänka någon baktanke.

För mig att få umgås med min systerson och andras barn är verkligen ett skönt avbräck från vardagen och livet känns lättare med dem som inslag. Barn är verkligen underbara oavsett ålder!

Både jag och 6 åringen hade en spännande och trevlig fredag iallafall. Kände mig glad inombords när jag åkte hem. Både för den lilla utflykten men även kvalitetstiden med min kollega. Det är skönt att få komma ut lite.