Ni som känner mig sedan tidigare vet att jag inte är någon kattmänniska.. snarare hundmänniska. Men sedan jag opererades första gången så är jag helt övertygad om att katterna och framförallt Sally känner av mitt mående. Har jag ont, mår dåligt etc så finns de där för mig. Sedan jag fick cellgifterna så har jag mått rätt dåligt psykiskt. Sedan dess har Sally mer än gärna legat på min mage när jag legat i soffan och vilat.
Det gör så himla gott att ha henne där men det blir inte så mycket annat gjort.
Nu är det lite drygt en vecka kvar innan det är dags för cellgifter igen. Det börjar vara slutet på dem om jag inte har fel. När jag vet hur framtiden ser ut så kommer ni få veta det också. Men fram tills att jag vet så vill jag inte tänka på det..
1 kommentar:
Håller med "Dag för dag tänket är det bästa!" Kram!
Skicka en kommentar