Så fort man glömmer..

Jag trodde aldrig det skulle gå så fort att glömma hur illa jag mår av EC - cellgifterna. Men det är kanske tur att man glömmer.. Nu är sista omgången gjord och varje dag går mot det bättre.

När jag senaste gången var och lämnade blodprov så träffade jag på en kvinna som jag tidigare träffat på under ett av mina behandlingstillfällen. Blev som så glad av att träffa henne där, få höra hur det går för henne och få berätta själv hur det gått. Hips vips var det min tur att lämna blod och när jag kom ut var hon inte kvar. Men jag visste att hon hade behandling dagen efter mig. Så väl på behandlingsdagen bad jag sjuksköterskorna om hjälp att forska reda på vem denna trevliga kvinna är. Jag fick skriva ihop ett kort brev och lämna som de skulle försöka leverera - för att vi skulle kunna komma i kontakt med varandra.

Dagen efter fick jag en vänförfrågan på facebook! O hon hade tänkt samma sak - att be sköterskorna om hjälp att forska reda på mig för fortsatt kontakt. Jätte trevligt!

Nu är det några veckors återhämtning - sedan är det dags för mitt "nya jobb" - strålning. Majoriteten av vardagarna lär spenderas i buss till och från Umeå. Själva strålningen tar inte lång tid av vad jag förstått.

Jag har bästa läkaren!

I fredags efter att jag hade fått brevet som jag trodde var ett skämt från Trygghansa så mailade jag min läkare och berättade vad som framgått av brevet och bad om ett intyg. Han mailade snabbt tillbaka under fredagen och frågade vilket försäkringsbolag det gällde och skrev att han självklart skulle hjälpa mig.

Igår ringde min läkare som ärligt måste vara den bästa läkaren ever på alla sätt! Han hade ringt Trygghansa och förklarat läget för dem och han sa att det nog inte skulle behövas något intyg. Skulle det bli vidare bekymmer skulle jag höra av mig till honom igen. Han påtalade även att det är PINSAMT för Trygghansa som anlitar en "expert" som inte kan något om den situation jag befinner mig i.

Ja, jag tycker också det här är pinsamt å Trygghansas vägnar och jag hoppas de lär sig en läxa. Jag är glad att jag fick brevet under förra veckan och inte i veckan när jag ska få cellgifter och känner mig lite svag i anden. Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk - att behöva strida för vissa saker... så ska det inte vara..

Jag har idag varit och lämnat blod igen. Träffade på en kvinna där som jag tidigare mött när jag fått cellgifter. Vi chittchattade lite om hur det gått för oss och hur lång tid vi hade kvar. Var trevligt att träffa henne. Provtagningen gick inte så bra - jag har blivit stucken så mycket senaste tiden att hon misslyckades i min "bra" arm.. Men nu är det gjort iaf. Imorgon är sista omgången cellgifter. Kommer få EC då och kommer antagligen att vara däckad i några dagar då..

Försöker smälta brevet från trygghansa..

Igår när jag öppnade brevet från trygghansa så hann jag tänka - det här är ett SKÄMT. Jag läste brevet om och om igen.

Så här dagen efter så tänker jag dels att handläggaren uttryckt sig idiotiskt. Att i princip skriva att operationen jag genomgått inte är skäl att betrakta som sjukdom. Samt att han muntligen sa till mig att deras läkare bedömt att det räckt att de tagit en tårtbit av mitt bröst där tumören satt.. Jag blir matt..

Jag förklarade för honom att min läkare samrått med flera andra specialister och det enda alternativet för att jag skulle få fortsätta leva var att ta bort bröstet där tumören satt. Sedan fick jag välja om jag ville göra den preventiva operationen på vänsterbröst i samma tillfälle eller senare. Jag valde då att ta båda istället för bara det sjuka bröstet.

Det kan ju inte ska vara så att man har sjuk- och olycksfalls försäkring och blir man sedan sjuk så ska man inte lyssna på specialisterna om vad som måste göras, utan trygghansas läkare för att få ersättning?! Skiter de i huruvida man vill säkerställa livet när man väl haft oturen att drabbas av bröstcancer?!

Jag kommer inte ge mig utan strid i det här ärendet iallafall och jag har min läkare i ryggen som konstaterat att deras läkare inte kan ha någon kunskap om BRCA.

Kommande vecka avslutas cellgifterna..

Förhoppningsvis är sista omgången av cellgifter på onsdag till veckan. På måndag ska jag till sjukhuset och göra ett uppföljande MR på ett nystan som fanns i njurarna. Det var inga konstigheter att ha ett sådant sa de tidigare och att det bara skulle följas upp.

På tisdagen blir det att lämna blodprov igen för att se så mina blodvärden är tillräckligt bra för att få cellgifter. Om proverna är bra så får jag sista omgången cellgifter på onsdag - de går tillbaka till gifterna jag fick först: EC.

Jag mådde rätt illa av EC men har kvar strategin inför cellgifterna i bakhuvudet. Blir att inhandla mat som inte smakar så mycket, tvätta alla kläder osv innan cellgifterna. Av EC blir man mer känslig för mat och dofter. Känns bra att få bli klar med det här någon gång även om det innebär att jag antagligen kommer vara typ "däckad" i fem dagar..

Får se om det hår som vuxit ut får stanna kvar när jag byter gifter.. hoppas verkligen att jag får behålla det!

Ni får gärna dela med er av inlägget om trygghansa. Tycker att sånt bör uppmärksammas och att trygghansa kan få en näsbränna av att tänka så galet..

Bakäxa trygghansa..!

Jag har tidigare varit väldigt nöjd med trygghansa som försäkringsbolag men nu får de bakläxa som heter duga!!

 

Trygghansa borde anlita annan läkare att rådfråga 🙊🙈.  

Förebyggande operation..pfff.. Och cellgifterna var bara for fun eller?! 

 

Mailat min läkare o bett honom skriva ett intyg att det inte fanns annat alternativ än att ta bort hela bröstet..

Feber och flyttade gifter igen..

Men nu vet jag hur resterande del av behandlingen kommer se ut..

Igår afton började jag ha feberkänningar och när jag kollade tempen så passerade jag gränsen för feber. Ringde sjukvården och fick tillslut tag på primärjouren för onkologen som rådde mig att åka in till akuten för provtagning och bedömning.

Efter några timmar där med provtagningar så konstaterade de att mina blodvärden såg bra ut och provet de tog ur halsen var negativt så jag fick åka hem. De pratade först ifall blodvärdet skulle ha varit lågt så skulle jag ha blivit inlagd för natten med antibiotika intravenöst. Men som tur var fick jag åka hem.

Pratade med en av mina läkare nu på förmiddagen - sista behandlingen blir till veckan när jag hunnit återhämta mig lite från förkylningen. Har ingen feber idag men låter hes osv. Så till veckan blir det en sista dos - de byter tillbaka till de cellgifterna jag fick först: EC. Sen får jag vara "ledig" en månad och vila upp mig innan strålning ska påbörjas.. Skönt att veta iaf när slutet är på det här eländet..

Flyttade gifter.. suck

Stickningarna/domningarna är kvar i min vänstra hand.. dessutom var mitt blodvärde lite lågt.. Läkarna ville prata ihop sig om hur de ska tänka kring resterande del av behandling samt att de vill ha ett nytt blodprov på torsdag för att se om värdet är på väg upp eller ner. I dagsläget är cellgifter preliminärbokade på fredag. Vad det blir för något vet jag inte än..

I dag orkar jag verkligen inte vara positiv. Nu är jag less. Jag vill bara veta när cellgifterna ska vara klara. Hur många gånger är det ens kvar?

Hyresvärden har även aviserat om att det ev blir visning här på fredag också.. Jag orkar inte.. Hur blir det om jag får cellgifter? O mycket beror ju på vad jag får. Vissa gånger har jag ju varit relativt pigg iaf. Medan andra gånger har jag inte ens fått köra bil efteråt..

O spänningen för katterna att byta miljö.. Sally får plötsligt mer humör och är mer osäker på sig och fräser åt sin bror och kan ge honom någon smäll.. Idag orkar jag inte.. snark..

Kommande vecka är fullspäckad..

I morgon har de visning på fastigheten som vi bor i. Jag, sambon och katterna tar då tillflykten till min syster och hennes sambo under någon timme. Det är fullrulle idag med att städa, stöka undan och plocka i ordning lite inför visningen.

Sjuksköterskan ska även höra av sig imorgon för att kolla av hur det går med mina biverkningar. Tyvärr så har jag fortfarande stickningar och domningar - främst i vänster hand. Händerna använder man ju så mycket dagligen så blir väldigt påtagligt på ett annat sätt än när det sticker och domnar i vänster fot. Får se vad de säger iallafall. Känner att jag bara VILL BLI KLAR MED BEHANDLINGEN NUUUUU!

Tisdag är det dags för provtagning igen - för att se hur mina blodvärden är och om det är aktuellt med cellgifter på onsdag.

Onsdag blir det antagligen cellgifter igen.. Sen ska vi skriva kontrakt på vår nya bostad ;) Jag längtar tills vi slipper den här hyresvärden och får något eget! Det jag dock kommer sakna är våra underbara grannar! Så otroligt trevliga tycker jag. O bra kontakt har vi haft. Tacksamt också om vi varit borta någon helg - då har de varit gulliga och kikat till våra husdjur.

Sen när flytten blir av (återkommer om datum) så är jag tacksam om jag/vi får all bärhjälp som finns tillgänglig. Jag känner mig fysiskt väldigt svag. Tänker att jag ska packa allt själv och demontera saker. Men bärhjälp vore tacksamt.

Underbara håriga familj..

Stickningarna i fingrarna är fortfarande kvar tyvärr.. får se vad det här resulterar i.. Gissar att det kan bli tal om att byta tillbaka till EC som jag fick först. Har ingen aning om det i såfall skulle innebära att det var en omgång och därefter skulle jag vara klar?

Jag vill som bara vara klar med behandlingen nu och få njuta av livet!

Jag har aldrig sett mig själv som någon kattmänniska - jag har varit mer för hundar. Men nu under min sjukskrivning och sedan jag flyttade in hos älsklingen så har jag verkligen ändrat åsikt. Det har varit underbart och tacksamt under sjukskrivningen när jag känt mig ensam eller vaknat på natten - att katterna funnits där. Efter operationen när jag hade ont och vaknade på natten så kunde Sally komma till mig. Det var skönt att inte vara ensam vaken på natten och lugnande.

Skönt och trevligt att ha mysigt sällskap här hemma på dagar, kvällar o nätter när älsklingen jobbar.

Kikade in genom brevinkastet igår när vi kom hem och möttes av den här söta blicken.. Älskade Sally!

Uppskjutning av cellgifterna..

Var och lämnade blodprov i morse för att få veta hur mitt blodvärde var inför eventuella cellgifter imorgon. Värdet var bra har jag nyss fått veta. Dock har biverkningarna av Taxolen bestått - stickningar och domningar i vänster hand och fot så nu har sjukvården bestämt att skjuta upp cellgifterna en vecka för att se om det försvinner. Risken är att det ska bli bestående och det vill varken jag eller dem - så vi får se hur det artar sig.

Är med blandade känslor som det blir uppskjutet. Vill ju få det här överstökat samtidigt som jag inte vill få bestående men. O ärligt, framförallt vänsterhanden har varit jobbig för mig i helgen som passerat. O det är lite skrämmande - för jag vill verkligen inte att det ska bestå..

Får försöka hitta lite annat att sysselsätta mig med i veckan nu när det inte blir några cellgifter. Blir att tillsammans med älsklingen sätta på sommardäck på pärlan idag iallafall..

Fejkad magsjuka, weekend i Sthlm och krigsföring..

Min bästa syster fyllde 30 år torsdagen den 7 april. Just den dagen fejkade jag att jag fått magsjuka och ringde, gratulerade henne och beklagade samtidigt att jag inte kunde närvara på hennes firande.

Hon fick under födelsedagskvällen veta att hon nästa dag skulle bli hämtad av en bil 5:20. Min arbetskompis plockade upp henne och hennes sambo och körde dem till flygplatsen samtidigt som han försökte lura i dem massa olika varianter om var de skulle..

På flygplatsen mötte mamma, Ingo och min bror upp dem och de begav sig till Sthlm, Arlanda. Väl på Arlanda så stod jag där bland taxisnubbarna med en egengjord skylt: "Amanda 30år".

Min systers reaktion var priceless! Jag som hade så dåligt samvete över att ha fejkat magsjuka för att hinna ner med bil till Sthlm - det dåliga samvetet var som bortblåst! Fredagen blev en dag på spa med mamma och syster. Underbart!

Lördagen blev det lite shopping och sedan middag med familjen inne i centrala Sthlm. Jag är ändå impad över mig själv - att jag vågade köra bil riktigt mitt inne i smeten av Sthlm och fredagstrafik dessutom! Tacksamt med gps i telefonen och mamma som kartläsare.

Borta bra men hemma bäst - vi kom tillbaka till Norrland igår kväll. Våra gulliga grannar passade våra katter medan vi var borta.

Idag har jag hunnit öka blodtrycket lite.. vår hyresvärd ska sälja fastigheten som vi hyr lägenhet i. Jag har varit förutseende och pratat med honom i slutet på mars och sagt åt honom att jag får behandling onsdagar och bett honom att kolla av visningsdatum med oss innan det blir offentligt. Han har lovat mig det. Trots det löftet fick vi sms i helgen där han meddelade att visning blir en ONSDAG. Onsdagar får ju jag behandling. Jag checkade av med grannarna idag och datumet passade inte heller dem så ringde hyresvärden och sa åt honom att det här får han ändra. Jag var TAGGAD och redo för bråk, vilket jag tror han märkte. Men jag gav mig inte och det gav resultat. Nu är visningen flyttad. Så nu får vi bara hitta någon som vill ha besök av mig, P och katterna 18/4 från 16.30-18.15 typ :)

Imorgon är det dags för blodprov igen och cellgifter onsdag.. sedan senaste behandlingen har jag haft betydligt mer biverkningar; domningar och stickningar i vänster hand och fot.. jag har återkopplat det till sjukvården och ska prata med dem imorgon igen. Risken är att det blir bestående...

Ett år äldre och en trevlig helg

I dag blev jag 32 år. Jippieee...
Jag har haft en jätte trevlig helg med många roliga inslag trots att sambon varit tvungen att arbeta mycket. Under gårdagen blev min syster kidnappad av sina kompisar som ville fira att hon snart blir 30. Jag anslöt senare under kvällen till festen och hade jätte trevligt tillsammans med dem där. Det blev senare än vad jag hade förväntat mig och jag orkade vara med förvånansvärt länge.

I dag har det varit något lugnare. Tårta och födelsedagsfika här hemma.

Firandet avslutades med att jag och "Sune" tog årets premiäråk med våra brädor ute på gatan den korta bit som var grusfri. Det var skönt att röra lite på sig!

Snart ett år äldre..

Om några dagar blir jag ett år äldre.. 32 år. Året och den ålder då det egentligen var planerat att genomföra en preventiv operation för att jag inte skulle drabbas av bröstcancer. Tror att både jag själv och läkarna var chockade i höstas när det uppdagades att jag som 31 åring drabbats av bröstcancer.

Sedan dess har julen passerat och snart även min födelsedag. Det är svårt att "önska" sig saker på högtider när man genomgår den behandling som jag får. Allt jag önskar är att få den här behandlingen klar. Det är svårt att själv komma på ting som kan ge den där lycko/glädjekänslan som jag vanligtvis kan känna när jag både får ge och få presenter.

Jag tycker ändå att min familj och kärleken lyckats bra med att ge mig den där glädjekänslan - även om jag själv inte vet hur den ska framkallas. Vanligtvis brukar jag ha ett litet födelsedagskalas för familj och vänner - i år blir det bara familjen. Tänker att jag istället får dra på ett STOR firande när allt det här är över.