Jag trodde aldrig det skulle gå så fort att glömma hur illa jag mår av EC - cellgifterna. Men det är kanske tur att man glömmer.. Nu är sista omgången gjord och varje dag går mot det bättre.
När jag senaste gången var och lämnade blodprov så träffade jag på en kvinna som jag tidigare träffat på under ett av mina behandlingstillfällen. Blev som så glad av att träffa henne där, få höra hur det går för henne och få berätta själv hur det gått. Hips vips var det min tur att lämna blod och när jag kom ut var hon inte kvar. Men jag visste att hon hade behandling dagen efter mig. Så väl på behandlingsdagen bad jag sjuksköterskorna om hjälp att forska reda på vem denna trevliga kvinna är. Jag fick skriva ihop ett kort brev och lämna som de skulle försöka leverera - för att vi skulle kunna komma i kontakt med varandra.
Dagen efter fick jag en vänförfrågan på facebook! O hon hade tänkt samma sak - att be sköterskorna om hjälp att forska reda på mig för fortsatt kontakt. Jätte trevligt!
Nu är det några veckors återhämtning - sedan är det dags för mitt "nya jobb" - strålning. Majoriteten av vardagarna lär spenderas i buss till och från Umeå. Själva strålningen tar inte lång tid av vad jag förstått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar